Hoppa till huvudinnehåll

Kroppen är täckt av tatueringar. Den ena sidan av nedre ryggen pryds av en rakkniv, den andra av en pistol. Det här är Juha Vasku.

Juha säger sig ha dödat nio människor i sin ungdom. Det är i alla fall vad han själv minns. Polisen har sagt åt honom att offren är fler.

Nu står han och väntar på oss i ett av slumområdena i Salvador, Brasiliens fjärde största stad. Taxichauffören hade helst inte kört oss hit. Området har dåligt rykte.

Men Juha lovar ta hand om oss. Vi behöver inte vara rädda så länge vi håller oss vid hans sida, säger han och beklagar att han är lite trött eftersom han knappt har sovit natten innan.

- Det är ofta först på efternatten jag får sömn, säger han.

Det är många saker som håller Vasku vaken om nätterna, för tillfället är han mest bekymrad över hur han ska ha hitta ett jobb. Han har varit arbetslös en tid och pengarna är slut.

- Jag skulle vilja hämta min hustru hit, säger han när vi kliver in i hans bostad. Men hit kan man ju inte ta en kvinna, här finns inte ens utrymme för ett klädskåp.

Juha har inget kök, rinnande vatten har han bara varannan dag. Neta, som är hans tredje hustru, bor därför än så länge med sin mamma.

I en hink ligger några klädesplagg i blöt och på bordet framför teven hans finska pass.

Han har nyss återvänt till Brasilien från Finland där han bott i några år. Om han bara fick jobb här skulle han stanna för resten av livet.

- Jag känner mig mer brasiliansk än finländsk. Här finns mina vänner och bekanta, säger han.

Gängen blev Juhas familj

Juha flyttade till Brasilien från Valkeakoski när han var fem år gammal.

Hans pappa som jobbade för Yhtyneet Paperitehtaat fick jobb på fabriken i Mogi das Cruzes i delstaten São Paulo.

Pappan avancerade snabbt och blev fabrikschef. Det var en stor förändring för en vanlig fabriksarbetare. Ansvaret och framgången fick pappan att allt oftare ta till flaskan och då blev han våldsam.

- Mina kompisars pappor kramades och tog barnen i famnen, men min pappa var kylig och föste undan mig, minns Juha.

När Juha var tolv år gammal hände det som kom att förändra hans liv. Då tog hans barndom slut.

Juha Vasku som ung
Juha Vasku som ung Brasilien,Juha Vasku

Pedofilen som förstörde Juhas liv

En man som bodde i samma kvarter bad Juha följa med honom för att mata en häst som fanns i närheten, på en övergiven gård. Juha hade ofta gått dit med sina kompisar men den här gången följde inte kompisarna med.

Det var då det hände. Mannen våldtog Juha.

Efter det följde år av hot. Om inte Juha gick med på mannens krav, skulle alla få veta vad som hade hänt, också hans föräldrar. Om inte Juha gav leksakerna hans mormor skickade från Finland skulle alla få veta.

- Skammen var stor och jag fylldes av hat. Jag trivdes inte längre i mina egna kvarter.

Vid busstationen i centrum hittade Juha nya vänner. Småbrottslingar som stal och använde droger.

Också Juha började använda alkohol och droger.

Så en dag då han hade hunnit bli fjorton år, närmade sig mannen honom än en gång.

- Vi stämde träff i en övergiven byggnad. Där slog jag honom med ett järnspett och han dog, berättar Juha.

Efter det bar han alltid ett rakblad på sig. Han var rädd för att bli fast eller för att någon skulle hämnas.

Juha får en uppgift av gänget

Den tiden levde Juha ett dubbelliv. När han inte var i skolan träffade han sina nya kompisar Rato och Ratinho, eller Råttan och Lilla Råttan.

- De tog med mig då de gick för att hämta marijuana hos ett gäng i slummen. Jag blev en av dem. Bland gängmedlemmarna kände jag mig trygg och respekterad.

Kvarterets fotbollsplan blev pojkarnas tillhåll. Där bredde de ut ett stort lakan, för deras jobb var att portionera ut marijuana i små påsar.

- Vi gjorde det medan vi snackade och hade roligt tillsammans. Om polisen kom sköt vi mot dem, minns Juha.

Juha hade fått en pistol av gänget, och ett uppdrag. Han säger att hans uppdrag var att döda pedofiler och våldtäktsmän, samhällets avskum.

Och så fick han sitt smeknamn, den vita djävulen.

Blond och söt

Juha tar oss på en rundtur i slummen. Det är bara tatueringen med initialerna DL, o Diabo Louro, som vittnar om hans förflutna som den vita djävulen. Och att han ser bekymrad ut, som om det är något som tynger honom.

I de här kvarteren är Juha respekterad, alla känner den stora, vita, skalliga mannen.

Pojkarna får Juha att skratta. Men alltid har det inte varit lätt att vara ljushårig och blåögd i Brasilien.

- Många tror att det är trevligt att vara blond men för mig har det varit ett helvete. Pedofiler och våldtäktsmän har alltid dragits till mig.

Då Juha som sextonåring hamnade i Brasiliens ökända fängelse Carandiru vågade han knappt gå ut ur sin cell.

Han var den enda ljushyade i hela fängelset

Men cellkompisarna sade att han inte behövde vara rädd.

De hade hört ryktet om den vita djävulen som under de senaste två åren dödat många människor.

Juha säger att han bland annat hade dödat en polis som hade för vana att våldta småpojkar och hota med att sätta dem i fängelset om de skvallrade. Det ingav respekt.

Cellkompisarna tatuerade en stjärna på hans vänstra axel. Den skulle ge honom skydd i fängelset.

- Tiden i fängelset var på många sätt ett helvete på jorden, men märkligt nog också ett ställe där jag lärde mig mycket gott, som respekt och broderskap.

I Brasilien kan han inte gå utan skjorta, för tatueringarna avslöjar för mycket om hans förflutna.

Längst ner på ryggen, under rakkniven och pistolen står det Vida Loca, som symboliserar gängmedlemmars galna och tuffa liv.

De nio prickarna på högra axeln betyder att han hör till de allra värsta brottslingarna. Bara mördare och gängledare har nio prickar.

- En prick är för ficktjuvar, två för våldtäktsmän, tre för droglangare och så vidare, förklarar Juha.

Bland tatueringarna finns ärr efter knivattacker och skjutvapen.

Sex skott har träffat Juha och trängt igenom hans kropp eller fastnat halvvägs, berättar han. Inte en enda gång har han vågat uppsöka läkare av rädsla för att bli fast.

Kramen som förändrade allt

Juha blev frigiven från fängelset efter bara några veckor, när fängelsechefen insåg att han var minderårig. Han blev uppmanad att ta sig i kragen och återvända hem, han kom ju från en bra familj.

Men Juha återvände till slummen. Det var inte förrän han av en slump hamnade på en fest i grannskapet med helt främmande människor som han insåg hur illa det stod till med honom. Att han var helt på botten.

- En äldre kvinna gav mig en kram och sade “stackars pojke, vad har de gjort med dig!”, berättar Juha.

Den okända kvinnans gest av empati blev en vändning. Följande dag lämnade Juha tillbaka sitt vapen till gänget. Efter det flyttade familjen till en annan ort och Juha började ett nytt liv.

Juha Vasku som 11-åring.
Juha Vasku som 11-åring. fotografi,Juha Vasku

Det blev inte lätt. Länge dränkte han sitt illamående och sin ångest i alkohol. Han började studera konst men det blev inget av studierna. Som fattig och arbetslös hamnade han här i slummen i Salvador.

På sin mage har han tatuerat orden “Vida de cão”, som betyder hundliv.

- Ångesten är hela tiden närvarande. Då du lever det där livet tänker du inte så mycket, adrenalinet driver dig vidare. Efter att jag dödade den första och den andra var det svårt, men sen funderade jag inte så mycket. Först då man lämnat allt bakom sig och inser vad man gjort blir det riktigt svårt.

Barnen och hundarna älskar Juha

Vid sjutiden på kvällen drar Juha på sin gula Capoeira-skjorta och börjar gå ner längs med gatan. Efter honom följer kvarterets barn, också de klädda i gula skjortor.

- Här skulle jag öppna ett kulturcenter för barn om jag hade pengar. Jag skulle undervisa i olika konstämnen, säger Juha och pekar på en byggnad som är till salu.

Juha jobbade en tid som grafiker och illustratör på en tidning i Salvador. För några år sedan ställde han ut sina verk i Finland. Han har alltid gillat att teckna men hans pappa rev sönder hans teckningar då han var barn. Pappan ville att Juha skulle börja jobba inom pappersindustrin.

- Mamma bad senare om förlåtelse för allt, men jag sa att det inte var hennes fel. Jag vet inte varför det gick så här för mig. Ingen utom en psykopat föds ond. Det är samhället som formar oss , men jag dömer ingen.

Capoeiralektionen börjar och barnen ställer sig lydigt framför Juha och hans hjälplärare.

Nu är det Juhas tur att vara en vuxen i samhället. Och det är slummens barn som får honom att orka. Fast det är en fattig, våldsam och farlig plats, så är den hans.


- De här barnen behöver vettig sysselsättning och trygga vuxna, säger han.

- Annars går det för dem som det gick för mig.

 

Medarbetare i Brasilien
Journalisten Jessica Stolzmann, Juha Vasku och kameramannen Oscar Romero i Salvador i Brasilien . Medarbetare i Brasilien Bild: Jessica Stolzmann / Yle Salvador,Brasilien,favela