Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Skjut inte budbäraren - det är inte på grund av journalisterna som det diskuteras klimat, sexuella minoriteter eller vegetarisk kost

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Att gå åt journalisterna p.g.a. samhällsutvecklingen är att skälla på fel träd, konstaterar Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

Om jag skulle komprimera en ganska vanlig och återkommande kritik mot oss journalister, så skulle det låta såhär: ni försöker pracka på oss en liberal, feministisk rödgrön agenda. Alltså att vi medvetet propagerar för en viss världsåskådning. Men vårt uppdrag handlar om att beskriva det som händer. Det är inte det samma som att driva en åsikt, skriver Jonas Jungar.

Kritiken verkar bottna i en misstanke om en ideologisk sammansvärjning bland journalistkåren vars syfte är att styra debatten i en viss riktning.

Men om vi lämnar de vildaste och mest konspiratoriska teorierna därhän, finns det någon sanning i det påståendet?

Jo, kanske i den meningen att ämnesval och vinkling givetvis också är en funktion av vem vi journalister är och vad vi har för bakgrund. Majoriteten av oss torde t.ex. ha akademisk utbildning och de flesta torde vara bosatta i städer.

Och fortsättningsvis har påfallande få inom vår yrkeskår invandrarbakgrund (eller annan minoritetsbakgrund för den delen).

Rent socio-ekonomiskt är det alltså fråga om en förhållandevis homogen skara. Det gör att vår kontaktyta till det omgivande samhället tyvärr blir ofullständig.

Och det gör att vi ständigt måste påminna oss om att vår egen verklighet inte är representativ för hela folket. Det blir oundvikligen vita fläckar på kartan.

Politiska åsikter då? Journalister är inga robotar, och de har samma åsiktsfrihet och yttrandefrihet som alla andra, men professionalismen mäts i hur vi lyckas hålla det personliga och yrkesmässiga isär.

Jag vet mycket väl att många tycker att vi inte alls lyckas på den punkten, även om alla mätningar tyder på ett fortsättningsvis mycket högt förtroende för de finländska medierna. Högst i hela västvärlden faktiskt.

Det blir oundvikligen vita fläckar på kartan

Men medan vi säkert kan käbbla i all oändlighet om journalisters påstådda politiska sympatier, så handlar ändå det större missförståndet enligt mig om (nyhets)journalistikens uppdrag.

Den enklaste ordboksdefinitionen på en nyhet är följande: något som inte tidigare varit känt.

En nyhet är alltså det som är avvikande, det som sticker ut, det som bryter en rådande trend, det som är överraskande, i korthet: sådan information som på något sätt förändrar, nyanserar eller kompletterar bilden av den samhälleliga verkligheten.

Och det är här som missförståndet lätt uppstår.

Det är nämligen inte en nyhet att folk kör bil, det är en nyhet om folk slutar köra bil. Det är inte en nyhet att folk äter kött, det är en nyhet om folk slutar göra det.

Det är inte en nyhet att heterosexuella gifter sig, det är en nyhet om homosexuella också får göra det.

Det är inte en nyhet att ungdomar inte verkar intressera sig för politik, det är en nyhet om de plötsligt gör det i stora skaror.

Det är inte en nyhet att det förekommer sexuella trakasserier, det är en nyhet om kvinnor aktiverar sig på bred front för att protestera mot det.

Det är inte en nyhet att män dominerar inom politik och ekonomi, det är en nyhet om jämställdheten ökar i de här sektorerna.

En nyhet är information som på något sätt förändrar eller kompletterar bilden av den samhälleliga verkligheten

Listan kan göras hur lång som helst. Det vi redan känner till kvalificerar sällan som nyhet, medan vårt uttryckliga uppdrag består i att redogöra för de förändringar som sker. Det är själva kärnan i journalistiken.

Ovanstående exempel handlar dessutom inte om några marginella förändringar eller trendbrott - det är fråga om stora samhälleliga omvälvningar, som i grunden ändrar sättet på vilket vi lever och verkar.

Följaktligen bör journalistiken dels identifiera, men framförallt synliggöra de förändringarna synligt och på bred front, annat vore rent ut sagt konstigt.

Alltså på samma sätt som vi redogör för andra samhälleliga makrotrender, såsom globaliseringen eller digitaliseringen.

Men här verkar många sätta likhetstecken mellan rapportering och åsikt, som om det vore budbärarens fel när man ogillar budskapet.

Men huruvida publiken gillar eller inte gillar budskapet är i journalistisk mening helt irrelevant. I Journalistreglerna står att journalisterna “i första hand är ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare”. Och att dessa har “rätt att få veta vad som händer i samhället”.

Att det som händer i samhället irriterar eller väcker ilska är fullt förståeligt, men att gå åt journalisterna är att skälla på fel träd.

Jonas Jungar är chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes