Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Karin Erlandssons pärlfiskare klättrar mot nya höjder

Författaren Karin Erlandsson
Karin Erlandsson utkommer med del tre i bokserien om ögonstenen. Författaren Karin Erlandsson Bild: Matilda Saul Karin Erlandsson

Bergsklättraren bjuder på bergsjakt i bästa Tolkien-anda. I tredje delen av bokserien om ögonstenen vågar Karin Erlandsson gå närmare mörkret, samtidigt som porträtteringen av karaktärerna djupnar.

Min rädsla är att det ska kännas som en transportsträcka.

Bergsklättraren är del tre i en bokserie på fyra, där den förra boken, Fågeltämjaren, kom så sent som i höstas och avslutningen, Segraren, lär komma redan kommande höst.

För ivriga läsare är Karin Erlandssons utgivningstakt fantastisk, men hinner berättelsen i boken med?

Det gör den!

Till stora delar för att Bergsklättraren, utan att försumma sitt barntilltal, vågar ta med oss längre in i mörkret.

Etiska frågor med Tolkien-vibbar

Vi kastas in i berättelsen precis där förra boken tog slut.

Mitt i händelseförloppet på ett medryckande sätt, men med tillräckligt med sammanfattningar under vägens gång för att även en glömsk läsare ska minnas vad som sker.

Pärlfiskarna Miranda och Syrsa, som vi följt ända sedan bokseriens första del Pärlfiskaren, är på väg mot bergen i landets östra region tillsammans med sin vän, läkekvinnan Lydia.

I berget har nämligen den maktgalna Iberis gömt ögonstenen – pärlan som ger sin ägare allt den längtar efter, men som gör folk besatta, eftersom de som börjat leta efter den aldrig kan längta efter något annat.

Ett objekt inte helt obesläktat med maktens ring i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen, med andra ord, och med liknande etiska frågor i släptåg.

Alla tre är överens om att Iberis måste fråntas pärlan eftersom hon utövar makt över andra, men där Lydia och Syrsa yrkar på att ögonstenen måste förstöras när de hittar den, är jagberättaren Miranda inte lika övertygad.

Hon längtar också, nämligen (inte olikt Frodo), och det är en längtan som tar mer och mer plats.

Kvinnor som är mer än vilda och milda

Strukturmässigt jobbar berättelsen på klassiskt äventyrsvis, där vi följer trion etapp för etapp mot slutets upptrappning.

Erlandsson räds inte att placera sina romanfigurer i extrema omständigheter, men där både havet och skogen i tidigare böcker varit miljöer som karaktärerna känner och behärskar, framställs bergen som karga och farliga på ett mycket allvarligare sätt.

Här tillåts det också för första gången vara utmanande att både Miranda och Syrsa saknar varsin arm (de togs av en roshaj redan innan första boken), och även om jag tidigare uppskattat Erlandssons val att inte framställa funktionsvariationer som något hämmande är det modigt att hon nu vågar nyansera bilden lite.

Pärmen till Karin Erlandssons bok "Bergsklättraren".
Omslaget är gjort av Sami Saramäki. Pärmen till Karin Erlandssons bok "Bergsklättraren". Bild: Schildts & Söderströms förlag Karin Erlandsson,finlandssvensk skönlitteratur,fantasylitteratur

Miranda och Syrsa är fortfarande superhjältar som klarar nästan vad som helst, men här tillåts de också stöta på tillkortakommanden och reflektera över det ojämlika i att vissa har två armar och andra en (istället för att bara hurtigt upprepa att en arm räcker), vilket får tematiken att djupna.

Också porträtteringen av läkekvinnan Lydia djupnar – en karaktär som lätt hade kunnat halka in i en vårdande mammaroll, men som här utrustas med egna passioner och åsikter.

Det slår mig att där vi i litteraturen i stort ofta pratar om dikotomin hora-madonna gällande kvinnokaraktärer, så ser vi i barnlitteraturen ofta en motsvarande uppdelning där kvinnor antingen är Pippi-aktigt vilda eller Muminmamma-aktigt milda, men Erlandsson bryter effektivt mot schabloner av detta slag.

(Obs, med detta menar jag inte att vare sig Pippi eller Muminmamman i sig skulle vara endimensionella karaktärer, utan jag tänker bara på facken de kan sorteras in i på basis av ytliga karakteristika.)

Lidande utöver sagans ondska

Bergsklättraren, eller faktiskt hela bokserien, är också intressant i hur den beskriver olika samhällens sätt att organisera sig.

I bergen förfasas Lydia, som vant sig vid norra regionens gästvänliga och kommunistiska anda, över att bergsborna enbart gör varandra tjänster genom byteshandel, och boken blundar inte för det problematiska med det, samtidigt som de olika levnadsvanorna är något de resande tvingas förhålla sig till.

Andra gånger skrivs sensmoralen lite mer på nosen, som i Mirandas slitning mellan ögonstenens lockelse och lojaliteten till sina vänner, men å andra sidan nyanseras Iberis annars rätt endimensionella grymhet av att Miranda kan relatera till hennes längtan.

Mest berörande är att Bergsklättraren vågar ta in sorg och lidande också utöver sagans ondska: den skildrar livets bräcklighet på ett plan som ligger mycket närmare verklighetens godtycklighet än sagans logik, där allting ingår i en stor plan.

Inflation i ordet längta

För varje bok i serien om ögonstenen blir språket och världen mer och mer självklara i Erlandssons berättande, men fortfarande kan jag ibland studsa till över repliker som känns lite väl styltiga och arkaiska, även med tanke på sagoboksgenren.

Jag märker också att ordet "längta" nu använts till en sådan grad att det knappt betyder något för mig när jag läser det, därför är det i gestaltningen av hur ögonstenen verkar, snarare än i beskrivningarna av dess kraft, som texten lever.

Fast mest lever den i karaktärernas inbördes relationer till varandra, i att de är en omaka grupp som både irriterar sig på och bryr sig om varandra genom omvärldens utmaningar.

Skönt att vi nu inte behöver längta längre än till hösten för att få veta hur det går.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje