Hoppa till huvudinnehåll

Många ryssar vänder sig till utländska journalister och ber om hjälp för att lösa lokala problem - de litar inte på att få rättvisa hemma

Hälsningar från korren
Hälsningar från korren Bild: Henrik Leppälä hälsningar från korren

Det har på sistone blivit allt vanligare att ett pling i telefonen betyder att någon vill be mig som utländsk journalist om hjälp.

Det kan handla om nästan vilket slag av problem som helst, och det centrala är att personen som ber om hjälp tror att en artikel eller ett inslag i radio eller tv utomlands ska vara till nytta.

Bara under de senaste veckorna har jag kontaktats av sådana som vill få hjälp i kampen mot nya soptippar eller gamla förorenande sådana, av en ung studerande som blir illa behandlad vid sitt universitet eftersom han är homosexuell, av en äldre man vars farfar blev orättvist behandlad under Stalintiden och av en person som vill att Finland på något sätt ska stoppa avverkning i ett skogsområde i en stadsdel i Sankt Petersburg.

Som journalist vill jag gärna ha nyhetstips och tips om intressanta, kontroversiella samhällsfrågor i de områden där jag arbetar.

Väldigt ofta blir jag tvungen att göra personen som har tagit kontakt besviken.

Ibland kan nödropen också ge en inkörsport till något reportage eller öppna mina ögon för ett fenomen som jag inte tidigare har stött på.

Men ofta, väldigt ofta, blir jag tvungen att göra personen som har tagit kontakt besviken. Så var det till exempel med studenten som blev illa behandlad.

Dels har han nämligen lämnat sitt hemland och studerar i ett land långt borta från mitt bevakningsområde, dels hade hans berättelse krävt mera undersökning än jag har tid för.

Jag uppmanade honom att sköta frågan på sitt universitet. Om hans mål var att det skulle bli en fråga för pressen borde han kontakta en lokaltidning.

Jag brukar fråga varför den som tar kontakt beslöt sig för att skriva eller ringa just mig.

I dag kommer det faktiskt flera meddelanden via sociala medier än per e-post.

I vissa fall handlar det förstås om massutskick där någon har samlat in alla kontaktuppgifter till journalister som de bara har hittat.

Ibland är det någon tidigare intervju eller något tidigare reportage som har gett impulsen.

Och rätt ofta nuförtiden har den som vill få hjälp stött på mitt namn på sociala medier. I dag kommer det faktiskt fler meddelanden via sociala medier än per e-post.

Hur behjärtansvärda och viktiga nödropen än är kan jag inte bara plocka upp dem och ta dem för sanning.

Det är ett stort jobb att börja reda ut vad som verkligen har hänt och huruvida det jag får höra är hela sanningen.

Det har också hänt att jag snabbt har förstått att det ligger något skumt i berättelsen.

Ibland skickar den som har tagit kontakt mängder av bilagor till mig. Det kan vara domstolshandlingar, kopior på myndighetsbeslut, fakturor eller tidningsutklipp.

Mitt jobb här i Ryssland är att rapportera till publiken i Finland om sådant som är av intresse också för en finländsk publik.

Jag kan ana den desperation som ligger bakom det här. Och jag kan verkligen känna med den som känner sig orättvist behandlad.

Men trots det framstår jag ofta som kallsinnig. Mitt jobb här i Ryssland är att rapportera till publiken i Finland om sådant som händer här och som är av intresse också för en finländsk publik.

De här bönerna om hjälp talar sitt tydliga språk om hur liten tilltro människor har till sina egna medier och till sina egna möjligheter att söka rättvisa i hemlandet.

Och det är vad som är så dystert i sammanhanget.

Bristen på förtroende för myndigheter är en av de största skillnaderna mellan det ryska och det finländska samhället.

Det ska inte vara så att man inte alls litar på att man får rättvisa eller kan kämpa sig till sina rättigheter i sitt eget samhälle.

Jag tror att väldigt få i Finland skulle vända sig till en utländsk journalist för att få hjälp med att lösa något lokalt problem.

Men så är också bristen på förtroende för myndigheter en av de största skillnaderna mellan det ryska och det finländska samhället.

Jag är inte så naiv att jag hävdar att alla finländare litar på alla finländska myndigheter. Jag säger inte ens att det finns orsak till det.

Men då ingen litar på någon myndighetsinstans blir tryggheten skakig.

I ett samhälle som bygger på misstro är det också svårt för beslutsfattare och myndigheter att nå ut till medborgarna ens då de fattar goda, vettiga och riktiga beslut. Och det är väldigt trist.

Myndigheterna får visserligen binda skulden om eget ben: där det går att påverka beslut genom att sticka till en tjänsteman en summa pengar ska man inte vänta sig förtroende.

Och där det inte finns någon tradition av att tala direkt med folk och lyssna på deras behov ska man heller inte vänta sig förtroende.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes