Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Varför du skall heja också på den okända idrottaren

Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu.
Wilhelm Stenbacka är ombudsman Finlands Svenska Skidförbund. Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu. Bild: Lukas Rusk Natur,Solvalla,Noux,Esbo,friluftsliv,vandring,stenbacka

Idrottare får alltid extra motivation av support och hejarop. Oberoende av idrottsgren kan varje individ i publiken dra sitt strå till stacken – heja på bekanta, halvbekanta och även helt obekanta, skriver Wilhelm Stenbacka som är ombudsman för Finlands Svenska Skidförbund.

50 kilometer skate med intervallstart är en lång distans på skidor. Det är också en ytterst ensam distans. Speciellt om man har en sämre dag med bristande mental uppladdning eller smärta i benen. Det finns många filosofiska aspekter man kunde reflektera över kring den tävlingsgren som benämnts som kunglig inom skidsporten. Men reflektionerna i denna förbundspenna grundar sig på en anonym skidåkares tankar under ett ytterst anonymt femmilslopp, och specifikt den interaktion som sker mitt ute i skidspåret mellan okänd idrottare och okänd publik.

Lagets tolfte spelare

Publiken i bollsporter nämns ofta som den sjätte eller tolfte spelaren på plan, vilken ger kraft och inspiration åt hela laget. Individuella idrottare tackar ofta publiken för stödet längs med löpbanan, skidspåret, isen eller sandgropen. Detta gäller i varje fall topp- och tävlingsidrott på internationell och hög nationell nivå, alltså det segment av idrotten som når publicitet och även kan tolkas utgöra nöjesindustri. Men ungefär där tar hejaropen slut.

Själva idrottsprestationen och idrottskulturen skiljer sig märkvärdigt mellan lagsporter och individuella sporter. Grovt förenklat riktas supporterskapet i lagidrott till den symboliska logon ett lag bär på sin spelskjorta. I stafettävlingar riktar sig supporten kanske främst till föreningens eller teamets symbol och sekundärt till idrottaren. Däremot riktar sig supporten i de individuella idrottsgrenarna i klart högre grad till idrottaren som person.

Och här uppstår en väsentlig skillnad i naturen på hur publiken hejar på idrottare i individuella sporter och lagidrotter. I det finländska samhället bemöter individer varandra generellt sett hövligt och sakligt, men tyst och avlägset. Vi ger varann utrymme i korridorer och hissar, nickar eller hälsar på varandra behärskat. Känner vi varandra kanske vi växlar några ord, kanske till och med ord som innehåller humor. Detta sätt att möta medmänniskor upprepar sig även mellan idrottare och publik inom den individuella idrotten.

Ytterst få idrottsgrenar har en lika analytisk och hövlig publik som skidåkningen. Publiken tar sig ut i skogen med startlista och klocka, följer med tävlingen, granskar mellantider samt iakttar tävlarnas teknik, fart, spänst och framgång under loppet. Men publiken gör det i huvudsak tyst för sig själv. Publiken hejar visserligen på egna bekanta och egna adepter med stort engagemang. Däremot får de mer okända, ofta svagare idrottarna ett ytterst tyst bemötande. Bemötandet är visserligen hövligt och respektfullt, men knappast utgör en tyst publik någon kraftresurs åt idrottaren.

Heja också på okända

Kan det vara så, att den hövliga och behärskade åskådaren inte täcks heja på någon den inte känner? Skulle det kunna tolkas som oförskämt eller genant att ropa åt någon som bara åker vidare med mörka solglasögon på? Kanske det, för att hejandet under en tävlingsprestation inte är interaktivt. Skidåkaren kan knappast tacka publiken med ett svar.

Det kan skidåkaren naturligtvis göra. Genom att göra ännu ett försök att öka på fart och frekvens svarar skidåkaren och tackar för supporten. Hejaropen från den okända publiken kan ge den extra kick som behövs just då. Åskådaren kanske inte ser skidåkarens ögon bakom skidglasögonen mitt i uppförsbacken då blickarna möts för ett ögonblick, men aldrig orsakar hejaropen mera mjölksyra i benen än de tagit bort. Egentligen är behovet av hejarop och support som störst då det går som tyngst. Och detta gäller oavsett idrottsgren, speciellt då vi betraktar uthållighetsgrenar. Fenomenet berör idrottare oberoende av ålder, nivå eller övriga variabler.

Här ligger en av den finlandssvenska idrottsrörelsens styrkor. Gemenskapen mellan föreningar och aktiva bildar nätverk även mellan idrottare och åskådare under tävlingssituationer. De svenskspråkiga ropen längs med skidspåren brukar ha mera volym än de finskspråkiga motsvarigheterna. Men hejaropen kan inte vara för många eller för högljudda. Oberoende av idrottsgren kan varje individ i publiken dra sitt strå till stacken – heja på bekanta, halvbekanta och även helt obekanta.

Supporten är en enorm resurs för idrottaren och idrotten på alla nivåer och i alla åldrar. I bästa fall kan supporten göra en banbrytande stund i ett dåligt lopp eller ge motivation över en hel träningssäsong. Ett hejarop är således ett rätt så kostnadseffektivt och etiskt hållbart verktyg i idrottsrörelsens gemensamma uppgift – att stärka en kontinuitet i den idrottande livsstilen. Och kanske idrottaren som fått högljudd support i uppförsbacken belönar någon annan på samma sätt då rollerna byts.

Wilhelm Stenbacka, ombudsman
Finlands Svenska Skidförbund

Läs också

Nyligen publicerat - Sport