Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Flugseendet – insekterna, häpnaden och omgestaltningen av vårt band till naturen

Stig genom ett naturlandskap.
Stig genom ett naturlandskap. Bild: Wikimedia commons/Matt Pearson betesmarker,naturen,staket,naturstigar

Är vi så separerade från naturen att vi inte kan skriva om den, läsa om den, utan att politisera? Om vi inte ens kan uppfatta nyanser i litteratur som handskas med flora och fauna säger det något om vår relation till naturen. Jag vill tro att det fortfarande finns en liten lucka där vi kan få vara i och gestalta naturen bara för njutningens skull, för de exceptionella och extraordinära upplevelsernas skull, skriver poeten Matilda Södergran i denna essä.

1.

En becksvart sommarnatt, i ett hus mellan två åkrar, i ett vardagsrum där en konsert pågick, bevittnade jag en gång hur en väldig mängd malar på sitt nattflyaktiga vis sökte sig till taklampan och täckte taket i sin helhet.

Fönstren stod öppna mot åkrarna och vi, för malarna en art bland andra, måste ha tett oss lustiga i lampskenet, där vi satt stilla och lyssnade på musik. Jag minns inte mycket av konserten, men jag minns malarna, hur de intog rummet med självklarheten hos en inbjuden gäst.

När musiken tystnat och människorna i rummet var på väg hem till sitt var malarna inte på väg någonstans, för de var lika mycket hemma här som någon annanstans. De var inte främmandet som kommit till gårds, som vi, gården var bara ett av deras många hem.

Otaliga skulle de hitta ut på ett oförklarligt vis eller falla till golvet som till synes livlösa flagor, för så ser deras vila ut, och på morgonen trampas på och smetas ut som sot, om de inte hann vakna i tid.

Jag tänker på detta möte, som gjorde stort intryck på mig, när jag läser Michael McCarthys The Moth Snowstorm – Nature and Joy.

Teckning av malar.
Teckning av malar. Bild: Wikimedia commons/americanaunivers15beac Äkta malar

I en bok skriven som ett försvar för den naturliga världen proklamerar McCarthy att naturen inte är avskild från oss människor, utan en del av oss. Vår förmåga att uppleva starka känslor i mötet med naturen hör enligt McCarthy samman med vår uråldriga förbindelse med den, som först under senare generationer har försvagats.

I endast en generation har vi manövrerat datorer, i endast tre eller fyra har vi arbetat i lysrörsupplysta kontor, men innan dess brukade vi jorden i femhundra generationer och innan dess var vi jägare och samlare i kanske femtiotusen generationer eller mer.

McCarthy benämner vår förbindelse med naturen som de femtiotusen generationernas band, det som ligger till grund för vår relation till vad människans hand inte själv har skapat.

Vi, människor, som har utvecklats jämsides med den naturliga världen, kan inte förneka detta arv (någonstans måste det väl ha satt sina spår) men vi kan förtränga det.

Allteftersom mänskligheten har utvecklats har vi blivit mer och mer fjärmade från den naturliga världen. Vi är på god väg att göra oss urarva. Förbindelsen som kan ge sig till känna genom starka känslor och upplevelser i mötet med naturen är inte längre något som alla förmår uppfatta.

Vi blir allt mer avklippta från det som är en grundläggande del av oss.

Kuusenohavut siivilöivät valoa metsässä ja neulaset hohtavat valossa.
Kuusenohavut siivilöivät valoa metsässä ja neulaset hohtavat valossa. Bild: Ippi Arjanne / Yle naturen,skog,träd,Sibbo storskogs nationalpark,nationalparker

”Det är ett underligt och fruktansvärt ögonblick i historien”, skriver McCarthy om naturen som under vårt sekel inte längre karakteriseras av skönhet, överflöd eller livskraft, utan tvärtom av utsatthet och förlust – förluster orsakade av oss själva.

Hela växt- och djurarter utrotas, regnskogar skövlas, havsbottnar dör, föroreningar och koldioxidutsläpp fortsätter öka. Allt detta vet vi. Men hur ska vi kunna försvara jorden mot vårt eget angrepp, när de strategier som hittills tillämpats har visat sig vara otillräckliga?

McCarthy försöker besvara frågan genom att sträcka fram ett sista halmstrå, ett sista försvar, så sårbart och skört att det först låter omöjligt: Glädje är vad som ska rädda den naturliga världen från förstörelse.

Den glädje vi kan uppleva i naturen har förstås skildrats i århundraden, i litteraturen, i konsten, men historiskt har den inte behövt framföras som ett naturens försvar eftersom naturen först under vårt århundrade är under dödligt hot.

McCarthy vill tro att en gestaltning av kärleken till den naturliga världen kan få långt större effekt än till exempel forskningsrapporter, eftersom konsten till skillnad från vetenskapen har förmågan att lämna bestående intryck och drabba oss på djupet.

Fjäder i gräset.
Fjäder i gräset. Bild: Wikimedia commons/Famberhorst Fjäder,naturen

Men vi kan inte förlita oss på naturromantiska dikter ur det förflutna, vi behöver göra om, göra om, göra om, skriver han, och kungöra dessa värden genom våra egna erfarenheter under detta kommande århundrade av förstörelse – kungöra dem högljutt, som skälet till att naturen inte får gå under.

Just detta gör McCarthy när han tecknar ett engagerat försvar genom sin egen intima berättelse om hur den naturliga världen har skänkt honom glädje: ”Defence through joy.”

Jag läser boken kort inpå publiceringen av den senaste rapporten om den globala insektsdöden.

Sammanställningen av 73 studier, genomförda under de senaste 30 åren, visar att över 40 % av insektsarterna är på tillbakagång och en tredjedel hotad av utrotning. Årligen minskar antalet med 2,5 % världen över.

Rapporten, som publicerades i Biological Conservation, har kritiserats för att vara skrämselpropaganda, eftersom insektspopulationen i världen är svår att kartlägga och kunskapen om vissa insektsarter bristfällig, men siffrorna är likväl alarmerande.

Läget är allvarligt i många regioner och länder, och en minskning har onekligen skett.

Studiens viktiga budskap är att förändringen kan få katastrofala konsekvenser för planeten och mänskligheten, då insekterna är oumbärliga för planetens ekosystem – inte minst som föda för andra arter och som pollinatörer.

Kanske är det för tidigt att tala om ett insekternas armageddon, men vi kan inte ignorera att dagens intensifierade jordbruk, omfattande användning av bekämpningsmedel, urbanisering och klimatförändringar sammantaget har en allvarlig påverkan på jordklotets biodiversitet.

Regnskog i Australien.
Regnskog i Australien. Bild: Wikimedia commons/Diliff Regnskog,naturen,Australien

Många hade länge en vag känsla, en aning, om att de insekter som förut fanns i överflöd nu blivit allt färre. Det blev särskilt tydligt på kvällar under gatlyktor där det förut vimlade av nattflyn eller under längre bilturer då vindrutan som förut täcktes av krossade insekter nu var märkligt ren.

Entomologer började benämna observationen som vindrutefenomenet (the windshield phenomenon) i ett försök att beskriva hur något från det förflutna nästan helt tycks saknas i nuet.

Bland annat Naturhistoriska museet i Danmark har studerat fenomenet och det som förut bara var en anekdotisk iakttagelse betraktas nu som ett reellt tecken på att planetens ekologi står inför stora förändringar.

Med sin boktitel ger McCarthy fenomenet ett nytt namn, malsnöstormen:

”Ibland uppträdde malarna i sådana mängder att de fyllde bilens strålkastarljus likt snöflingor i en snöstorm […] och i slutet av resan var man tvungen att tvätta bort den häpnadsväckande rikedomen av liv.”

Malar är bland de hårdast drabbade insektsgrupperna. Med andra ord de som är i störst behov av vårt försvar. Men hur skriva angeläget om någonting så oansenligt som malar, de askgrå nattgäster som sömlöst träder in och ut ur våra kvällsvakor?

Målning av malar i månsken av Edward Okun'.
Målning av malar i månsken av Edward Okun'. Bild: Wikimedia commons målningar,Äkta malar,Edward Okuń

Virginia Woolf gjorde det i sin essä ”En mal dör”, en stillsam meditation över en mals dödsdans i hennes fönster. Begränsningen intresserar Woolf här, hur kringskuret det lilla flygfäets liv är, när det fladdrar från det ena hörnet till det andra på den scen som fönsterrutan blivit.

Men just denna begränsning, denna livets litenhet, hjälper också Woolf att se på den med en större eftertanke, en ”underlig känsla av medlidande” som en så oansenlig varelse kan behöva:

Där jag satt och betraktade honom var det som om en sträng, ytterst tunn men lödig, ur världens oerhörda energi hade drivits in i hans bräckliga och diminutiva kropp. Så tätt som han flög över glasrutan kunde jag få för mig att det var en sträng av levande ljus som blev synligt för ögat. Det var inte mycket mer med honom än liv. (översättning Rebecca Alsberg)

I betraktandet av denna livets litenhet ser Woolf alltså något mer.

Hon ser själva livets energi eller livets storhet. Det oansenliga hjälper henne att få syn på det oerhörda som genomströmmar allt.

Woolf kan inte undkomma stundens märklighet, hur denna lilla varelse tycks utplacerad på fönsterbrädan för att visa henne ”livets sanna natur”.

När hon ser dansen övergå i dödsryckningar lär malen henne något om förgängelse som inte hade kunnat tillkomma henne på annat sätt i den stunden.

”Precis som livet hade varit märkligt för några minuter sedan var nu döden lika märklig”, skriver hon.

Mötet med ”den obetydliga lilla varelsen” är en gåva Woolf inte var beredd på att ta emot; överrumplad upplever hon något som kanske kan kallas samhörighet, eller är det ett slags glädje?

Vy från naturreservatet Muraste i Estland.
Vy från naturreservatet Muraste i Estland. Bild: Wikimedia commons/Kristoffer Vaikla naturen,Skärgården (öar),hav,öar,Estland,Muraste

När McCarthy försöker förklara vad han menar med glädjen i mötet med naturen är detta essensen, att naturen kan ge upphov till exceptionella och extraordinära upplevelser, bortom vardagsbetraktelser, något större än så, en plötslig och ofrivillig kärlek, samhörighet, en intensitet vi inte fullt ut kan begripa.

Kerstin Ekman kallar det för synskiften eller epifanier, när det alldagliga plötsligt ändrar skepnad och en tillfällig främlingskänsla ger en tillgång till ett nytt seende.

Ändå talar vi sällan om dessa upplevelser, skriver knappt längre om dem.

McCarthy tänker sig att det beror på att glädjen helt enkelt är vad den är, varken mer eller mindre, den existerar även utan omnämning. Men vad skulle hända om vi, liksom McCarthy, insisterade på att tala om den?

Woolfs ödmjukhet, att öppna sig inför likheten mellan malens livsvillkor och våra blir allt svårare att finna i samtidslitteraturen. Denna lyhördhet finns förstås fortfarande hos många författare, men tycks hotad av utrotning precis som insekterna.

Glädje är inte ett koncept eller ens ett ord som vi är bekväma med idag, menar McCarthy; den överlägsna känslan är snarare ironi.

Här sätter han fingret på den tidsanda som kommit att prägla mycket av poesin under en lång tid: svalheten, distansen, ironin.

Näckrosor i naturreservatet “Breites Wasser” i Tyskland.
Näckrosor i naturreservatet “Breites Wasser” i Tyskland. Bild: Dietmar Rabich, Dülmen näckrosväxter,naturen,vatten

De stora känslorna är helt enkelt inte trendiga. Den exceptionella och extraordinära upplevelsen har ingen plats i litteraturen. Den gör oss obekväma. Den är för allvarligt menad.

Och trots det överlever glädjen trender och tidsanda, den finns där oavsett, dold eller blottad.

Eller, som McCarthy uttrycker det: ”Vi må ha lämnat den naturliga världen, men den naturliga världen har inte lämnat oss.”

Förmågan att uppleva och omskriva glädjen finns kvar. Men att våga skriva så sårbart och ogarderat som ett naturens försvar skulle kräva känns avlägset.

När McCarthy citerar de romantiska poeterna blir även jag obekväm, för så kan vi ju bara inte skriva idag. Den typen av glädjeskildring har ett bäst före datum.

Vi behöver göra om, göra om, göra om.

Liksom nyöversättningar görs för att tidigare översättningar sällan klarar tidens tand, behöver vårt band till den naturliga världen omgestaltas.

Men hur ska vi våga skriva så prestigelöst, så oironiskt?

Träd i Persien.
Träd i Persien. Bild: Wikimedia commons/Yaldaaaaaa träd,naturen,Mazandaran

Jag ser ett svar hos essäisten Annie Dillard som i sin bok Grunden den heliga parafraserar Woolfs essä om malen. Hon gör det med en liknande intensitet, men med mindre förvåning.

Att malen har något att lära henne om livet kommer inte som någon överraskning, snarare söker Dillard, liksom i allt sitt skrivande, efter denna kunskap där hon vet att hon kan hitta den. Under en period drar sig Dillard undan från civilisationen för att tälta och läsa.

”Förlorad för världen” läser hon om kvällarna i vaxljusens sken och i den cirkel av ljus som uppstår runt henne flockas malarna. En kväll flyger en mal in i ljuslågan:

En gyllene hona, ganska stor, med en vingbredd på fem centimeter, fladdrade in i elden så att bakkroppen föll ned i det våta vaxet, fastnade, flammade upp, fräste och grillades på en sekund.

Hennes flaxande vingar antändes som silkespapper, vidgade ljuscirkeln i gläntan och skapade ur mörkret min tröjas plötsliga blå ärmar, balsaminernas gröna blad bredvid mig, en talls skrovliga röda stam.

Genast drog sig ljuset samman igen och malens vingar försvann i en fin, illaluktande rök. Samtidigt drog hennes sex ben klolikt ihop sig, krullades, svartnade och förflyktigades, försvann fullständigt.

Och hennes huvud ryckte spastiskt och gjorde ett skvättande ljud; hennes antenner krusade sig och brann upp och hennes flämtande mundelar smällde som pistolskott.

När det var över var hennes huvud, så vitt jag kunde bedöma, borta, lika fullständigt borta som hennes vingar och ben.

Hade hon varit ny eller gammal? Hade hon parat sig och lagt sina ägg, hade hon gjort det hon skulle?

Allt som återstod var bakkroppens och mellankroppens glödande skal – ett fransigt, delvis sönderfallet gyllene rör nedstucket i ljusets runda damm av vax. (översättning Niclas Nilsson)

Denna närvaro i språket, denna uppmärksamhet i betraktelsen är enligt mig vacker.

Jag fick en gång frågan om vad som är det vackraste jag någonsin har läst. Det är en fråga som inte låter sig besvaras. Åtminstone inte entydigt, som i det här är skönhet.

Det som berör mig starkast är sällan konventionellt vackert, utan ofta något ganska brutalt eller våldsamt, något som genom sitt våld lyckas vidröra det sårbara eller vackra.

Tandspinnare från Australien tecknade av Harriet Morgan.
Tandspinnare från Australien tecknade av Harriet Morgan. Bild: Wikimedia commons/State Library of New South Wales fjärilar,Australien,Harriet Morgan

Jag tänker att det är vad som sker i Dillards text om malen: Den våldsamma språkbehandlingen, den våldsamma bilden, är vacker för att skönhet endast kan upplevas i kontrast till dess motsats.

Bilden av en mal som förtärs av en ljuslåga stannar inte i brutaliteten, den upphöjs, eller förvrängs, till skönhet för att den säger något om utsattheten hos alla arter: utsattheten hos malen som blir förrådd av ljuslågan, utsattheten hos kvinnan som dragit sig undan från världen och betraktar skeendet ända tills ”detta spektakulära skelett, denna malessens” börjar fungera som veke.

I undantagstillståndet, i en glänta i skogen under en hiatus från civilisationen, blir denna upplevelse exceptionell, extraordinär, eftersom förmågan att vaket erfara den har möjliggjorts.

Dillard har gjort sig mottaglig, redo, för att se på denna mal med intellektet hos den som inte skiljer på arterna för åtskiljandets skull.

Dillard har gjort sig tillräckligt medlidsam för att ta del av upplevelsen med mjukhet och tillräckligt självisk för att med råhet låta kadavret fortsätta brinna och använda dess sken som läslampa:

”Ljuset hade två vekar, två lika höga lågor, sida vid sida. Malens huvud var eld. Hon brann i två timmar, tills jag blåste ut henne.”

Vad gör Dillard här? Hon skriver angeläget, med ett akut seende, en samtidig vördnad och respektlöshet för den naturliga världen; hon är varken romantisk, naturlyrisk eller ekopoetisk.

Stjärnehimmel över tält.
Stjärnehimmel över tält. Bild: Wikimedia commons/Wilson Ye camping,stjärnor,natt,Himmel

Ekokritiken har mer eller mindre blivit en stämpel på all poesi som idag så mycket som nämner flora eller fauna.

Visst är den ett produktivt analysverktyg i läsningen av dikt, men det är valhänt att läsa all dikt som befattar sig med naturliga element som miljöaktivistisk.

Är det inte symptomatiskt att vi i en tid då vi är så avklippta från naturen som vi någonsin varit i människans historia inte kan läsa dikt som gestaltar natur utan att tolka den som ekopoetisk?

Är vi så separerade från naturen att vi inte kan skriva om den, läsa om den, utan att politisera?

Kanske säger det mer om vår tid än jag vågar uttrycka helt klart. Kanske är läget så allvarligt att möjligheten att skriva opolitiskt om naturen är förbrukad. Kanske är det för sent att, som McCarthy uppmanar, göra om dikterna från det förflutna och skriva om glädjen i mötet med naturen, för att det är en alldeles för privilegierad position.

Har vi nått punkten när det naturliga är politiskt?

Om vi inte ens kan uppfatta nyanser i litteratur som handskas med flora och fauna – om det nu per automatik är ideologiska ämnen – måste det väl säga något om vår relation till naturen, måste det väl spegla hur svartvitt vi vistas i den och betraktar den.

Träd i skog.
Träd i skog. Bild: Wikimedia commons/Rodrigo Argenton träd,Skog,naturen

Jag vill tro att det fortfarande finns en liten lucka där vi kan få vara i och gestalta naturen bara för njutningens skull, för de exceptionella och extraordinära upplevelsernas skull.

Eller som Jonas Gren, ofta kallad ekopoet, säger i en intervju:

”Jag vill att det ska vara möjligt att skriva en dikt om en vitsippsbacke 2018 med vissheten om att det kan bli banalt. För alternativet till förundran är cynism och distans, och ett sluttande plan mot likgiltighet som jag tycker är minst lika problematiskt.”

Vad utsiktslöst det vore om ironin och ideologin var de enda till buds stående medlen vi hade?

Vi behöver få riskera det banala, det patetiska, till förmån för en häpnad, en vördnad.

Vi kanske har kommit till en punkt i historien, bara 80 år efter att Bertolt Brecht skrev ”vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet”, när ett samtal om träd snarare innebär att se grymheten i vitögat, att tala ut om den glädje vi håller på att förlora.

Att skriva en dikt om ett träd innebär kanske inte längre att förtiga världens oförrätter, utan att tala ur naturens mun, tillkännage dess värden medan de fortfarande finns att tillkännage.

Träd i naturreservatet “Westruper Heide” i Tyskland.
Träd i naturreservatet “Westruper Heide” i Tyskland. Bild: Wikimedia commons/Dietmar Rabich, Dülmen naturen,träd

2.

Liksom malarna har trollsländorna drabbats hårt under decennierna.

Min senaste diktsamling Överlevorna inleds med en dikt om en trollslända:

Om jag somnar i solen
ska trollsländan komma
och sy igen mina ögonlock

väcka mig sen med ljudet hon gör
när hon flyger över huvudet och väger min själ.

Dikten inleder inte boken för att den säger något särskilt intressant om insekten trollslända, utan för att den säger något betydelsefullt om vad det är att vara människa.

I folktron var trollsländan ett väsen med makt att råda över människans seende, med makt att sy igen ögonlocken på en sovande människa; i tyskan och norskan är denna tro fortfarande levande i språket då trollslända kallas augenstecher respektive øyenstikkere efter tron att trollsländor kunde använda svansen som en nål att sticka med.

Dikten ovan intresserar sig alltså mycket mer för mänsklig föreställningsvärld än för vad trollsländan faktiskt är eller gör – den kan inte använda sin bakdel till att sticka med, även om vi människor har trott det och spridit den tron.

I folktron var det en självklarhet att vi lever i samspel med andra djurarter och att vi har mycket att lära oss av dem.

Jag avundas ofta denna grundsyn på omvärlden, där allt är sammankopplat, där människan inte nödvändigtvis är överlägsen, där indelningar som naturlyrik och ekopoesi blir obegripliga.

Vass.
Vass. Bild: Wikimedia commons/Agnes Monkelbaan vass,naturen

Förra sommaren, när jag precis flyttat till en ny stad, en mindre stad som tillät mig att snabbt ta mig ut i gamla skogar, kom jag efter en lång vandring fram till en liten sjö, en sjö så liten att den på kartan hette Lillsjön.

Jag svalkade mig i det bärnstensröda vattnet, klarvaken på det sätt man är när allt omkring en fortfarande är nytt, och jag såg trollsländorna surra från vassruggarna ut över vattnet för att dricka.

Ett otal sländor njöt av svalkan lika mycket som jag och i hisnande störtdykningar föll de, som tappade pinnar, ner mot vattenytan, bara så hastigt att de nuddade den, för något annat vore allt för farligt.

Men då och då såg jag hur någon enstaka trollslända inte lyckades ta spjärn mot ytan utan låg kvar och vibrerade i den ytspänning som först uppstod. De kunde ligga så, som simmade de, en kort stund, och sedan på ett ofattbart sätt ta sig upp igen, flyga tillbaka in i vassruggarna.

Några barn lekte högljutt i vattnet en bit bort. Jag hade en längre stund betraktat en slända som nu legat på vattenytan oroväckande länge och jag misstänkte att den höll på att drunkna.

En liten flicka hade uppmärksammat samma sak och bad sin bror, som plaskade mycket nära den drunknande, att rädda den.

Pojken skrattade som bara avtrubbade barn gör, barn som av någon okänd orsak inte är varsamma med ömtåliga ting, och gjorde klart att han inte skulle göra något av det slaget när han smällde med handflatan i vattnet så att stora vågor uppstod runt den drunknande.

Handflatan hade enkelt kunnat plocka upp trollsländan, ge den en plattform att lyfta från, men istället vände den neråt och slog först bredvid, sedan över trollsländan så att den pressades längre och längre ner i det rödlätta vattnet, tills den var försvunnen.

Lekande pojke på stranden.
Lekande pojke på stranden. Bild: Wikimedia commons/Giuseppe Milo Strand,lekar,barn (familjemedlemmar)

Jag kunde inte annat än se på, för jag var inte barnets förälder, jag var inte den som skulle lära pojken att vara varsam med ömtåliga ting. Och så hade sländan gått sitt märkliga öde till mötes.

Vårdslösheten jag bevittnade sa något om hur avklippta vi verkligen är från vårt ursprung, från de femtiotusen generationernas band. I en tid när vi vet allt om allt, vet vi mindre och mindre om vad vi har alldeles intill, eftersom häpnaden helt enkelt fattas oss.

Jag vill tro att vi kan lära oss mer än om bara djuren när vi ser på dem tillräckligt noga, jag vill tro att de kan säga oss något om oss själva.

Eller som Hagar Olsson uttrycker det i Hemkomst:

”Det är underligt att vi ska veta så lite om det som sker med oss. Djuren vet mera, det är inte första gången jag märker det.”

En trollslända i luften.
En trollslända i luften. Bild: Wikimedia commons/DieterM trollsländor

Den känslan drabbade mig särskilt starkt när jag en gång såg rubriken ”Kvinnliga trollsländor fejkar plötslig död för att undkomma manliga närmanden”. Meningen parafraserar väl om något vår tids sexuella paradigm?

När biologen Rassim Khelifa studerade klimatförändringarnas påverkan på trollsländor i de schweiziska alperna upptäckte han av en slump att honsländorna hade utvecklat en strategi för att undfly sexuellt aggressiva hanar.

Under en sommar observerade han starrmosaiksländan och fann att honorna, efter parning och äggläggning, ständigt utsattes för nya försök till parning.

Hanarna kunde vänta i vattenbrynet tills en hona flög över dammen, varpå luften blev tjock av surrande hansländor.

Bland trollsländor är det vanligt att hanar försöker para sig med honor utan samtycke och eftersom de riskerar att skadas eller dränkas av påstridiga hanar utövade honorna vad som kallas för sexual death feigning (ungefär sexuell dödssimulering), ett beteende känt hos endast en handfull andra arter, bland annat bönsyrsor.

Han kunde se att honsländorna vid angrepp stannade upp i luften och störtade till marken där de sedan låg orörliga tills faran var över, då de helt oskadda lyfte och flög iväg.

I områden där hanarna är fler i antal observerades även att honornas beteende förändrades vid en förflyttning av hanarna.

Tidigare hade de lagt sina ägg i tät vegetation för att gömma sig från hanar, men började nu lägga ägg på öppnare ytor. Denna självbevarelsedrift har oändliga paralleller hos oss människor.

Hos kvinnor har en helt egen evolution av skyddande beteenden skett: gå inte ensam i mörkret, genom parker, håll alltid nycklarna i handen, prata i telefon om någon verkar förfölja dig osv.

En trollslända mot en röd vägg.
En trollslända mot en röd vägg. Bild: Wikimedia commons/soebe trollsländor

Det slår mig att den drunknade trollsländan, som jag trodde dök till vattenytan för att dricka, kanske egentligen störtade till en låtsad död, föll genom luften för att undkomma en aggressiv hane.

Kanske flöt hon i själva verket på ytan, i full kontroll, skendöd, och väntade tills hotet var över, men överrumplades istället av ett annat hot, en lekande pojkes hand.

Förmänskligande av djur är ett bespottat fenomen. Men ibland, när jag t.ex. tittar på min hund med en hel rad beteenden inte alls helt olika mina, tänker jag att det inte rör sig om ett förmänskligande, utan tvärtom ett fördjurligande av oss själva; alla är vi djur och beter oss som sådana, mer eller mindre lika.

Vi har allt att vinna på att spegla oss i varandra – ”ty om man börjar umgås med en fluga, kan man gripas av något som starkt liknar kärlek.

Åtminstone började jag nästan älska min fluga […] och strängt taget skänkte mig samvaron med honom mer utbyte än mången mänsklig samvaro skänkt mig”, som Mirjam Tuominen formulerar det i Besk brygd.

Spindelnät i vassen i solnedgången.
Spindelnät i vassen i solnedgången. Bild: Wikimedia commons/Dietmar Rabich, Dülmen vass,Spindelnät,solnedgång,naturen

”Världen känns aldrig fallen, för vi vänjer oss vid fallet”, skriver journalisten Brooke Jarvis i en artikel om den stora insektsdöden.

Likt grodor har vi släppts ner i en kastrull med vatten på uppkokning utan att märka att vattnet blivit hetare, förrän det är för sent.

Så länge jag kan minnas har jag i stunder kunnat se små, ljusa former röra sig över min näthinna när jag tittar mot en ljus bakgrund.

Jag hade aldrig reflekterat desto mer över det förrän en vän en dag nämnde det vid namn: Flugseende (mouches volantes).

De små masklika prickar och linjer jag ibland har sett flyta omkring i mitt synfält visade sig vara vita blodkroppar på sin färd genom blodkärlen framför näthinnorna.

Blodkärlen som försörjer näthinnan sitter framför den, men eftersom hjärnan filtrerar bort bilden av kärlen ser vi inte hela bilden, bara själva blodkropparna, de små flugorna, som pumpas runt i takt med att hjärtat slår.

Det är något kusligt med att hela tiden ha något för ögonen utan att lägga vikt vid att det är där, att vänja sig så till den grad att det blir osynligt. Men när vi väl får syn på det går det inte att få osett.

Världen är plötsligt avtäckt och finjusterad. När jag förut såg prickar, ser jag nu mina flugor, och jag känner till de små kärl som hjärnan suddat ut.

Text: Matilda Södergran

Litteraturlista:

Michael McCarthy: The Mothsnowstorm – Nature and Joy (John Murray, 2015)

Francisco Sánchez-Bayo och Kris A.G. Wyckhuys: ”Worldwide decline of the entomofauna: A review of its drivers” i Biological Conservation i april 2019.

Maria von Kraemer: ”Forskare: Med nuvarande hastighet försvinner alla insekter från planeten inom hundra år – ’Minst sagt en katastrof’" på svenska.yle.fi 21.02.2019

Virginia Woolf: ”En mal dör” (”The Death of the Moth”) från år 1942. Översättning Rebecca Alsberg, ingår i Personligt (ellerströms, 2016)

Kerstin Ekman: Gubbas hage (Albert Bonniers förlag, 2018).

Annie Dillard: Grunden den heliga från år 1977. Översättning Niclas Nilsson (ellerströms, 2016)

”Alternativet till förundran är cynism” - intervju med författaren Jonas Gren i Svenska Dagbladet 19.11.2018.

Bertolt Brecht. ”An die Nachgeborenen” ingår i Svendborger Gedichte från år 1939 i Gesammelte Werke (1967).

Matilda Södergran: Överlevorna (Schildts & Söderströms, 2018).

Hagar Olsson: Hemkomst (Natur & Kultur, 1961).

Sandrine Ceurstemont: ”Female dragonflies fake sudden death to avoid male advances” i New Scientist 27.04.2017 .

Mirjam Tuominen: Besk brygd från år 1947 (Eskaton, 2016).

Brooke Jarvis: ”The Insect Apocalypse Is Here – What does it mean for the rest of life on Earth” i New York Times 27.11.2018

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje