Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Ludd i naveln – varför skriver så många finlandssvenska författare om sig själva?

Någon läser en bok.
Någon läser en bok. Bild: MaxPixel litteratur,läsning,Jag

Är det av lathet de gräver där de står? Är de fåfänga narcissister, självcentrerade egoister och inåtvända navelskådare? Eller är de oförblommerade och självspäkande masochister? Obotliga trygghetsnarkomaner? Ja, varför skriver så många finlandssvenska författare idag om sig själva?

De senaste åren har man talat mycket om autofiktion, självbekännelselitteratur och verklighetslitteratur – kärt (och omstritt) barn har många namn.

I synnerhet i Norge och i Sverige har debattens vågor stundvis nått orkanstyrka när förorättade ex-fruar, farbröder och syskon läst fiktiva verk som ett slags partsinlaga i en uppdämd konflikt.

Också här hos har det under de senaste åren utkommit en hel del verk som kan kategoriseras som självbiografiska och autofiktiva med ett starkt och tydligt jag i centrum. Ett jag som ofta är = författaren själv.

Hur kommer det sig att så många finlandssvenska författare vill skriva om sig själva?

Detta är en trend som bubblat under ytan i flera decennier, men som förefaller att ha exploderat under 2010-talet.

Två högar med böcker, i den främre högen är böckerna öppna.
Två högar med böcker, i den främre högen är böckerna öppna. Bild: Mostphotos Böcker,book,books,Bok

Eftersom förlagen ger ut dessa böcker antar jag att det finns ett intresse för dem bland den så kallade ”läsande allmänheten”.

Men hur stor är den läsande allmänheten och hur bunden till Svenskfinland eller till författarens trogna läsekrets är den?

Bär dessa berättelser på en allmängiltighet som vi kan relatera till?

Vilka böcker är alltför bundna till författaren som person eller till sin plats och till sin tid? Vilka av dessa verk kan tänkas överleva tidens tand och bli framtida klassiker?

En snabb känslomässig koppling

Varför är det så populärt med jag-shower frågar sig programledarna i programmet ”Kulturveckan” på Sveriges television (28.2.2019) och räknar upp en lång rad artister som under de senaste åren satt upp shower med och om sig själva: Charlotte Perelli, Lisa Nilsson, Ola Salo, Pernilla Wahlgren, Sanna Nielsen, Jonas Gardell, Magnus Uggla, Danny Saucedo, Tomas Ledin, Mia Skäringer …

Ni ser själva, listan är lång.

Skådespelaren och stå-uppkomikern Henrik Schyffert är inbjuden till tv-studion för att kommentera (han har varit med om att skriva manus till en del av dessa shower) och enligt honom handlar det framför allt om att man vill få en snabb känslomässig koppling till folk genom att bjuda på sig själv och vara lagom privat.

Dagen därpå sitter jag på jobbet och låter min blick vandra över raden med finlandssvenska böcker som utkommit under de senaste månaderna (dvs. år 2018 och våren 2019) och börjar räkna.

En, två, tre, fyra, fem … tolv, tretton, fjorton …

En rad med finlandssvenska böcker som utkommit åren 2018-2019.
En rad med finlandssvenska böcker som utkommit åren 2018-2019. Bild: YLE/Marit Lindqvist finlandssvensk skönlitteratur,böcker

Det är rätt många författare i Svenskfinland idag som skriver böcker utifrån sitt eget perspektiv.

I högen finns både böcker där jaget är uttalat och = författarens eget jag och böcker där jaget är fiktionaliserat och lätt kamouflerat.

Här finns essäer, brevväxlingar, dagboks- och minnesanteckningar samt någon enstaka roman och novellsamling.

Den känslomässiga identifikationen

I flera år har vi journalister också uppmanats att skriva/göra reportage med ”human interest”-perspektiv, dvs. artiklar/inslag där vi fokuserar på enskilda människors livsöden.

Detta för att lättare kunna skapa känslomässig identifikation till läsarna/tittarna/lyssnarna.

Antalet biografiska filmer och tv-serier har också ökat explosionsartat under de senaste fem-tio åren.

Vad handlar vårt behov av autenticitet egentligen om, och vilka avtryck sätter vår vurm för jaget i litteraturen?

Tyttö lukee kirjaa
Tyttö lukee kirjaa Bild: Henrietta Hassinen / Yle ensamhet,ungdomar,ungdom (skede),Barn och ungdom,högstadiet,mobbning,nätmobbning,skolmobbning,depression,nedstämdhet,framtid,fruktan,böcker,läsning,biblioteksservice

Under de senaste veckorna har det pågått en liten debatt om detta på Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets sidor. Jag tar mig friheten att i korthet redogöra för den diskussionen här.

I Dagens Nyheter (25.2.2019) skriver Maria Schottenius en krönika där hon hävdar att det besatta intresset för det privata är ett tecken på en litteratur i kris:

”För inte alltför länge sedan var romanen ett sätt att skildra människans roll i det större sammanhanget. Så vad betyder det att allt fler författare nu i stället riktar blickarna mot sin egen navel?”

Schottenius tar avstamp i Aase Bergs nyutkomna bok Haggan som hon anser vara väldigt bra i det hon ”hatbombar fasadäktenskapens klimakteriekeramiker” med sitt högljudda och maniska mässande.

Den svenska författaren Aase Berg.
Aase Berg är aktuell med romanen "Haggan". Den svenska författaren Aase Berg. Bild: Sara Mac Kay Aase Berg

Däremot har Schottenius inte mycket till övers för de hat- och hämndböcker som kommit ut på den svenska bokmarknaden under de senaste decennierna – signerade Carina Rydberg, Maja Lundgren, Unni Drougge, Felicia Feldt med flera.

I stället efterlyser hon mer samhällsgestaltande litteratur och suktar tillbaka till Vilhelm Mobergs och Per Anders Fogelströms dagar – en tid då ”(r)omanen fyllde en funktion som för människor handlade om att se sin plats i världen, i det större sammanhanget”.

I dagens svenska litteratur finns enstaka författare som enligt Schottenius lyckas hjälpa människor att tolka samhället och människan, som Kerstin Ekman, PO Enquist, Kristina Sandberg och Kjell Johansson.

Hon beklagar att det är de s.k. sanna historierna, autofiktionen, som tar hem guldet. Historier där man går ut i offentligheten och lyfter på slöjan till det kapsejsade privatlivet.

Enligt Schottenius handlar vårt behov av autofiktion om att vår sociala tillhörighet är försvagad:

”Familjen, släkten, klassen är inte längre någon bärande identitet i denna post-postindustriella tid. Politik är en enda röra. Jag kan bara tala för mig, och tänka på mig.”

Agnes Lidbeck
Författaren Agnes Lidbeck. Agnes Lidbeck Agnes Lidbeck

Författaren Agnes Lidbeck fångar upp tråden i en krönika i Dagens Nyheter (1.3.2019) där hon vrider på perspektivet och undrar om det är vi läsare som gör texten till vad den är.

Eftersom vi är bundna av vår tid har vi svårt att bortse från författaren.

Vi känner till författaren och fyller därmed i luckor som hen lämnat i texten. Samtidigt projicerar vi våra egna erfarenheter på texten och gör jämförelser: ”vad tycker jag om den som skrivit, och stämmer boken med min erfarenhet?”

Vad beträffar icke samtida författare finns det ett avstånd i tid och rum som gör att vi inte har kunskap om ”deras fyllor och frillor” på samma sätt och därmed kan förbise privata besvikelser och fejder i deras texter. I stället kan vi fokusera på det allmänmänskliga.

Där samtidslitteraturen läses som självporträtt tolkas litteratur skriven igår som tidsdokument, konstaterar Agnes Lidbeck.

Vikta blad i en bok.
Vikta blad i en bok. Bild: YLE/Marit Lindqvist böcker,litteratur,läsning

Nina Eidem, förläggare på Natur & Kultur, följer upp diskussionen i en artikel i Dagens Nyheter (11.3.2019) där hon undrar om inte jag-litteraturen är något mer än enbart ”en spegel av en tid som är besatt av speglar”.

I stället för att stirra sig blind på vad författarna skriver om vill hon rikta uppmärksamheten på hur de tar sig an sitt uppdrag – vilka pronomen använder man sig av, vilka teman tar man fasta på, hur nära inpå texten ligger man:

”Att skriva nära och i förstaperson, att visa upp ett ’jag’, behöver inte vara resultatet av ett begränsat seende, att man inte förmår begripliggöra världen på andra sätt. Det kan vara ett medel för att gestalta internalisering och disciplinering, hur omvärldens blickar bestämmer en människas utrymme i världen.”

Emi-Simone Zawall är inne på samma spår i en kommentar i Svenska Dagbladet från den 19.3.2019 när hon poängterar att man måste undersöka vad det är som gör en text tidlös:

”Varför skulle inte ett jagporträtt kunna läsas som en samhällsskildring eller av litterära skäl både leva i och överleva den samtid den skildrar?”

Zawall påpekar att vi lever i självbekänningens, självregistreringens och självcentreringens tidevarv. Inte minst eftersom många av oss lever inför öppen ridå på sociala medier.

Enligt Zawall kan all denna självupptagenhet vara ett svar på ett förstärkt behov av självbestämmande, ”en vilja att återta makten över jaget och den egna livsberättelsen”.

Detta skulle i sin tur vara en förklaring till läsarnas och författarnas intresse för autofiktionen som form.

Nainen istuu nurmikolla, lukee kirjaa ja nojaa koivuun
Nainen istuu nurmikolla, lukee kirjaa ja nojaa koivuun Bild: Yle / Henrietta Hassinen läsning

Jagets plats i ett större sammanhang

Och det är väl just här det blir intressant att fundera på vilka (finlandssvenska) författare som förmår lyfta blicken och placera jaget i en större kontext.

På vilka sätt lyckas författaren förstå, undersöka och analysera sig själv och sin roll i familjen/samhället/världen?

Vilka teman känns angelägna och allmängiltiga på ett sätt som gör identifikationen och den känslomässiga kopplingen omedelbar?

Hur lyckas du som författare skriva så att det som är botten i dig också är botten i mig som läsare? Så att det du säger blir viktigare än du som person – om det nu är avsikten – och inte tvärtom?

När liv och text går hand i hand

En del av de finlandssvenska författare som under de senaste åren har skrivit böcker med stark närvaro av det egna jaget är författare för vilka liv och text varit tätt förbundna sedan decennier tillbaka.

Jag tänker till exempel på Merete Mazzarella som i sin senaste bok Den försiktiga resenären skriver om sin fascination för att resa.

Jag tänker på Birgitta Boucht som i vårens bok Nedräkning skriver om vardagen med en åldrande kropp och sviktande minne, och på Märta Tikkanen som i den kommande boken Måste försöka skri- bjuder på brev hon skrivit till de mångåriga väninnorna Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och Bodil Malmsten.

Förattaren Märta Tikkanen.
Författaren Märta Tikkanen. Förattaren Märta Tikkanen. Bild: Yle/Bubi Asplund Märta Tikkanen,märta tikkanen

Jag tänker på Jörn Donner som både i brevväxlingen med sonen Rafael, Innan du försvinner, och i boken Suomi/Finland II Sista striden (en uppföljare till Suomi/Finland från år 2017) fortsätter att använda ”det egna jaget som filter, instrument och klangbotten”, för att citera Tuva Korsström i Från Lexå till Glitterscenen: finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960-2013.

Med det egna livet som insats

Märta Tikkanen, Birgitta Boucht och Merete Mazzarella debuterade alla tre som författare på 1970-talet när man pratade mycket om att det privata är politiskt.

Också inom den finlandssvenska litteraturen blev det populärt att skriva böcker med starka politiska och samhällsengagerade budskap – vilket till exempel Märta Tikkanen och Birgitta Boucht gjorde med stor genomslagskraft.

Författarna skrev med det egna livet som exempel – kanske också i viss mån med det egna livet som insats.

Detta gällde inte minst författare som Henrik Tikkanen och Christer Kihlman vars självbiografiska böcker väckte enorm uppmärksamhet och rasande indignation när de kom ut.

Aldrig tidigare hade någon finlandssvensk författare skrivit så öppet om alkoholmissbruk, homosexualitet och äktenskapsproblem som Christer Kihlman gjorde.

Aldrig tidigare hade någon finlandssvensk författare gått så hårt åt borgerlighetens förljugna fasader som Henrik Tikkanen gjorde.

Många av dessa böcker är levande klassiker än idag.

Christer Kihlman
Christer Kihlman skapade rubriker på 1970-talet med sina självutlämnande verk. Christer Kihlman Bild: Crosstalents christer kihlman om christer kihlman

Böckerna från 1970-talet betecknades som självbekännelselitteratur.

I dag talar man om autofiktion eller om verklighetslitteratur, som man gör i Norge.

Ett verk som mer eller mindre uttalat är ”baserat på verkligheten” tolkas givetvis på olika sätt beroende på vems sanning och vems historia som berättas och ur vilket perspektiv.

I Norge har flera författare under senare år råkat i hetluften sedan deras uttalat fiktiva verk kommit att lusläsas med förstoringsglas och märkpenna.

Flera verk har uppfattats som hämndlitteratur.

Högt skvallervärde

I dagens finlandssvenska litteratur skriver man inte så ofta verklighetslitteratur i romanform – man föredrar dagboken eller essän som form.

Den finlandssvenska mumindalen är en trygg och snäll plats och få vågar sig på att kasta paj i Muminhuset.

Men visst kan finlandssvenska författare också konsten att hänga ut folk och hämnas oförrätter.

Staffan Bruuns Mitt liv på HBL faller strängt taget lite utanför denna studie eftersom den till skillnad från de andra böckerna jag tar fasta på har ett gediget personregister och är uppbyggd som en traditionell memoarbok.

I sina memoarer går Staffan Bruun hårt åt både strukturer och folk på sin tidigare arbetsplats. Det gör också Sara Ehnholm Hielm i sin debutbok, essäsamlingen Och hjärtat, det var mitt.

I ett kapitel skriver Ehnholm Hielm om de konflikter som ledde till att hon och förläggaren Tapani Ritamäki sommaren 2015 beslutade sig för att lämna förlaget Schildts & Söderströms och börja arbeta på det nygrundade Förlaget M.

Skvallervärdet är högt (åtminstone inom ramen för den finlandssvenska kulturvärlden) och påhoppen känns lite obekväma.

Sara Ehnholm Hielm.
Förläggaren och författaren Sara Ehnholm Hielm. Sara Ehnholm Hielm. Bild: Yle/Ylva Perera författare,sara ehnholm hielm

Också i övrigt är Sara Ehnholm Hielm förvånansvärt öppenhjärtig om sitt privatliv i Och hjärtat, det var mitt.

Hon skriver om begär och lockelsen att vara otrogen, om hur moderskapet förändras över tid, om livet och vardagen i Rom.

Men framför allt handlar essäerna om texten som förutsättning för ett meningsfullt liv och livet som förutsättning för betydelsefull text.

Gå dit det bränner

På skrivarkurser får deltagarna ofta rådet att gå dit det bränner. Kanske det är en bidragande orsak till att så många väljer att gräva där de står, dvs. i det egna jagets skrymslen och vrår?

Vid sidan av Sara Ehnholm Hielm debuterade såväl filmregissören och journalisten Rafael Donner som skådespelaren Marcus Groth som författare ifjol.

I Människan är ett känsligt djur skriver Rafael Donner om manlig svaghet och känslighet, om könsroller i teori och praktik, om egoism och privilegier, om vådan av att vara sin fars son.

I Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas skriver Marcus Groth om en barndom i skuggan av moderns död i cancer och faderns självmord, om en uppväxt präglad av frihet och upptåg men också av sorg, saknad, svek och ångest.

Henkilökuvassa näyttelijä Marcus Groth ja hänen koiransa.
Skådespelaren och författaren Marcus Groth. Henkilökuvassa näyttelijä Marcus Groth ja hänen koiransa. Bild: Ville Tapio Marcus Groth

Både Rafael Donner och Marcus Groth har en flyhänt penna och de delar frikostigt och öppet med sig av sina innersta tankar och sina liv.

I båda böckerna finns en vilja och en ambition att diskutera aktuella samhällsfrågor så som mansrollen i förändring, vikten av att bryta normer, depression och utmattning, livsval och livslögner.

Också Marcus bror, Joakim Groth, har dykt ner i sin egen livshistoria i romanen Tre bröder som blandar fakta och fiktion till en vittomfamnande episk berättelse som är en tidsskildring och en generationsroman lika väl som en relationsroman.

Väcker nyfikenhet

Jaget i texten kan vara mycket – det kan vara politiskt, det kan vara samhällstillvänt och debatterande, det kan vara undersökande och reflekterande, det kan vara introvert och navelskådande - men är jaget och den privata sfären intressant?

En del av de jag-böcker som utkommit under de senaste åren lever högt på att läsarna känner till (eller tror sig känna till) författaren och är nyfiken på eventuella avslöjanden om författaren själv och/eller andra.

Man kan också ana sig till att en del av författarna har ett visst självhävdelsebehov och en vilja av att rättfärdiga sig själva eller sina handlingar.

Gliringar, antydningar och påhopp är givetvis pikanta kryddor.

I en finlandssvensk kontext är risken överhängande att man i alltför hög grad förlitar sig på att alla vet vem alla är, och att man tror att alla är intresserade av alla.

I många fall är detta givetvis av sekundär betydelse, och det som borde spela en större roll är den litterära kvaliteten.

Kirjoja
Kirjoja Bild: Henrietta Hassinen / Yle böcker,författare,litteratur,bibliotek,läsning

En del författare sportar med att bara använda smeknamn eller förnamn på sina vänner och antagonister. Av hänsyn, kantänkas.

Ofta förutsätter det att läsaren har ett visst mått av förhandskunskap för att veta vem snåla Tobbe eller hjälpsamma Ragni är.

Den som inte är införstådd med författarens umgängeskrets eller närmaste släkt kan strunta i skvallervärdet och försöka läsa boken som ren och skär fiktion.

Anonymiseringen av släkt och vänner kan i och för sig också skapa en känsla av allmängiltighet.

Ibland kan man dock få en känsla av att ju fler namn författaren droppar desto bättre kan boken förväntas sälja.

Den autentiska (?) dagboken

Dagboken som form är tacksam för den som vill skriva ur ett personligt perspektiv.

Citat ur dagböcker ger texten en känsla av tidsdokument, autenticitet, öppenhet och ärlighet. Utdragen ger läsaren en känsla av att få blicka in i det allra he(m)ligaste – även om citaten i princip kan vara hur friserade och fingerade som helst.

Marcus Groth nöjer sig med att krydda sin text med några välavvägda dagbokscitat.

Många andra aktuella böcker bygger delvis eller helt och hållet på dagboksanteckningar från de senaste åren.

Frågan är hur många dagböcker från åren 2017-18 vi som läsare klarar av att ta till oss? Svaret beror på hur intresserade vi är av författaren som person och av de frågor som hen väljer att skriva om.

I många av dagböckerna gör man en koppling mellan det privata och det politiska.

De senaste åren har varit omvälvande – inte minst politiskt. Och författarna känner att de vill kommentera såväl den märkliga utveckling (eller kanske snarare inveckling?) som skett inom världspolitiken likaväl som den av Centerpartiet, Samlingspartiet och Blå framtid ledda regeringspolitiken i Finland.

Birgitta Boucht iförd en grann halsduk.
Författaren Birgitta Boucht. Birgitta Boucht iförd en grann halsduk. Bild: Charlotta Boucht birgitta boucht,författare

Birgitta Bouchts bok Nedräkningar är inte rent formellt skriven i dagboksform, men de ofta kortfattade anteckningarna, dikterna och aforismerna känns som (sk)rivna ur minnets arkiv.

Texterna handlar om möten och minnen, vänskap och vardagens små och stora absurditeter. Om berättelsens helande kraft och skrivandets glädje. Och inte minst om en stigande frustration över beslutsfattarnas oförmåga och ovilja att lyssna på folket – en utveckling där ord som ”demokrati, jämlikhet, öppenhet, dialog, människokärlek” verkar stå lågt i kurs.

I sin förra bok, Självbiografiskt lexikon, skrev Michel Ekman ett slags rapport från det ständigt pågående, osäkra och ofrånkomliga arbetet med att förstå vem han är och varför han blivit den han blivit.

I den nu aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Anteckningar får vi ta del av Ekmans dagboksanteckningar från april 2013 till och med slutet av år 2018.

Noteringarna handlar i hög grad om promenader på olika håll i Helsingfors, om fåglar man skådat, om mat man ätit, om människor man mött, böcker man minns och filmer man sett.

Några kommentarer om det samtida politiska klimatet med protestmarscher och demonstrationer ryms också med på ett hörn.

Anna Rotkirch i vinterrock
Anna Rotkirch skriver dagbok om ett år när det politiska blev privat. Anna Rotkirch i vinterrock Bild: Niklas Sandström Anna Rotkirch

I boken Känslornas svall med underrubriken ”månadsbok om året då det politiska blev personligt” går Anna Rotkirch in för att dryfta politiska och samhällsrelevanta ämnen med avstamp i personliga upplevelser och känslor.

Boken får sin början dagen efter att Donald Trump blivit vald till president i USA i november 2016, och slutar i oktober 2017 när #metoo började sprida sig över världen.

Avsikten är att beskriva en tidsanda och att dokumentera folks tankar kring de oväntade och dramatiska förskjutningar som äger rum i världspolitiken under denna tidsperiod.

Vad beträffar engagemang, resonemang, ifrågasättande självrannsakan och analys står Rotkirchs bok i en klass för sig.

Jörn Donner flippad bild
Jörn Donners devis är "jag skriver, alltså finns jag till". Jörn Donner flippad bild Bild: Teemu Koivisto Jörn Donner

I Suomi/Finland II Sista striden delar Jörn Donner flitigt med sig av sina dagboksanteckningar från åren 2017-18 samtidigt som han beklagar att han inte började skriva dagbok i tidig ålder:

”15 augusti. Började alltför sent med systematisk dagbok. Dumt av mig. Borde ha registrerat löjor, abborrar, gäddor, knull och nykterhet eller förluster i badminton, tennis och annat. Hade gett perspektiv på tidens gång och åldrandet.”

I Donners rapsodiska text ryms högt och lågt, randanmärkningar om rikspolitik likaväl som rännskita och funderingar kring kroppens förfall och själens obotliga ensamhet.

Donner lever enligt devisen ”jag skriver, alltså finns jag till” – men frågan är om Suomi/Finland och Suomi/Finland II Sista striden kommer att läsas som annat än dagsländeböcker. De är så pass bundna både till sin tid och till författaren som person.

I Helsingin Sanomat (19.3.2019) konstaterade Antti Majander att Donner är den enda människan i Finland som får en dylik text utgiven på etablerade förlag på båda inhemska språken: ”Publik finns. Det är bara att gratulera.”

Det är hårda ord, men jag är benägen att hålla med.

Författaren Karin Erlandsson vid en skrivmaskin.
Karin Erlandsson ger ut bok om skrivandets nödvändighet. Författaren Karin Erlandsson vid en skrivmaskin. Bild: Cata Portin Karin Erlandsson

Noterar att Karin Erlandssons kommande bok Alla orden i mig också verkar vara skriven i dagboksform.

Enligt förhandsinformationen från förlaget kan vi vänta oss funderingar kring samliv, privatekonomi, jämställdhet, stress och ett beroendeliknande förhållande till skrivandet.

Det fiktionaliserade jaget

I den finlandssvenska litteraturen finns några författare som ofta sportar med att skriva om huvudpersoner som är deras namne. Dessa huvudpersoner bor och verkar dessutom ofta i städer som författarna själva har en anknytning till.

Henrik Jansson skriver ofta om ”Henrik” och i Peter Sandströms böcker förekommer en gestalt som heter ”Sandström” eller ”Peter”.

”Henrik”, ”Sandström” och ”Peter” blir ett slags persona-figurer som rör sig i en metafiktiv värld som liknar verkligheten.

Författarna leker både med sig själva som faktiska/fiktiva gestalter och med läsaren som får försöka hålla isär verklighet och fiktion.

kvinna sitter vid dator och skriver
Christel Sundqvist skriver med utgångspunkt i verkliga händelser. kvinna sitter vid dator och skriver Bild: Yle/Jyrki Karjalainen författare,vasa

I romanen Vonne och Marie (2016) skrev Christel Sundqvist om vänskapen mellan två väninnor som varit som ler och långhalm sedan tidiga tonåren. En dag diagnosticeras Vonne med aggressiv äggstockscancer och inget är längre som förut.

I romanen Nu spränger vi taket återvänder Christel Sundqvist till väninnorna Vonne och Marie. Också här kretsar berättelsen kring vänskap, sjukdom och död.

Att romanerna baserar sig på verkliga händelser och handlar om författaren själv och hennes väninna som insjuknade och dog i cancer är ingen hemlighet. I en intervju för Svenska Yle berättar Sundqvist om bakgrunden till romanerna.

Så som i livet så ock i fiktionen

När författaren ställer sig själv åt sidan och förmår se på sig själv med lätt ironisk distans och humoristisk blick blir slutresultatet ofta njutningsfull läsning.

Vardagens små och lustiga sammanträffanden och begivenheter får plats i Ulrika Nielsen Korta texter om det öppna och ouppklarade.

I en intervju för Hufvudstadsbladet (19.2.2019) konstaterar Nielsen att hon fått inspiration till sina texter såväl av främlingar på bussen som från vetenskapliga faktatexter.

Läsglasögon på Ulrika Nielsen bok "Korta texter om det öppna och ouppklarade".
Läsglasögon på Ulrika Nielsen bok "Korta texter om det öppna och ouppklarade". Bild: YLE/Marit Lindqvist läsning,böcker,Ulrika Nielsen,glasögon

I texterna finns ett nyfiket, resonerande och registrerande jag som förefaller att vara rätt lik författaren själv. Texterna är både lustiga och lustfyllda.

Också Susanne Ringell skriver om såväl sannolika som osannolika händelser i den lustbetonade kortprosaboken Frimärken.

I Frimärken liksom i den förra boken God morgon befinner sig författaren på resande fot – ofta tillsammans med sin man, som också är författare.

Så som i livet så ock i fiktionen.

En ankdamm full av obotliga trygghetsnarkomaner?

Har jag överhuvudtaget lyckats besvara frågan om varför så många finlandssvenska författare skriver om sig själva?

Att de gör det står utom allt tvivel, hur de gör det har jag försökt redogöra för lika väl som vad de skriver om – men frågan kvarstår: varför gör de det?

Är det av lathet de gräver där de står? Är de fåfänga narcissister, självcentrerade egoister och inåtvända navelskådare? Eller är de oförblommerade och självspäkande masochister? Obotliga trygghetsnarkomaner?

Kanske allt eller inget, eller möjligen lite av allt.

bokmässan
bokmässan mässcentret

Faktum är dock att rätt få av dessa jag-berättelser når utanför den finlandssvenska kulturkretsen. En bråkdel översätts till finska, och väldigt få får uppmärksamhet i Sverige.

Många av böckerna kan med andra ord anses vara alltför smala för att nå ut till en bredare läsekrets.

Andra igen är alltför bundna till såväl plats och tid som till författaren som person. Vilket å ena sidan kan vara en fördel, å andra sidan en nackdel.

Det oaktat är det kanske viktigt att dessa böcker skrivs (och förhoppningsvis också läses) – både som tidsdokument och som texter att känna igen sig i och spegla sig i.

Vem skall skriva om vännerna och vardagen i ankdammen om inte ankorna själva?

Samtidigt kan vattenspegeln i ankdammen behöva grumlas till lite.

Rummet kan minsann börja kännas för trångt och kvävande om man inte lyckas få till lite korsdrag i Muminhuset.

Så jag harklar strupen och sjunger ut: Släpp litteraturen loss - det är vår!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje