Hoppa till huvudinnehåll

Fotokritikern A. D. Coleman oroar sig för fotokonsten och -kritikens framtid

Bild på fotokritikern och historikern A D Coleman.
Fotokritiker A. D. Coleman var inbjuden till Finland av Allan och Bo Hjelt konststiftelse och Yrkesintitutet Prakticum. Bild på fotokritikern och historikern A D Coleman. Bild: Nina Sederholm kritiker

Den amerikanska fotokritikern A.D. Coleman var i veckan på Finlandsbesök för att föreläsa om fotografiet som medium och blicka tillbaka över sin 50 år långa karriär. – Jag är möjligen den första och sista fotokritikern, säger han.

– Det är lite skrämmande att inse att det gått 50 år. Jag trodde inte jag skulle hålla på såhär länge. Men jag är väldigt glad för att kunna ta tid för att nu blicka tillbaka, säger Allan Douglass Coleman.

Coleman som är född och uppvuxen i New York blev intresserad av fotografi i slutet av 1960-talet.

– Det började med att jag upptäckte att det fanns en så spännande energi inom fotoscenen i New York. Det hände massor under de här åren som var före det som kallas “the photo boom” då fotografi exploderade och gick från något som skedde i marginalerna till att bli en given del av den samtida konstvärlden.

Bild på fotokritikern och historikern A D Coleman.
Den 75-åriga Coleman har varit verksam som fotokritiker i över 50 år. – De unga konstnärerna som var verksamma under 1950- och 1960-talet utmanade de traditioner som fanns inom fotokonsten och breddade idéerna för vad fotografi kunde vara, säger Coleman. Bild på fotokritikern och historikern A D Coleman. Bild: Nina Sederholm kritiker

Då Coleman började gå på utställningar och intressera sig för fotografi ville han lära sig allt om konstformen. Men märkte att det inte fanns särskilt mycket litteratur tillgänglig om den samtida fotografikonsten. Fotografi var inte heller något som tidningarna intresserade sig för i någon större utsträckning.

New York Times första fotokritiker

Coleman, som hade en examen i engelsk litteratur och kreativt skrivande, började då leka med tanken att han själv skulle börja skriva om fotografi ur betraktarens synvinkel.

Han började skriva kolumner för tidningen The Village Voice. Senare skrev han för en mängd olika tidningar, bland annat blev han New York Times första fotokritiker.

Jag ville skriva om fotografi för en bred publik men skriva om det på ett eftertänksamt och informerat sätt

Hur togs dina recensioner emot av publiken och av de som var verksamma inom fotokonsten?

– I början var folk något förbryllade, eftersom det egentligen inte funnits någon verksam fotokritiker sedan tidigare.

– Folk kunde fråga mig vad jag egentligen sysslar med. Och då brukade jag förklara att jag jobbar som en konstkritiker, det vill säga att jag går på utställningar och läser böcker som jag sedan skriver recensioner om. Nu är det ju självklart vad en fotokritiker gör men då var det väldigt nytt, säger Coleman.

Fanns inga givna ramar

Eftersom det under den här tiden inte fanns andra verksamma kritiker som uttryckligen enbart recenserade fotografikonst saknades det givna ramar för hur kritiken skulle se ut.

Det var bra för det gav mig fria händer att upptäcka vad fotokritik kunde vara. Men det var också en utmaning

– En slags förebild för mig var amerikanske författaren James Agee som under en tid verkade som filmkritiker. Han hade en liknande bakgrund som mig, det vill säga var han inte heller utbildad inom film men började ändå recensera film. Jag såg på mig själv som en slags motsvarighet till honom fast att jag recenserade stillbilder, säger Coleman.

Coleman anser att en av de finaste aspekterna av hans karriär har varit att få att följa med hur fotografikonsten utvecklats med åren.

– Jag är glatt överraskad av all den utveckling som skett och över allt som finns idag. Allt från fotofestivaler, fotografutbildningar till att det finns fotografiska museum. Det här var sådant som vi drömde om då men som vi aldrig kunde ana att skulle ske. Vi tyckte att mediumet förtjänade allt detta men kunde ändå inte förvänta oss att det skulle bli så, säger Coleman.

En gammal och en ny kamera
Fotokonsten har gått från att vara något som sker i marginalerna till att vara en självklar del av den samtida konstvärlden. En gammal och en ny kamera Bild: Unsplash/Jeff Sheldon analog kamera

Fotografer och visuella berättare

Fotografikonsten har inte bara vuxit och breddats utan den har också förändrat form. Bland annat har det analoga fotograferandet ersatts av det digitala och fotokonsten har blivit en del av mainstreamen konstaterar Coleman.

Samtidigt som Coleman gläds åt utvecklingen oroar han sig något för hur fotokonsten och särskilt fotokritiken ska se ut framöver.

Fotografi har blivit svårare att definiera än tidigare. Fotografer kallar sig inte heller nödvändigtvis längre bara fotografer, utan de kallar sig multimediala konstnärer eller visuella berättare

Nuförtiden recenserar Coleman inte längre utställningar eller böcker utan jobbar som historiker, kurator och kulturjournalist. Coleman betonar att han inte motsätter sig utvecklingen men han känner ändå en viss oro för vad som kommer ske med fotokonsten och framför allt med fotokritiken framöver.

– Det behövs en ny slags kritiker som delvis har de historiska kunskaperna om vad fotografi varit, men som också är redo att tillämpa de kunskaperna på det här förändrade medielandskapet som fotografierna finns i. Jag vill gärna se att en ny generation av kritiker ska ta plats, men jag har inte sett det än.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje