Hoppa till huvudinnehåll

Man behöver få gråta ut - Fatboy är rockabillyns svenska apostlar

Det svenska rockabillybandet Fatboy poserar
Fatboy började som ett countryband år 1996. Det svenska rockabillybandet Fatboy poserar Bild: Göran Hallberg Fatboy,Hannu Kiviaho,rockabilly,Rockabillykulturen,Svensk popmusik

På 50-talet kom rockabillyn som en rebellisk fläkt från USA. Mer än ett halvsekel senare sprider Fatboy samma glädje och uppror i Norden.

Den svenska gruppen Fatboy grundades redan år 1995 när ett gäng musiker i 30-årsåldern kände sig gamla nog att börja spela country. Bandets gitarrist och låtskrivare Hannu Kiviaho hade spelat depprock, punk och popmetal i bandet Ingo & Floyd och därtill intresserat sig för hiphop och heavy metal.

I smyg hade tanken om ett countryband mognat, men när Fatboy skivdebuterade år 2004 hade countryn fått ge vika för ett rockabillysound som på samma gång lät autentiskt och nytt.

- Då lät Fatboy ungefär som det låter idag, säger bandets sångare och gitarrist Thomas Pareigis när bandet besöker Finland för en miniturné och för att lansera sin nya skiva Diggin’ the Scene.

Diggin' the Scene - Fatboy skivomslag
Diggin' the Scene är Fatboys sjätte skiva. Diggin' the Scene - Fatboy skivomslag Bild: Jungle records Fatboy,Hannu Kiviaho,Rockabillykulturen,rockabilly

Man kan inte ändra sig för radikalt för då blir det något annat, men å andra sidan kan man inte heller stirra sig blind på traditionen, för då målar man sig in i ett musikaliskt hörn.

Visst finns det rockabillypuritaner som tycker att allting var bättre förr och att banden bör se och och låta som de gjorde år 1956, men vad är det för poäng med det, undrar Thomas Pareigis uppgivet.

- Varför inte bara lyssna på det som kom år 1956, istället för att kräva att dagens band ska låta som sina 60 år gamla förebilder?

Visst finns det band som i detalj kopierar storheter från 50-talet. Fatboy har ändå aldrig tillhört den rättrogna falangen. Deras musik är befriad från trångsynthet och på den nya skivan kan man bland annat höra influenser av glamrock, finsk schlager och surfmusik.

Det här är en livsstil som man inte kan sluta med.― Hannu Kiviaho

Men trots att bandet ibland låter som Mark Bolan, Billy Idol eller Roy Orbison, känns det aldrig som om bandet övergivit det övergripande rockabillysoundet eller den rebelliska attityden som man ofta förknippar med just sydstatsrocken.

- Vi älskar de tvära kasten från dramatiskt pampiga ballader till stenhård rock, men vi vill ju gärna också vara lite rebelliska, säger Hannu Kiviaho och påminner att rockabillyn var sin tids punkmusik som på 50-talet ruskade om det konservativa Amerika.

Enligt Hannu Kiviaho är rockabillyn inte en klart definierad musikstil där ståbasen och gitarrsoundet definierar stilen. I högre grad handlar det om attityd, säger han, och om kärleken till musiken och enskilda låtar och artister som kanske inte låter som rockabilly, men som i själen bär på samma rebelliska anda.

Gruppen Fatboy uppträder på Tavastia
Fatboy uppträdde på rockklubben Tavastia. Gruppen Fatboy uppträder på Tavastia Bild: A. Kirvesmäki Fatboy,Hannu Kiviaho,rockabilly,Rockabillykulturen,Tavastiaklubben,Rockklubbar

Följaktligen är Fatboys musikaliska tröskel låg vad beträffar andra musikstilar. Förutom redan nämnda Billy Idol och Roy Orbison hittar man på nya skivan Diggin’ the Scene ekon av betydligt färskare datum så som finska 22-Pistepirkko, svenska Weeping Willows eller franska Manu Chao som knappast brukar associeras med rockabillypionjärer som Bill Haley eller Johnny Burnette.

Gemensamt för dessa sentida efterföljare är ändå en dragning åt det storslagna och vemodiga, men också en mer eller mindre uttalad outsiderposition där sympatierna ligger hos de utstötta och dom som i likhet med rockabillyns anfäder fortsätter att bejaka sin rebelliska ådra.

Det blir en smältdegel av vad vi alla lyssnat på.― Thomas Pareigis

Men samtidigt som Fatboy är punk och revolt är bandet också en omslutande partymaskin och en lyhörd uttolkare av sorg, vemod och längtan som åtminstone en finsk publik ofta vill att bandet ska förmedla.

- Jag spelar ofta finska tangon i turnébussen och alla i bandet reagerar på det, säger Hannu Kiviaho.

Men det är inte bara de svenska bandkollegorna som fått upp öronen för de finska tongångarna. Den finska tangoådran som Hannu påtvingat alla i turnébussen har blivit något som även den svenska publiken vill höra bandet uttolka på scener runt om i Sverige.

- Tangon lämnar ingen oberörd!

Att svenskarna skulle vara särskilt okänsliga för vemod är en myt. Svensk jazz och folkmusik går ofta i moll och vemodet är också något som vi svenskar bär på, säger Thomas Pareigis och gläder sig över att publiken lärt sig älska deras allvar och att just allvaret skiljer Fatboy från många andra rockabillyband som enögt stirrar på traditionen.

Gruppen Fatboy poserar framför publiken på rockklubben Tavastia.
Gruppbild med finsk publik efter en lyckad spelning. Gruppen Fatboy poserar framför publiken på rockklubben Tavastia. Bild: A. Kirvesmäki Fatboy,Hannu Kiviaho,rockabilly,Rockabillykulturen,Rockklubbar,Tavastiaklubben

Fatboy har alltså lyckats med det tillsynes omöjliga: att bevara ett grundkoncept som är traditionen trogen, samtidigt som man nyfiket blickar framåt för att hålla musiken levande och bandkemin vital.

Hemligheten stavas fördomsfrihet och glädje och kanske en insikt om att stilar har en tendens att låsa eller i varje fall begränsa det egna skapandet.

I grund och botten handlar det inte om att efterapa en stil utan att skapa så bra låtar som möjligt utgående från de verktyg man har i sin verktygsback. Då är det inte heller särskilt långsökt att bandmedlemmarnas tidigare bandprojekt och favoritmusik färgar av sig på Fatboys musik och ger den en klang som i stället för nostalgikänslor ger upphov till både skratt och gråt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje