Hoppa till huvudinnehåll

“Man måste vara modig för att kunna utföra så här svåra rörelser”

Vid 14-års ålder hade landslagsgymnasten Enni Kettunen haft frakturer i armbågen och i bägge knäna samt genomgått en operation av akillessenan. I hennes gren är rädslan för att skada sig alltid närvarande.

Landslagsgymnasten Enni Kettunen minns det som i går. Under en tävlingsuppvärmning för två år sen landade hon sin pikerade överslagsvolt framåt med sträckta ben. Det kändes som om någon hade huggit en yxa i hennes knän. Sedan dess har hon inte gjort hoppet på tävlingsmatta.

– Jag vet inte riktigt vad som gick fel, men jag har på känn att jag öppnade volten för tidigt och så hade jag huvudet bakåt, så att jag inte såg madrassen som jag kommer ner på.

Liksom alla redskapsgymnaster är Enni van vid att det gör ont. Hennes första tanke var att ta en värktablett och sedan genomföra tävlingen som planerat. Men då hon skulle gå bort från hopplatsen gick det inte. Hon fick bäras bort, föras till sjukhus, röntgas.

Hon hade fått frakturer i bägge knäna.

Se Sportlivs minidokumentär om Enni Kettunen: Med rädslan som träningskompis

– Det kändes helt hemskt. Tävlingen var en kvaltävling till EYOF, som skulle bli höjdpunkten på säsongen. Jag hade just vunnit nordiska mästerskapet för juniorer och säsongen hade också annars gått bra, så jag hade en god chans att bli vald till laget. Det var en stor besvikelse då det inte blev av.

Enni Kettunen var då 14 år gammal.

– Det gjorde jätteont. Det värkte nästan hela tiden, speciellt på nätterna, minns hon, och visar bilder från skriftskollägret, där hon fick köras runt i rullstol.

Redskapsgymnasten Enni Kettunen i rullstol.
Redskapsgymnasten Enni Kettunen i rullstol. Bild: Privat artistisk gymnast,idrottsskador,enni kettunen

Hjärnan sa stopp

Läkningen gick ändå snabbare än väntat och fyra månader senare kunde Enni redan träna nästan normalt.

Men då hon skulle göra olyckshoppet sa hjärnan stopp.

– Jag grips av panik, jag vill inte, jag kan inte, säger hon i dag, två år efter olyckan.

Tillsammans med tränaren Maxim Podobed bestämde sig Enni för att glömma hoppet helt, så länge som det skulle behövas.

– Hon gjorde överhuvudtaget inga överslagsvolter framåt på ett och ett halvt år, minns tränaren, men nu på sistone har hon kunnat göra den med gruppering.

– Vi har funderat lite på att hon i framtiden skulle göra en pikerad överslagsvolt framåt med en halv skruv. Då skulle landningen vara mindre skrämmande.

– Hon vill själv, poängterar han.

"För att kunna utföra så här svåra rörelser,
så måste man ju vara modig."

-Enni Kettunen

Maxim Podobed, som studerat till gymnastiktränare vid universitetet i sin hemstad Tjeljabinsk i Ryssland, kom till Finland år 2005. Fram till slutet av år 2017 verkade han som chefstränare för den kvinnliga artistiska gymnastiken i Espoon Telinetaiturit, men flyttade i början av 2018 till Suomen Taitovoimisteluklubi i Helsingfors. Flera av hans adepter flyttade med, däribland Enni.

– Då jag var liten var jag jätterädd för Maxim, minns Enni. Speciellt i början, då han inte kunde så mycket finska. Jag var rädd för att göra misstag och att han skulle skrika åt mig.

– Nu har jag lärt mig att vi är människor och människor gör misstag. Sen kan man göra det bättre nästa gång.

Med åren har även förhållandet mellan tränare och adept förändrats.

– Nu lyssnar jag mer på henne än hon på mig, skrattar Maxim.

Skrämmande gren

Maxim Podobed sticker dock inte under stol med att redskapsgymnastiken är en skrämmande gren.

– Det är en tuff gren. Då flickorna är små är de väldigt modiga. De förstår helt enkelt inte hur stor risken för skador är. Då de kommer upp i 15–16-årsåldern är de smartare och inser riskerna.

– Och så kommer plötsligt en dag, då rörelser de tidigare gjort hur lätt som helst, plötsligt känns skrämmande.

Misslyckas hon och gör sig illa kommer hjärnan att minnas det länge. I värsta fall kommer hon kanske aldrig att göra rörelsen igen.― Maxim Podobed

Efter att ha jobbat med flickgymnaster i många år är tränaren mer än bekant med fenomenet.

– Då en flicka väger 20–30 kilogram och är 130–140 centimeter lång, lär hon sig allt snabbt. Men då längden och vikten ökar i puberteten, får man helt enkelt börja om från början, konstaterar Maxim.

Svårast är det på barr.

– Avståndet mellan den övre och nedre skalmen är fortfarande den samma, så då man blir längre, måste man anpassa rörelserna enligt det. Då blir man tvungen att lära sig allt på nytt, från och med jättesvängen.

Fördel att vara kort

Under Ennis skadeuppehåll var Maxim mest rädd för att hon plötsligt skulle få en växtspurt, vilket hade gjort comebacken betydligt svårare. Många slutar helt i det skedet.

Vid fyllda sexton är Enni 152 centimeter lång och har fortfarande en idealisk kropp för grenen.

– Så klart om tillväxten slår till så kan det bli svårt att behärska rörelserna, speciellt på barren, konstaterar hon. Skalmarna är 180 centimeter från varandra, så då man vuxit, märker man nog skillnaden. Kommer den nedre barren emot då du rör dig mellan skalmarna, kan du inte fortsätta.

Då Sportliv följer med Ennis grupps fyratimmarspass i Tölö sporthall en fredagseftermiddag i mars, landar hon gång på gång pladask på magen efter ett flygelement på barr. Det verkar inte bekomma henne det minsta. Det gör däremot avslutningen på barrserien.

– Landningen är i princip likadan som i det hopp där jag skadade mig, så där är jag nog rädd att något liknande ska hända på nytt.

Vem är Enni Kettunen?

  • Född den 4 augusti 2002 i Esbo
  • Går i Mattlidens gymnasium i Esbo
  • Började med redskapsgymnastik som 4-åring i Espoon Telinetaiturit, för att hennes två år äldre syster höll på med grenen
  • Representerar numera Suomen Taitovoimisteluklubi
  • Huvudtränare: Maxim Podobed
  • Ingår i damlandslagets kärngrupp
  • Vann tre guld i junior-NM 2017
  • FM-guld 2018 i fristående och barr, FM-silver i fyrkamp och hopp
  • Resultat i VM-debuten i Doha 2018: 104:e i fyrkamp (45.666 poäng), 83:e i fristående, 145:e på bom, 163:e på barr
  • Resultat i EM 2019: 38:e plats i fyrkamp (48.366 poäng, 1.366 poäng från final), 54:e i fristående, 30:e på bom, 49:e på barr

Mest olyckor på bommen

Just nu finns det inget i Ennis bomserie som hon är direkt rädd för, men då hon var liten var bommen det redskap som skrämde henne mest.

– Den är ganska svår att balansera på, den är ju bara tio centimeter bred och ganska hög, 125 centimeter. Jag skulle säga att det händer mest olyckor på just bommen, och då man faller gör det ju nog ont.

Hon vill ändå inte kalla redskapsgymnastiken farlig.

– Vanligast är nog ändå belastningsskador, det är sällan det händer något jätteallvarligt. Inte skulle jag säga att det är farligt.

Mental träning inom gymnastik

Men rädslorna är ett faktum och mod gymnastens kanske viktigaste egenskap.

Då en gymnast blir rädd för att utföra en viss rörelse, är lösningen oftast att ta några steg tillbaka, berättar Maxim Podobed.

– Varje rörelse består av många små delar. Vi glömmer tävlingsserien ett tag och spjälker upp den i delar. Först går vi igenom och korrigerar tekniken i de enskilda delarna, sen slår vi ihop ett par delar och så småningom är gymnasten redo för hela tävlingsserien igen.

"Alla har sina egna rädslor, så vi pratar jättemycket om det i salen. Vi brukar hjälpa och stöda varandra för att få det fixat. Men jag pratar förstås också med tränaren och han hjälper mig nog alltid med det."

-Enni Kettunen

– Enligt min erfarenhet går det inte till så att om någon utför en rörelse tekniskt fel, och det kommer någon och pratar något psykologiskt, så korrigeras felet, säger Maxim med ett skratt.

Däremot ser han den mentala träningen som oerhört viktig för att flickorna ska lära sig hantera sin tävlingsnervositet.

– En flicka kan utföra fem av fem tävlingsserier felfritt på träning, men i tävlingar spänner hon så mycket att hon faller från redskapet två eller tre gånger. Där är den mentala träningen jätteviktig.

Det värsta en tränare kan göra, är att tvinga gymnasten göra något hon är rädd för.

– Misslyckas hon och gör sig illa kommer hjärnan att minnas det länge. I värsta fall kommer hon kanske aldrig att göra rörelsen igen.

Hoppet kräver snabbhet

Framtiden får utvisa huruvida överslagsvolten, Urhovoltti på finska, gör comeback på Ennis tävlingsprogram. Då olyckan hände var hoppet hennes andra tävlingshopp, det som gymnasten gör om hon också siktar på grenfinalen i hopp. Ennis huvudgren är fyrkamp, för den behövs bara ett tävlingshopp.

– Enni är en modig flicka, säger Maxim. Hon älskar redskapsgymnastik. Det är upp till henne vad hon vill göra. Som tränare kan jag bara hjälpa till.

Ennis tävlingshopp just nu är Yurchenko med hel skruv, som är värt mer än olyckshoppet. Hon klarar sig därmed utmärkt utan hoppet som ger henne panik.

"Med gymnaster och konståkare är det lätt att jobba. De behärskar sina kroppar så väl, att då man ger dem instruktioner klarar de direkt av att omsätta dem i praktiken."

-Atte Pettinen

I hoppet är löpfarten a och o, berättar Enni, vars träningsprogram i vår kompletterats med löpteknik.

Torsdagsmorgnar samlas en grupp elitgymnaster i Sportkvarnen i Helsingfors, där legendariska sprintertränaren Atte Pettinen lär flickorna bland annat löpteknik.

Inom ramen för huvudstadsregionens idrottsakademi har Pettinen hand om unga idrottare från en mängd olika grenar. Med de manliga redskapsgymnasterna inleddes samarbetet redan för några år sen.

Även om den tidiga torsdagsträningen i östra Helsingfors gjort vardagen ännu lite mer komplicerad för Enni, som bor och går i skola i Esbo, känner hon att den är viktig.

– Ju hårdare fart du har, desto bättre hopp kan du utföra. Det spelar en jättestor roll. Som gymnast är jag helt snabb, men frågar man friidrottare, så – nej, säger hon med ett skratt.

OS hägrar – om ett eller fem år

Även om drömmen att få tävla i EYOF, den europeiska olympiska ungdomsfestivalen, gick i stöpet på grund av skadan för två år sen, har Enni Kettunen redan hunnit delta i två EM- och en VM-tävling i damklassen.

I höstens VM delas de första individuella OS-platserna till Tokyo 2020 ut, och det är OS Enni siktar på. Om inte 2020, så 2024.

– För att lyckas som redskapsgymnast måste man vara ambitiös, beredd att jobba hårt och ha ett gott självförtroende.

Men framför allt måste man vara modig.

Se Enni Kettunen i Sportliv på Yle Arenan: