Hoppa till huvudinnehåll

Vacker dansfilm med David Lynch-vibbar talar till alla sinnen

Birit och Katja Haarla poserar i balettdräkter på en myr i Sameland.
Come dance with me. I Marja Helanders prisbelönta kortfilm dansar Birit och Katja Haarla fram genom Sameland. Birit och Katja Haarla poserar i balettdräkter på en myr i Sameland. Marja Helander,kortfilmer,samiskhet,Risto jarva priset

Idén är genial: två spröda balettdansöser svävar fram genom det karga landskapet i Sameland. Resultatet är en visuell diamant som gnistrar som skaren i vårsolen.

Det börjar med ljudet av en pinande vind som sveper över duken där titeln avtecknar sig mot en svart bakgrund.

Eatnanvuloš lottit – The birds in the earth.

Småningom växer musiken fram. En suggestiv vacker melodislinga svävar ut och lindar sig runt betraktaren.

Och plötsligt står de där. Två tonårsflickor med långt hår som med ryggen mot kameran tittar ut över kalfjället.

Så följer några staccatoaktiga klipp. Först klipper man till en bild där flickorna poserar hand i hand - iklädda samiska koltar.

Sekunden därefter står de på en myr – iklädda skira balettdräkter. Den vita tyllen kontrasteras vackert mot den brunaktiga marken.

Och sedan ... sedan börjar de dansa. Med armarna frammanar de en böljande rytm, som om de mjukt försökte locka kameran att följa dem.

Det är eteriskt och ändå starkt.

Från foto till film

Kortfilmens regissör heter Marja Helander och har hittills mest varit känd som stillbildsfotograf. Under vintern var hon aktuell i samband med en stor utställning på Fotografiska museet i Helsingfors.

Marja Helander poserar vid gammal filmkamera.
Kvinnan med filmkameran. I mars 2019 visades två av Marja Helanders kortfilmer på filmfestivalen Vera. Marja Helander poserar vid gammal filmkamera. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Marja Helander

Även om man känner igen den motivkrets och estetik hon odlat som fotograf i flera av de kortfilmer som hon gjort är uttrycksformen ofrånkomligen en annan.

Har det varit ett stort steg att ta?

— Visst är det mycket som ändrar när man byter form. I mina första videor var kameran statisk, men när jag satt och klippte materialet började jag få en känsla för det rörliga bildspråket.

— En känsla för hur bilder fogas till varandra, hur man förflyttar sig från en bild till en annan. Man lär sig medan man gör, ler fotografen som från första början hade en klar utgångspunkt för Birds in the earth.

— Jag såg framför mig hur flickorna skulle dansa den döende svanen på riksdagshusets trappa i Helsingfors. En bild som föddes ur det faktum att vi just då firade Finland 100 år, vilket fick mig att fundera över samernas plats i Finland.

Två svanar i en hård värld

De två filckorna var Helander bekant med sedan tidigare och de fick själva utarbeta koreografin på inspelningsplatserna. På sommaren gick allt lekande lätt, på vintern utgjorde både kölden och det hårda underlaget en utmaning.

Det finns stor risk för skador när man förväntas sväva fram över asfalt och snö.

Särskilt mycket diskuterade Helander inte enskilda känslor och uttryck med sjuttonåriga Birit och Katja Haarla – många av bilderna är tagna på avstånd och fokus ligger på framåtrörelsen.

Ändå gör flickorna ett strakt intryck på åskådaren.

Kaksi ballerina-asuista tyttöä heittää köyttä lumisella tunturilla.
Med lasson i säker hand. I vår blir Birit och Katja Haarla klara med sin balettutbildning. Kaksi ballerina-asuista tyttöä heittää köyttä lumisella tunturilla. Bild: Marja Helander / Eatnanvuloš lottit – Maan sisällä linnut Marja Helander,filmer

Varje blick och gest rymmer en mängd betydelser. I likhet med kläderna. Och det är ett element Helander jobbat med även i sina fotografier.

Effekten är slående när en kvinna i snäv dräkt pulsar fram genom snödrivor med affärsportföljen i ett stadigt grepp.

Lika häftigt är det när man i filmen växlar mellan ballerinatyll och vadmalsylle. Mellan den västerländska publikens och ursprungsbefolkningens kulturella markörer.

Citysamen som hittade hem

Marja Helanders egna rötter finns i den samiska kulturen och hon har som vuxen i allt högre grad sökt sig tillbaka till dessa. Pappa var same och farmor lever fortfarande kvar i norr.

— Själv har jag vuxit upp i södra Finland och är därmed en del av den förlorade generationen, säger konstnären som ibland kallats ”citysame” - ett begrepp som var inne på 1990-talet.

Marja Helander, Helsinki, 29.11.2018
På vandring i stan. Marja Helander i sin nuvarande hemstad Helsingfors. Marja Helander, Helsinki, 29.11.2018 Bild: Antti Haanpää / Yle Marja Helander,bildkonstnärer,fotografer,filmregissörer,samer

— I vuxen ålder har jag bott både i Rovaniemi och i Inari och tillbringat en hel del tid i Utsjoki, men det är ändå annorlunda än om jag faktiskt levt som same i Sameland. Om jag gått i skola där, säger regissören som varit mån om att försöka lära sig samiska.

— Det känns fint att kunna läsa samiska artiklar och att kommunicera med släkten. Mina släktingar i Norge blev väldigt glada när de förstod att jag studerat samiska.

— Språket möjliggör en tillhörighet och gör den egna lyriken och jojken tillgänglig på ett annat sätt. Språket fungerar som nyckel till kulturen, konstaterar Helander som ändå är noga med att inte peka finger mot någon.

Hon har full förståelse för att alla inte har den tid och möjlighet som hon haft att sätta sig in i det samiska.

Mindre förståelse har hon för om man lättvindigt använder den samiska klädseln i icke-samiska sammanhang.

Kläderna är mer än kläder

De senaste åren har det gett upphov till starka känslor när politiker och andra offentliga personer lekt med kläder som bär en tydlig kulturell prägel.

Enligt Helander handlar allt om vad en specifik kultur är beredd att dela med sig av. Det handlar om värdeskalor och hierarkier – vad som anses vara mera värt än något annat.

— Det har figurerat en talande meme på facebook där barn som tillhör en ursprungsbefolkning suttit i ett klassrum iklädda västerländska kläder – för att de tvingats klä sig så.

— Bredvid den bilden ser man vita barn som i samband med Halloween dragit på sig inkakostymer och frågan är varför dräkterna är tillåtna för vissa och förbjudna för dem de egentligen tillhör.

— Många fattar inte att samiska barn ännu på 1950- och 60-talen förbjöds att tala samiska och att de hånades om de bar den egna dräkten.

— Det är klart att en nationaldräkt får en större betydelse mot en sådan bakgrund, säger Helander.

Mellan samisk folktro och David Lynch

Det är lätt att lyfta fram skönheten i Helanders film med balettdansöserna, men lika viktigt är det att påpeka att det finns en mörkare underton.

Något lite hotfullt. Något som hör hemma i en annan värld.

De snabba klippen och tvillingarnas skarpa blick får mig att associera till Stanley Kubricks The Shining (1980).

Som barn skrämdes Viktor Granö halvt ihjäl av de här spökflickorna ur filmen The Shining. Så började hans fascination för skräck.
Kom och lek med oss. Ett av världens mest kända tvillingpar i "The Shining". Som barn skrämdes Viktor Granö halvt ihjäl av de här spökflickorna ur filmen The Shining. Så började hans fascination för skräck. Bild: Warner Brothers tvillingflickorna

Och Helander bekräftar att jag inte är ensam om att ha gjort den kopplingen. För hennes del har det ändå handlat mer om en samisk sägen med ett stänk av David Lynch.

— På samiska betyder titeln "fåglarna under marken" och jag har tänkt på de varelser som enligt samisk folktro bor under marken.

— Kanske balettdansöserna är fåglar, kanske de hör hemma i underjorden. Eller så är de spöken, säger Marja Helander med ett leende.

Själv halar jag fram datorn för att ta ännu en titt på tvillingarna där de står och håller varandra i handen.

Faktum är att de inte alls känns som några döende svanar, de ser ut att kunna breda ut sina vingar när som helst. När som helst.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje