Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Underfundig humor och vardagens elegi i Michel Ekmans dagboksanteckningar

Essäisten och litteraturkritikern Michel Ekman.
Essäisten och litteraturkritikern Michel Ekman. Bild: Cata Portin Michel Ekman

I sin förra bok, Självbiografiskt lexikon (2017), gjorde litteraturvetaren och kritikern Michel Ekman nedslag i sitt sextioåriga liv och skrev ”en rapport från det ständigt pågående, osäkra och ofrånkomliga arbetet med att förstå vem jag är och varför jag blivit jag”.

Likt en arkeolog grävde sig Ekman genom lager på lager av liv - genom barndomens besvikelser, tonårens tafatthet och den vuxna mannens vilsenhet och tillkortakommanden.

I den nu aktuella boken, Jag tänker på nötskrikor. Anteckningar, får vi ta del av autentiska (får vi i alla fall utgå ifrån) dagboksanteckningar från april 2013 till slutet av år 2018.

De självbiografiska reflektionerna utgör idag en rätt stor genre inom den samtida finlandssvenska litteraturen.

Under de senaste åren har ett drygt dussin finlandssvenska författare gett ut böcker där de skriver om sig själva eller ur ett tydligt jag-perspektiv där jaget = författaren själv.

Många väljer också att publicera sig i dagboksform med anteckningar om stort och smått som sker i vardagen, i livet eller i samhället både här hemma och globalt.

Promenader, minnen och möten

Den första anteckningen är daterad den 17 april 2013 och handlar om att skriva:

”Efter att i månader i trasiga pjäxor ha vadat i motlut genom blötsnö under en stjärnlös himmel med vargar gnisslande bakom grandungarna fick jag i morse plötsligt en vag känsla av vart jag är på väg.”

Ett centralt tema i boken är skrivandet – både det egna och andras. Citat av författare som följt Ekman under årens lopp gör sig påminda under en promenad eller vid åsynen av en rödhake i buskaget.

För en litterär storkonsument som Ekman är det uppenbart och självklart att livets olika erfarenheter står att finna i litteraturen.

Michel Ekman promenerar mycket, såväl planlöst som mål- och nyttoinriktat.

Än strosar han runt i de nya hemknutarna på Drumsö eller i de gamla hemkvarteren i centrala Helsingfors, än går han på upptäcktsfärd i östra Helsingfors eller så skådar han fåglar i Vik.

Pärmen till Michel Ekmans bok "Jag tänker på nötskrikor.Anteckningar".
Pärmen till Michel Ekmans bok "Jag tänker på nötskrikor.Anteckningar". Bild: Schildts & Söderströms förlag Michel Ekman,litteratur,finlandssvensk skönlitteratur,författare

Rent geografiskt är detta en bok med stark anknytning till Helsingfors, en stad som bär på många minnen och som också bjuder på många överraskande och oförglömliga möten – än i den lokala matbutiken, än i kollektivtrafiken, i klädbutiken eller på gatan.

Som när den erfarna expediten på herravdelningen inspekterar ens fysionomi i jakt på passande byxor och utbrister: ”Kyllä tämä nyt näyttää aika ikävältä. Kun tota peppua ei oikein ole!” (”Det här ser nog rätt tråkigt ut. När det inte riktigt finns någon rumpa där”).

En av bokens stora behållningar är just dessa flyktiga möten som kan förgylla en annars trist och händelselös dag.

Få saker är bättre för humöret än att på sin promenad stöta på en gammal vän och få föra ett långt och innerligt samtal om sjukdomar, åldrande, död, dagspolitikens vidrighet och de fullkomligt hopplösa framtidsutsikterna inom respektive yrkesliv. Lätt om hjärtat återupptar man sin vandring.― ur "Jag tänker på nötskrikor. Anteckningar"

Fåglar är återkommande gäster i anteckningarna. Med matsäck, kikare och nyfikenhet i bagaget beger Ekman sig ut för att spana in vårens första lövsångare och svarthättor.

Glädjen över att en februaridag få syn på den sällsynta azurmesen vid Fastholmens utfodringsplats är stor:

”Så dök azurmesen upp, plötslig som en blixt, och vacker var den! Gnistrande som en vitblå juvel i den gråa dagen. I det samma satte kamerorna igång att klicka i långa, rytmiska frekvenser. Det var som en ouvertyr av György Ligeti!”

En azurmes vid husvägg.
Azurmesen lockar fågelskådare till Fastholmen. En azurmes vid husvägg. Bild: Wikimedia commons Azurmes

Vardagens elegiska och absurdistiska poesi

Ett av mottona för boken tillskrivs Henry Parland och lyder:

”Vi lever i det vardagliga livet strängt avskilda från den övriga världen. Vi ser tingen omkring oss, men vi känner intet samband med dem; de är oss likgiltiga.”

Det är en konst att kunna skriva fram vardagen så att också andra finner det givande och angeläget. Annars finns risken att anteckningarna upplevs som alltför privata och personliga, och därmed rentav ointressanta.

I en finlandssvensk kontext är risken överhängande att man i alltför hög grad förlitar sig på att alla vet vem alla är, och att alla också är intresserade av alla.

I många fall är ett eventuellt kändisskap givetvis av sekundär betydelse och det som spelar roll är den litterära kvaliteten.

Michel Ekman citerar också Pentti Saarikoski som sagt att ”(m)an måste skriva lite om allt / eller allt om lite”.

Det är en devis som tål att diskuteras, inte minst i samband med Ekmans egna anteckningar.

Jag kan till exempel tycka att det blir rätt många redovisningar av matinköp och måltider, lite väl många promenader och fågelskådningsutflykter på bekostnad av kommentarer till angelägna samhällspolitiska skeenden och resonemang kring olika författarskap och filmskapare.

Å andra sidan präglas texterna av en uppriktighet och en underskruvad humor som tilltalar mig, lika väl som av en vardagens både elegiska och absurdistiska poesi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje