Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Rädslan för att gå miste om det roliga, Facebookgräl och känslor som skapar en värld tillsammans

Anna-Sofia Nylunds illustration till essä av Antony Fredriksson.
Anna-Sofia Nylunds illustration till essä av Antony Fredriksson. Bild: Anna-Sofia Nylund illustration

Vi har svårt att vara närvarande i stunden och vi måste lära oss det på nytt. Men insikten räcker inte i sig själv, vi måste börja försöka förstå vilken dynamik som gör att vi slarvar bort vår förmåga till närvaro, skriver Antony Fredriksson i denna essä.

För cirka 15 år sedan skrev jag en essä som handlade om långtråkighet. Jag hade läst Lars Svendsens Långtråkighetens filosofi och tyckte att den var bland det bästa jag läst, en filosofisk avhandling om någonting som var vardagligt och nära, även i mitt eget liv.

Nu när jag försöker återkomma till ämnet verkar det som om ”tråkighet” egentligen är mera komplicerat än vad jag tänkt mig. ”Att ha tråkigt” säger inte så mycket överhuvudtaget, det är en väldigt lös beskrivning på ett känslotillstånd.

Och idag verkar det inte lika aktuellt att tala om tråkighet. Det verkar närmast som om det motsatta är problemet, att livet innehåller för mycket, att vi inte hänger med, att alternativen är för många.

Egentligen handlar både långtråkighet och tristess och känslan av att vi inte hänger med i den mångfald som livet potentiellt har att erbjuda om samma sak. En brist på kontakt och meningsfullhet. Någonting som uppstår då vi inte är i fas med oss själva och varandra.

FOMO och JOMO

En samtida trend då det gäller att beskriva den här existentiella problematiken är att man pekar på att vi tappat vår förmåga att vara närvarande i nuet.

Det talas om FOMO (”fear of missing out”, dvs. rädslan att missa det roliga) som bygger på att vi - i och med att sociala medier gör det möjligt för oss att känna till det mesta som händer i andra människors liv - ständigt kan bilda oss uppfattningar om hur vi skulle kunna göra någonting intressantare, roligare, mera givande, än det vi de facto för tillfället håller på med.

Det kan handla om lite olika saker.

I första hand om rädslan att just jag är exkluderad från allt det roliga, meningsfulla och givande. Men kanske också om att det alltid finns någonting potentiellt bättre på gång än just det jag håller på med eller tar del av.

tre kvinnor
tre kvinnor Bild: Pixabay/Stocksnap vänner,kvinnor,människor

Jag kan vara på en rolig fest och så titta på min Facebook-feed där jag ser att en kompis är på yoga-retreat på Bali. Och mitt i alltsammans känns den roliga festen mera banal och trist i jämförelse med de mera häftiga upplevelserna som någon annan för tillfället upplever. Någonting som är roligt kan bli tråkigt i jämförelse med andras häftiga liv.

Vi har möjligheten att ständigt jämföra vår erfarenhet med andras erfarenheter och det här gör att vi har svårt att vara i fas med det som sker, eftersom vi hela tiden sneglar åt sidan.

Det här innebär att världen egentligen ter sig för öppen på möjligheter, för betydelsefull och för spännande, vilket har gett upphov till ett annat begrepp.

JOMO, ”joy of missing out” (glädjen av att inte ta del), innebär att man hittar tryggheten och vikten i att hålla sig utanför sus och dus. Att man till exempel tillåter sig själv att ligga i sängen under en filt med en öl i handen och kolla på dåliga tv-serier.

titta på tv.
titta på tv. Bild: Mostphotos television

Nu är det någonting helt genuint och igenkännbart i de här beskrivningarna. Jag känner igen mig själv i båda tillstånden. Både i stinget som jag känner då jag ser att någon håller på med någonting häftigare än jag själv, och i motreaktionen, att för en stund ge fan i allt och försöka vara nöjd med distanseringen och uppgivenheten.

Men trots att den här polariseringen träffar någonting riktigt i vår samtid, når den inte fram till roten av problemet. Och samtidigt tror jag inte att de lösningar på FOMO som ofta omtalas, så som mindfulness och andra tekniker för att vara närvarande i stunden, i varje fall i deras ytliga former, kommer att rå på den djupare dynamiken som gör att vi är ur fas.

Jag tror att begreppet mindfulness bygger på en viktig insikt, att vi har svårt att vara närvarande i stunden och att vi måste lära oss detta på nytt.

Kvinna som andas ute i naturen
Kvinna som andas ute i naturen Bild: Antonio Guillem / Mostphotos andning,Meditation,Medveten närvaro

För det är någonting som vi har kunnat, och egentligen kan, men på något sätt har vi har tappat bort den förmågan. Den har slitits, glömts bort och försummats. Men den här insikten räcker inte i sig själv, vi måste också börja försöka förstå vilken dynamik som gör att vi slarvar bort den här förmågan till närvaro.

Att jämföra och mäta oss med andra

En sak är klar, då vi bygger vårt liv på att jämföra erfarenheter och värdera dem mot varandra, kommer vi alltid att vara ur fas med oss själva.

Problemet här är inte enbart den individuella psykologin – vår vilja att hela tiden jämföra oss med andra, vår narcissism och vår svårighet att hålla oss uppmärksamma på det som händer för stunden i vårt eget liv.

Hela uppfattningen att min erfarenhet på något sett är jämförbar med en annan människas erfarenhet implicerar att det vi kallar ”erfarenhet” på något sätt är som ett objekt med vissa kvaliteter som kan mätas mot andra. Det vill säga, att våra liv på något sätt är av fjärmade från varandra.

Silhuett av man i tunnel
Silhuett av man i tunnel Bild: Mikael Crawford/Yle böle station

Den här föreställningen reflekteras i iden bakom sociala medier, i vilka vi blir profiler med vissa attribut, som kommunicerar en upplevd erfarenhet.

På det här sättet blir vår erfarenhet likställd med entiteter som kan jämföras med varandra i den omvandlingen som sociala medier möjliggör.

I marxistisk terminologi kallas det här kommodifiering av erfarenhet, i vilken någonting som inte är en produkt, erfarenheten, blir likt en produkt.

Vad är det som egentligen händer i den här processen? Om vi tänker efter, vad är det egentligen för fel på att ha en möjlighet att hålla koll på vad våra bekanta håller på med på sociala medier?

Det är väl det vi skall göra som människor, kunna dela våra erfarenheter, göra vårt liv begripligt för andra och göra andras liv begripligt för oss själva.

Flicka skriver på mobiltelefon
Flicka skriver på mobiltelefon Bild: Mostphotos mobiler,Telefon,Mobiltelefon,mobiltelefoner,ungdomar,mobilapplikationer,sociala medier

Det här är grundförutsättningar för vad det innebär för oss att överhuvudtaget ha erfarenheter, att de är delbara. Att jag vet att det inte är endast min erfarenhet som gäller, utan att också den egna erfarenheten byggs upp av, och förutsätter, en koppling mellan mig och andra.

Just det här att dela är det centrala här. Delar jag min erfarenhet med någon annan om jag postar en beskrivning eller ett fotografi på Facebook? Delar jag min erfarenhet då jag sitter med en kompis på kaffe och berättar hur jag mår och vad jag gjort?

Eller då jag läser Augustinus Bekännelser, ofta ansedd som den första litterära självbiografin skriven på 300 talet i Kartago - delar Augustinus sin erfarenhet med mig då jag läser? Handlar det här om olika saker eller har alla dessa exempel någonting gemensamt?

Vad betyder det att dela erfarenhet?

I artikeln ”The Virtual Other” närmar sig psykologen och filosofen Thomas Fuchs frågan om hur en upplevelse kan (och inte kan) delas. Begreppet empati syftar på vår förmåga eller psykologiska benägenhet att dela känslor med andra.

När vi tittar närmare på empati handlar det om en mångbottnad process, påpekar Fuchs. Men att själva förutsättningen för empati ligger i att vi kan känna med någon annan, det vill säga att vi inte enbart projicerar den egna känslan på den andra, utan tar del av den andras känslor. Det här är en uppfattning som härstammar från den tidiga tyska fenomenologen Max Scheler, som bygger på att våra känslor genljuder i varandra.

När vi möter varandra ansikte mot ansikte är vi i direktkontakt genom att vi ser och känner vad som pågår i den andras kropp. Det kan låta luddigt att tala om att känna här, men Fuchs menar det helt bokstavligt.

Röntgenbild av människa som skriker.
Röntgenbild av människa som skriker. Bild: CC frustread

Som exempel: När en bekant kommer in i rummet och är rasande, är det inte så att jag läser av hennes ansiktsdrag och tolkar att hon är arg, jag känner det direkt i min egen kropp.

Mitt blodtryck höjs, jag blir ställd, kanske rädd, defensiv eller arg. Min blick blir skärpt och jag är fokuserad på grund av hennes ilska. Jag blir uppmärksam på hennes anletsdrag, tonen i hennes röst, hennes kroppsspråk.

I de här situationerna är jag närvarande, just på grund av att det inte är så att jag jämför mina känslor med hennes eller projicerar mina känslor på henne. Det sker ingen reflektion, ingen härledning, det finns ingen distans, jag är i känslan.

Det är bokstavligen så att min kompis ilska genljuder i rummet och i min kropp. Känslan finns inte enbart hos henne eller enbart hos mig, utan i både hennes kropp och i min kropp. Ja, i hela rummet. Om en tredje person skulle komma in skulle hen också känna av stämningen.

Den här formen av empati är direkt, enligt Fuchs. Det innebär att vi delar våra känslor bokstavligt, de är inte begränsade av huden på våra kroppar. Då en känsla delas i direkt empati är den varken min eller hennes utan bådas.

När vi talar om sociala medier blir det tydligt hur begreppet ”att dela” har reducerats i jämförelse med den här grundläggande betydelsen. Att jag uttrycker mitt känslotillstånd med en smiley på en väns Facebook-postning där hon beskriver sin fantastiska upplevelse på yoga-retreatet på Bali, betyder inte att jag är glad.

En emoji som föreställer lycka och glädje.
En emoji som föreställer lycka och glädje. Bild: Wikimedia commons/Jhoanny Bernardo Emoji,lycka,glädje,sociala medier

Jag kan sätta dit en smiley, trots att jag är avundsjuk, fylld av FOMO, bitter och känner mig utanför. Och min vän på Bali kan på inget sätt känna vad jag känner på basis av smileyn, även om den skulle vara ett uttryck för min genuina lycka för hennes skull.

Hennes postning förmedlar något av vad hon erfar, men eftersom vi inte är i samma rum kan vi inte dela erfarenheten i egentlig mening.

Det kroppslösa och rumslösa kommunikationssättet som vi har tillgång till silar bort möjligheten till direkt empati. Det vi har kvar är härledningar, tolkningar och projektioner. Om vi vill kalla det här att dela erfarenhet måste vi i alla fall förstå att delandet, till sin karaktär, är någonting helt annan än då jag är i samma rum som min förbannade kompis och känner av hennes vrede.

Fiktiv empati

Det är viktigt att förstå att empati i direkt mening är en förutsättning för vår delade erfarenhet, men också att det inte är den enda formen av empati. Vi bygger i hög grad upp vår förståelse av varandra genom berättelser och även genom att dela bilder och posta saker på Facebook.

Fuchs påpekar att vi har en viktig förmåga i att kunna härleda hur den andra känner, trots att vi inte är kroppsligt närvarande.

På Facebook kan jag till exempel läsa att min kompis missar sitt plan på väg hem från Bali och blir tvungen att spendera flera dygn på flygplatsen i väntan på nästa.

När jag läser det här kan jag tänka mig in i hennes situation, jag kan minnas liknande episoder under mina egna resor, frustrationen och irritationen i att vara strandsatt på ett flygfält, när jag egentligen bara skulle vilja vara hemma.

Facebook-ikonen på en mobiltelefon.
Facebook-ikonen på en mobiltelefon. Bild: EPA/RITCHIE B. TONGO Facebook

Också den här föreställningsförmågan är en viktig beståndsdel i det vi kallar empati. Att vi kan tänka oss in i andras situationer hjälper oss att förstå varandra, men den är till formen en annan än det som Fuchs avser med direkt förkroppsligad empati.

Det är inte så att vi nödvändigtvis ges en falsk bild av andras erfarenhet via sociala medier. Men vi ges en missvisande uppfattning om vad det innebär att dela en erfarenhetsvärld. Vi glömmer bort distansen.

Det här är inte ett nytt problem. Då nya kommunikationsformer kommer till, dyker det alltid upp en diskussion om hur dessa potentiellt kan vara destruktiva för vårt samliv.

Tv:n, filmen, fotografiet, telefonen, telegrafen, renässansmåleriet, det skrivna och tryckta ordet, alla dessa former möjliggör att vi kommunicerar med varandra på distans.

Om vi återgår till Augustinus Bekännelser, så kan jag, i och med uppfinningen av det skrivna språket och boktryckarkonsten, ta del av vad Augustinus upplevde för tusensjuhundra år sedan i Kartago, trots att jag i tid och rum är någon helt annanstans.

Jag läser: ”Så kom jag till Carthago. Runt omkring mig brusade en storstads lössläppta och lättsinniga nöjesliv mig till mötes. Jag hade ej älskat, men jag längtade att få älska och var missnöjd med mig själv att jag ej djupare kände denna längtan och ej ivrigare sökte få den tillfredsställd”.

Målning av Sandro Botticelli från ca 1480 som föreställer Augustinus.
Målning från ca 1480 av Sandro Botticelli som föreställer Augustinus. Målning av Sandro Botticelli från ca 1480 som föreställer Augustinus. Bild: Wikimedia commons Augustinus,Sandro Botticelli

Det blir inte luddigt eller oklart för mig vad han vill kommunicera, tvärtom är det hisnande klart. Det ligger någonting fantastiskt i hela den här möjligheten att ta del av den andras erfarenhet, trots att, eller egentligen, just på grund av att, vi inte delar erfarenhet i den bokstavliga mening som Fuchs och Scheler syftar på med kroppslig direkt empati.

När jag läser Augustinus, vet jag att han inte finns, jag tänker inte att jag är i kontakt med honom, det är en envägskommunikation, ett spår som ett avlägset levt liv lämnat efter sig.

Den fiktiva empatin bygger på den här vetskapen: trots att jag vet att jag inte är i kontakt med en riktig existerande person, så kan det skrivna ordet hjälpa mig att förhålla mig till en levd erfarenhet och kanske till och med hjälpa mig att sätta mitt eget liv i perspektiv.

Jag kan känna empati med Augustinus och jag kan känna empati med Anna Karenina, trots att jag vet att den ena är död och den andra aldrig levt.

Det är viktigt att förstå att vi har olika former av empati. Problemen uppstår när den ena börjar reduceras till den andra.

När vi glömmer bort skillnaden mellan profilen på sociala medier eller texten som Augustinus lämnat efter, och de situationer i vilka det faktiskt är möjligt för oss att vara i kontakt med den andras erfarenhet i en förkroppsligad närvaro, ansikte mot ansikte.

Friktionen mellan mig och dig

Frågan jag ställde i början angående vilken dynamik som gör att vårt liv börjar kännas som att vi är ur fas med oss själva, kan ge upphov till tanken att jag själv är någonting unikt och konstant.

Att förlora sig själv eller inte vara du med sig själv skulle då betyda att jag inte lyckas hålla fast vid den jag är, att jag på något sätt låter mig influeras och manövreras i för hög grad av andra.

Det ligger någonting i det här. Det finns situationer i vilka vi inte borde stå ut med all den närvaro i andras känslor som empatin innebär.

Nainen tuijottaa älypuhelinta.
Nainen tuijottaa älypuhelinta. Bild: Tiina Jutila / Yle Telefon,smarttelefoner,Mobile phone overuse,mobiltelefoner,mobilapplikationer,mobila apparater,Some,sociala medier,distansarbete,e-post

När min kompis är rasande på mig och jag känner av hennes ilska i min egen kropp, kan det enda rätta vara att ta mig ur situationen, klippa av den empatiska kopplingen, i alla fall för stunden.

Det jag beskrivit ovan pekar också på ett nästan diametralt motsatt destruktivt scenario.

Ifall vi i för hög grad ger avkall på den svårigheten, den ibland smärtsamma samvaron och den friktionen som direkt empati innebär, kommer vi att ge avkall på möjligheten att dela erfarenheter och känslor. Vi kommer enbart att projicera vårt eget känsloliv på andra. Det är i den här självtillräckligheten som meningsfullheten devalveras och livet blir tråkigt.

Jag kan gräla med kompisar på Facebook som jag aldrig skulle vilja gräla med i riktiga livet, eftersom det skulle vara för ansträngande och smärtsamt.

Den distans som den blåvita neutrala grafiken, emojina, och de krystat små kommentarfälten etablerar mellan mig och den andra, gör det lätt för mig att glömma bort att det är en riktig erfarenhet och riktiga känslor som finns där någonstans bakom den här profilen i cyber-rymden.

Att stå framför en rasande människa av kött och blod, är en situation i vilken mitt jag och min självkänsla är utsatt. Den här friktionen mellan mig och den andra, hur utmanande den är, är det som skapar vår delade erfarenhetsvärld. Och det handlar inte bara om det dramatiska exemplet med vrede och gräl.

Två personer som sitter mot varandra. Bilden är beskuren så att endast nedre delen av kroppen syns.
Två personer som sitter mot varandra. Bilden är beskuren så att endast nedre delen av kroppen syns. Bild: UpperCut Images / Alamy samtal,terapi,rådgivningsbyråer,problem,vänskap,hälsovård,gruppterapi

Alla samtal och möten innebär att jag och den andra potentiellt kan vara oense, känna olika, ha olika åsikt.

Jag kan inte förutspå vad den andra kommer att säga och hur den andra kommer att reagera på vad jag säger. Just för att den andra inte är en projektion av mig själv, utan någon som alltid i större eller mindre grad är någonting främmande.

De här mötena med den andra påminner mig om att den här världen inte endast är min värld, den är inte skapad utgående från mina önskningar, viljor och mitt behov. Den är inte heller den andras värld, utan en delad värld.

Text: Antony Fredriksson

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje