Hoppa till huvudinnehåll

Klockriketeaterns rapport om flerspråkighet på scen visar att det är mycket som kan gå snett

Foto från 3 musketeers - East of Vienna.
Scen ur Klockriketeaterns pjäs 3 Musketeers - East of Vienna Foto från 3 musketeers - East of Vienna. Bild: Laura Karen Klockriketeatern,3 musketeers - east of vienna

Idag finns det många aktörer som vill föra fram den alltmer flerspråkiga verkligheten vi lever i på scen. Tyvärr är det inte alla gånger så enkelt som teatrarna har tänkt sig.

Tilltänkta flerspråkiga föreställningar kan i slutändan visa sig vara rätt så enspråkiga. Det är den oheliga treenigheten pengar, personal och regissörer som oftast sätter käppar i hjulet.

Den finlandssvenska fria teatergruppen Klockriketeatern har i flera års tid undersökt mångspråkighet på teatern och har nu utkommit med en slutrapport.

Boken Språket som lustgård. Tankar och erfarenheter kring teater & flerspråkighet är en nätt liten pamflett som vill visa vägen mot en ökad flerspråkighet genom att skildra ideliga motgångar.

Språket som lustgård
Språket som lustgård Bild: Klockriketeatern Klockriketeatern

Häxjakt på finska

År 2016 inledde man till exempel ett samarbete med den finskspråkiga teatergruppen Takomo. Pjäsen som var tänkt att skrivas och framföras av arbetsgruppen tilldelades namnet Häxjakt (Noitavaino).

"I ensemblen ingick sex finskspråkiga och två svenskspråkiga skådespelare, samt en tvåspråkig regissör (Akse Pettersson)", skriver Klockriketeatern i pamfletten.

Resultatet? "Som en språklig markör utspelades en kort scen på svenska och i programbladet ingick en text av teaterchefen på svenska."

Trots Klockrikes uttalade önskemål om tvåspråkighet fick teatern ge avkall på sitt eget modersmål.

Foto från Noitavaino. I centrum Jukka Ruotsalainen.
Noitavaino. I centrum den finska skådespelaren Jukka Ruotsalainen (sic!). I skuggan lär det även finnas ett par finlandssvenska skådespelare Foto från Noitavaino. I centrum Jukka Ruotsalainen. Bild: Laura Karén Teatteri Takomo,Klockriketeatern,noitavaino

"Även om föreställningen blev en publiksuccé är det oklart om den breda allmänheten överhuvudtaget uppfattade att det var en samproduktion med en finlandssvensk teater."

Pjäsen som visades hade inte ens ett svenskt namn längre utan hette rätt och slätt Noitavaino.

Morbror Vanja pratar svenska

I början av 2010-talet samarbetade Klockriketeatern med en av de ökända östeuropeiska demonregissörerna: ukrainaren Andrij Zjoldak.

I ensemblen som skulle framföra den ryska dramatiken Anton Tjechovs klassiker Morbror Vanja ingick "finskspråkiga skådespelare som inte talade svenska och svenskspråkiga skådespelare som inte talade finska".

Det gick sådär får man väl säga. "Processen färgades av olika språkliga missförstånd och misstolkade kulturbundna referenser."

Scen ur föreställningen Onkel Vanja.
Vad är det du säger? Scen ur föreställningen Onkel Vanja Scen ur föreställningen Onkel Vanja. Bild: Klockriketeatern/Christoffer Allén Klockriketeatern,alma pöysti

Men, föreställningen framfördes på svenska. Alltid något. Den textades till finska på en duk ovanför scenen. Också det gick så där.

"Teaterns personal var oerfaren och resurserna räckte inte till för att anlita professionella textare. Själva textens kvalitet var bristfällig (det gällde till exempel editering och språkgranskning)."

Smakar det så kostar det. Finns det inte tillräckligt med resurser, ja, då kan det ibland smaka illa.

Samma på svenska?

Åren 2014 och 2015 samarbetade Klockriketeatern med inte mindre än fyra finländska teatrar, en rikssvensk teater och en Berlinbaserad fri teater.

Den här gången var det den finska författarinnan Minna Canths pjäs Sylvi som skulle framföras. Föreställningen blev tvåspråkig. Även om det inte var meningen från början.

"Enligt den ursprungliga planen skulle pjäsen repeteras in först på svenska och sedan på finska, men på grund av både konstnärliga och tidsmässiga skäl valde regissören (Mikko Roiha) att göra hela föreställningen tvåspråkig."

Foto från Sylvi
Vilket språk talade månne den finska skådespelaren Pia Andersson som Sylvi? Foto från Sylvi Bild: Ilkka Saastamoinen mikko roiha

Och det var väl bra, eller? Tja? "Föreställningens tvåspråkighet var ett element som väckte mycket uppmärksamhet bland både press och publik."

Tyvärr med ganska dåligt fokus. Framför allt på finlandssvenskt håll.

"Det faktum att de karaktärer i handlingen som påvisade 'högre status' talade svenska, medan de med 'lägre status' talade finska, upplevdes som problematiskt av många. Greppet ansågs understryka vissa rådande fördomar och språkliga motsättningar."

Visst rimmar den markeringen väl med den samhälleliga och språkpolitiska situation som rådde under pjäsens tillkomsttid men i en uppsättning som i övrigt förankrats stadigt och uppkäftigt i vår egen tid framstår den som smått unken― -ur Christel Petterssons recension den 25 augusti 2014

På finskt håll var man däremot rätt så nöjd. "Den finskspråkiga pressen bemötte tvåspråkigheten som ett charmigt element, som ett nytt uttryck bland andra teatermedel."

Is eller Jää? Ice!

Ifjol samarbetade Klockriketeatern med Tallinnbaserade Teater von Krahl. I ensemblen ingick två svenskspråkiga och fyra estniska skådespelare.

Man uppförde Vladimir Sorokins roman Is. "Målsättningen var uttryckligen att göra en flerspråkig föreställning, i planeringsskedet ingick även ryska (Sorokins språk)."

Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice.
Klockrikes skådespelare Carl Alm vet hur den isiga slipstenen i Sorokins <em>Is</em> ska dras. Foto från Klockriketeaterns och Von Krahl Teaterns samproduktion Ice. Bild: Herkko Labi Klockriketeatern,Von Krahl theatre,Vladimir Sorokin,ice

I början var regissören Essi Rossi entusiastisk: Flerspråkigheten "kändes som en möjlighet att ge publiken en upplevelse av dagens fragmentariska värld."

Men, men. "I praktiken visade sig planen på en flerspråkig föreställning ändå vara svår att genomföra."

Det är lättare att göra enspråkig teater. Min erfarenhet är att mångspråkig teater alltid måste motivera sin egen existens― Klockrikes skådespelare Carl Alm

Den här gången var det den finska regissören Rossi som nedprioriterade mångspråkigheten.

"Även om både teaterledningen och produktionsteamet i planeringsskedet hade en gemensam och artikulerad ambition att undersöka mångspråkigheten, hamnade frågan längre ner på prioriteringslistan ju längre produktionen framskred."

Och samma på engelska

Inte heller i år ser det särdeles bra ut med Klockriketeaterns flerspråkighetsambitioner. Ett samarbete med den amerikanska kammarkören The Crossing knakar i fogarna.

Orsaken är - språket. Den här gången handlar det om den svenska Nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos Aniara.

Det har varit stört omöjligt att övertyga amerikanerna om att eposet borde sjungas på svenska. Även om Aniara är skrivet på vers på svåröversatt svenska.

Det är ett beställningsverk och körens åsikt i språkfrågan är klar: "De vill att premiärpubliken i juni 2019 i Philadelphia ska få texten på engelska. Med några svenska rader som krydda."

Teataerchef Dan Henriksson
Dan Henriksson jobbar ofta i motvind för flerspråkigheten Teataerchef Dan Henriksson Bild: Yle/Stefan Härus Borgå,Dan Henriksson,Klockriketeatern,klockriketeatern

Nu frågar sig Klockrikes teaterchef och Aniaras librettist Dan Henriksson "hur vi ska synliggöra svenskan när vi återvänder till Finland med verket återstår att se. Men på något sätt ska det genomkomponerade verket sjungas mer på svenska här i Finland ändå."

Trägen vinner, får man hoppas.

Den taxellska paradoxen?

Efter att jag har gått genom den lilla och mycket läsvärda pamfletten Språket som lustgård funderar jag på den så ofta uttalade taxellska paradoxen, om enspråkiga lösningar som den bästa garantin för tvåspråkighet också gäller för flerspråkighet?

Jag är inte säker på det och jag hoppas det verkligen inte.

Jag kan hålla med forskaren Sirkku Latomaa som i rapporten Mångspråkighet är kreativitet! (Monikielisyys on luovuutta!) skriver "att den språkliga nationalismen i Finland också har särskilt det svenskspråkiga kulturlivet från det finska, som därmed upprätthållit en (artificiell) enspråkighetskultur."

Men jag tycker det är dags att återförena de två kulturliven på scen genom fler två- eller flerspråkiga samarbeten eller uppsättningar.

Scen ur föreställningen De tre musketörerna.
Det kan också gå bra. Scen ur det lyckade flerspråkiga samarbetet mellan Klockriketeatern och lettiska Ģertrūdes ielas teātris: 3 musketeers - East of Vienna Scen ur föreställningen De tre musketörerna. Bild: Laura Karen. Klockriketeatern

Det är nämligen så som Klockrikes Jesper Karlsson skriver i slutet av pamfletten:

"Att öka den kulturella mångfalden blir ett gemensamt intresse för hela det konstnärliga fältet, ifall scenkonsten ska förbli både aktuell och nyskapande, inklusiv och gränsöverskridande."

Klockriketeatern jobbar för det. Då, nu och i framtiden. Mot alla odds. Hatten av!

Du kan ladda ner boken gratis från Klockriketeaterns webbplats. Den finns också på finska och engelska.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje