Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Sweet Carolina – inget tycks kunna stoppa den här stormen av beslutsamhet och positivt tänkande

Carolina Hurricanes överraskade genom att slå ut de regerande mästarna Washington Capitals.
Carolina Hurricanes överraskade genom att slå ut de regerande mästarna Washington Capitals. Carolina Hurricanes överraskade genom att slå ut de regerande mästarna Washington Capitals. Bild: All Over Press Carolina Hurricanes

”But then I know it’s growing strong”, sjunger Neil Diamond i hitten Sweet Caroline. Låten från sommaren 1969 handlar om en vår som blir sommar och den överrumplande känslan av nyvunnen lycka. Just nu känns det som att den berättar om ishockeylaget Carolina Hurricanes.

Vilken magiskt ögonblick. Brock McGinn styr in segerpucken förbi Braden Holtby i andra förlängningsperioden.

Hoppa över Twitterpostning

Carolina Hurricanes gör det som såg omöjligt ut inför slutspelet, under matchserien och fortfarande när den sista avgörande matchen pågick.

Slår ut Washington, de regerande Stanley Cup-mästarna.

Stora, starka och ganska stygga Washington gav genom hela matchserien ett intryck av att laget hade en ångvältsväxel i reserven. En nivå som Ovetjkin, Bäckström, Wilson och de övriga mästarna hade till sitt förfogande om de bara ville.

Och när Capitals väl körde med den växeln fick de Hurricanes att se ut som ett gäng småpojkar i en match menad för fullvuxna män.

De här pojkarna var ändå av en sort som inte vek ner sig. Istället trodde de på varandra, på sitt sätt att spela och på att leva i stunden. Och så småningom började solen skina.

Med Neil Diamond-hitten ofrivilligt inprogrammerad i mitt huvuds egen speldosa och lite medfödd gränsöverskridande ”Bunch of jerks”-attityd hittar jag åsnebryggor från ”Sweet Caroline” till Carolina Hurricanes säsong. Ursäkta alla Don Cherry-sympatisörer.

”Good times never seemed so good”

Carolinas anhängare har inte i något skede av säsongen kommit lätt undan. Hösten började fantastiskt och Hurricanes var ligans hetaste lag i oktober. Bara för att efter rivstarten ta stryk under resten av året.

Vid jul såg läget hopplöst ut med tanke på slutspel. Stämningen i hemmahallen i Raleigh var så långt borta från en kokande kittel i till exempel Winnipeg som den bara kan bli. Carolina är inte precis ishockeyns högborg.

Så vände det igen.

Från jul fram till mars var Carolina rena rama vinnarmaskinen. Laget trollade dessutom fram en segerceremoni som förändrades från gång till gång och visade för publiken att de här killarna bjuder på sig själva.

Den träffade mitt i prick och plötsligt var stämningen i Raleigh fantastisk.

Bättre blev den av att några förkalkade så kallade gamla skolans ishockeyprofiler uttryckte sitt förakt. Den heliga ishockeyn skändades av denna grupp idioter, som gubbarna kallade Hurricanes-spelarna. Idiotstämpeln var som att kasta bensin på elden.

Don Cherry i Bostons tröja.
Don Cherry, här i Bostons tröja, gillar inte Carolinas segerfirande. Don Cherry i Bostons tröja. Bild: Fred Kfoury III/Icon Sportswire/AOP Don Cherry

Problemet var bara att den fina midvinterperioden och den härliga atmosfären kring laget ändå inte höll på räcka till.

I månadsskiftet mars-april, med några matcher kvar att spela, var en plats i slutspelet helt ”fifty-sixty”. Kanske till och med mindre fifty och mera sixty.

Varje match var en nagelbitare. Speciellt de två förlusterna på raken mot Washington den 26 och 28 mars såg nästan ut att släcka playofflyktorna.

Men det fixade sig till slut och glädjevrålen kunde höras hela vägen till Kanada när Carolinas första slutspelsvår på tio år var säkrad.

Problemet var bara det att som belöning skulle laget ställas mot Washington som spöade Carolina i alla möten under säsongen. 4–0 stod det i matcherna under grundserien – lite som en tips inför slutspelet.

”I’ve been inclined, to believe they never would

När sen slutspelsserien mot Washington körde igång så såg slutspelsvåren ut att bli kort. 2–0 i matcher till Capitals och trots att den andra drabbningen gick till förlängning, så kändes det ändå hela tiden som att... ja, den där ångvältsväxeln.

Hemma i Carolina började det ändå våras för uppstickarna. Med medvind från en hemmapublik som under vintern och vårvintern förvandlats till en av ligans bästa ”sjätte utespelare” började Carolina dominera spelet och självförtroendet växte i ögonen.

Carolinas ypperliga backsextett kontrollerade pucken i allt högre grad och levererade den ända fram på mål från offensiva blå. Och så fixade Sebastian Aho och Teuvo Teräväinen – som såg ganska små, veka och timida ut i Washington – segermålet i match nummer fyra. Serien stod 2–2.

Sen gick det som det gick. Båda lagen vann en hemmamatch till per lag innan Carolina steg från avgrundens brant i match nummer sju till den slutgiltiga segern.

I den matchen genomgick Carolina igen en metamorfos. Allt började från den slarviga returen av Barden Holtby som Sebastian Aho utnyttjade i boxplay.

Från att ha tillåtit två mål på sex minuter och sett ut som att de kastat in handduken för gott steg laget med en tursam studs in i matchen. Färgen började så småningom återkomma till Hurricanes-spelarnas bleka kinder.

Ännu forcerade Washington in ett muskelmål till. Men när ”Turbo” Teräväinen reducerade till 3–2 som en blixt från klar himmel i slutet av andra perioden, så visste alla som såg matchen att mästarna var i ordentlig gungning.

”Was in the spring”

Efter matchen stod den forne storspelaren men fortfarande gröna chefstränaren, Rod Brind'Amour, på presskonferensen och berättade hur imponerad och stolt han är över sina killar.

Det han alltid lämnar oberättat är hans egen roll i att laget idag är som det är. Brind'Amour, som själv var lagkapten när Carolina vann sin första och hittills enda Stanley Cup, har fått dagens Hurricanes att dela hans värden beträffande ishockey.

Nu höjer någon kanske på ögonbrynen och vill minnas att Brind'Amour var en ruffgubbe. Det stämmer inte. Han ser bara ut på det sättet.

Rod Brind'Amour ger direktiv åt sina spelare.
Rod Brind'Amour ger direktiv åt sina spelare. Rod Brind'Amour ger direktiv åt sina spelare. Bild: Chris Szagola/CSM/REX/All Over Press Rod Brind'Amour

Visst var han fysiskt tuff, men Ottawakillens definierande egenskaper som spelare var att fatta smarta beslut, aldrig vika ner sig och alltid anpassa sig till alla motståndare.

Han var inte den största stjärnan men gjorde ändå 452 mål, var kapten i ett lag som vann Stanley Cup och spelade både World Cup och OS i det bästa möjliga Team Canada.

Rod Brind'Amour hittade sätt att nå framgång. Precis som det Carolina-lag han coachar.

”And spring became a summer”

Samma princip har han haft för att nå fram till sitt lag. Han är intensiv, tydlig i vad han kräver, men färdig att lita på sina spelare och låta dem växa in i sina roller.

Till exempel gjorde Brind'Amour utan att blinka Sebastian Aho till lagets förstecenter på hösten. Många skakade på huvudet. Idag applåderas beslutet som ett genialiskt drag.

Och att Teuvo Teräväinen under den här säsongen har tagit steget till en stabil elitspelare beror till stor del på att Brind'Amour konsekvent visat att han litar på Teräväinen. Med det ryggstödet har ”Turbo” utvecklats till en spelare som spelar boxplay i match nummer sju mot Washington.

Att målvaktsduon Petr Mrazek och Curtis McElhinney under Brind'Amour hittat sitt bästa spel är knappast heller ett sammanträffande. Björnkramen som coachen gav till till Mrazek efter segern i ”game seven” visade med all tydlighet att den här chefstänaren finns till för sina spelare.

Och spelarna finns till för varandra.

”But then I know it’s growing strong”

Det talas alltid om sammansvetsade lag där varje spelare ställer upp för varandra. I Carolinas fall är det mera än tomma ord.

Spelsystemet med fokus på puckkontroll, backar som driver anfallsspelet och intensiv backchecking kräver att varje kille är redo att lappa luckor som andra lämnar och hela tiden håller sig innanför spelet. När den attityden tar stryk, så gör Hurricanes också det.

Segerhjälten Brock McGinns räddande tigerhopp bakom Mrazek i slutet av tredje perioden var ett praktexempel på hur Carolina spelar. Forwarden var killen som stoppade pucken från att glida över mållinjen.

Hoppa över Twitterpostning

Utan vänsterforwarden McGinn som lägsta spelare i den situationen hade Carolinas säsong tagit slut.

Inför slutspelets andra omgång tycks den allmänna åsikten igen vara att det roliga tar slut för Hurricanes.

Kanske, men som varje tillfrågad Hurricanes-spelare säger: vi vet inte hur långt det räcker, men vi kommer att ge absolut allt.

Igen en klyscha som just i Carolina Hurricanes omklädningsrum blir benhård realism.

”And when I hurt, hurting runs off my shoulders”

Citat: Sweet Caroline av Neil Diamond.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport