Hoppa till huvudinnehåll

Elin och Andreas impulsflyttade till Bergen för att sticka, snickra och vandra i fjällen – över 60 000 följer deras liv och hantverk på Instagram

Elin och Andreas Söderlund sitter på Fløyfjellets topp och dricker kakao.
Elin och Andreas Söderlund på Fløyfjellets topp. Elin och Andreas Söderlund sitter på Fløyfjellets topp och dricker kakao. Bild: Rafael Donner Bergen,Vandring

I augusti 2017 fattade Elin och Andreas Söderlund ett livsomvälvande beslut: "Tusan, vi flyttar till Bergen!" De satte sina ägodelar i en släpvagn och styrde kosan mot en stad de bara sett på bilder – utan varken jobb eller bostad som väntade i Norge.

Det bor åtminstone fyra finlandssvenskar i Bergen.

Två av dem kommer från Österbotten, är 28 år och bor på sluttningen till Damsgårdsfjellet, ett av sju fjäll som omringar Norges näst största stad. Elin och Andreas Söderlund har bott i Bergen i halvtannat år.

När jag frågar dem var de två andra finlandssvenskarna bor pekar Andreas ut genom fönstret.

– Där på andra sidan.

Jag tittar ut, jag ser hela (eller åtminstone halva) Bergen, jag ser snötäckta fjäll, en fjord som skimrar i solnedgången och en segelbåt som sakta glider in i hamn.

Det är vackert så det förslår.

Stavas drömmen alltså B-E-R-G-E-N?

På andra sidan staden, någonstans nedanför Fløyfjellet, bor deras finlandssvenska vänner Jannica och Robin. Tanken att man i Bergen kan förklara var ens vänner bor genom att peka ut genom fönstret roar mig något oerhört.

Vi sitter i det äkta paret Söderlunds mysiga vardagsrum. Det är fredag kväll och de bjuder på pizza och vin i ett rum fyllt av krukväxter, prydligt färgkodade böcker och framför allt hantverk: snickrade möbler och kärl, stickade tröjor, mössor, vantar, sockor.

Elin har stickat, Andreas har snickrat.

De kan sin grej. Elin visar mig ett av hennes finaste verk, en grå ylletröja hon gjort åt Andreas. Hon har utvecklat mönstret själv, hela projektet tog långt över hundra timmar.

Skip Instagram post

Elin stickar när de kör bil, på jobbet, när hon är hemma. Om hon ser på tv måste hon också sticka, annars somnar hon. Inte ens när hon sover tar hon en paus.

– Jag har haft drömmar om vilka garn jag ska köpa härnäst, erkänner hon.

Andreas har snickrat ända sen han var en liten pojk.

Skip Instagram post

– Jag blev introducerad till kniven redan när jag var fem år gammal. Jag bodde på landet ute i skogen och satt ofta och snickrade på nån smörkniv till mamma. Men det var aldrig en hobby, bara ett tidsfördriv. Det fanns inte så mycket att göra ute i skogen.

Med sina runt 59 000 följare är Andreas Söderlund den mest följda finlandssvenska hantverkaren på Instagram. Elin ligger på drygt 5000 följare, men hennes konto växer snabbt. När de flyttade till Bergen för ett och ett halvt år sedan följdes hon av knappt 1000 personer.

Elin Söderlund sitter vid vardagsrumsfönstret och stickar.
Elin Söderlund sitter vid vardagsrumsfönstret och stickar. Bild: Rafael Donner stickning,Bergen,hantverksyrken,elin söderlund

Paret har upptäckt något som kanske borde vara uppenbart: hantverk och ett visuellt medium går utmärkt hand i hand – speciellt när människors flöden i övrigt domineras av betydligt ytligare innehåll.

I ett annat avseende är de mindre unika.

Enligt en rapport från tankesmedjan Magma har fler än 20 000 svenskspråkiga under 2000-talet flyttat utomlands från Finland. Svenskspråkiga i Finland är fyra gånger mer benägna att flytta utomlands än finskspråkiga.

Den populäraste destinationen är av uppenbara orsaker Sverige, men också de övriga nordiska länderna lockar. Enligt rapporten flyttar i genomsnitt cirka 100 svenskspråkiga till Norge varje år.

Det bor betydligt fler än fyra finlandssvenskar i Bergen.

Orsakerna varierar, men levnadsstandarden i Norge är definitivt en faktor. Språket är inget hinder, enligt Elin och Andreas klarar man sig bra på svenska, eller "svorska", en blandning av svenska och norska.

Och visst känns det ju lite mera spännande att flytta till Bergen än till Stockholm, eller hur?

Stavas drömmen alltså B-E-R-G-E-N?

Klippvägg vid Bergens flygplats där Bergen står skrivet i gult.
Klippvägg vid Bergens flygplats. Klippvägg vid Bergens flygplats där Bergen står skrivet i gult. Bild: Rafael Donner Bergen,Norge

En släpvagn kommer fullastad med möbler

Berättelsen om hur Elin och Andreas hamnade i Bergen är lite besynnerlig.

Vi tar den helt från början.

Norge, hallå, det är ju lite mer spännande― Elin Söderlund

Elin är ett missionärsbarn och bodde i Ecuador som barn, i en liten by som låg bredvid en vulkan. Hennes pappa är skogsbruksingenjör och hjälpte lokalbefolkningen att odla på bergssluttningarna.

Andreas har å sin sida bott i den aningen mindre exotiska orten Uppsala, där hans föräldrar studerade teologi i några år.

– Så vi hade redan som små sett att det också finns en värld utanför Österbotten, säger Andreas.

Han är uppvuxen i Soklot i Nykarleby, Elin i Kvevlax i Korsholm.

Paret hittade varandra 2009 på Pingstkyrkans "sommarteam", ett sorts frikyrkligt sommaräventyr för ungdomar.

Redan två år senare gifte de sig. När Andreas friade bakade han sin första och sista kladdkaka.

– Det var andra tider då. Nuförtiden ska man ju fria på en romantisk strand i Thailand, säger han och skrattar.

Elin är utbildad bioanalytiker, hon utexaminerades 2017 från Novia i Vasa.

– Jag har alltid varit fascinerad av blodprov. De flesta ser ju bort men jag är den som alltid kollar.

Andreas har en grundexamen inom byggbranschen och har haft sin egen firma, Söderlunds byggtjänst. Utöver det har han arbetat för flertalet företag i Vasaregionen, till exempel som inredare för en båttillverkare.

Redan i början av äktenskapet diskuterade Elin och Andreas möjligheten att flytta någonstans längre bort. Andreas berättar att hans finska är så dålig att den är "på minus", så att jobba i Finland, inklusive i Österbotten, är en ordentlig utmaning.

Elin och Andreas vandrar i regnet längs med en stig vid stranden.
Elin och Andreas vandrar i regnet längs med en stig vid stranden. Bild: Rafael Donner Bergen,Sotra

När Elin utexaminerades 2017 kunde drömmen om en flytt äntligen förverkligas.

– Vi hade funderat ganska länge på Sverige, men sen kom vi på att Norge, hallå, det är ju lite mer spännande, säger Andreas.

– Men vi insåg fort att det är ganska svårt att få en uppfattning om landet via Google Maps. Och tittar man på bilder så …

– Man får inte ett grepp om det, fortsätter Elin.

En förmiddag i augusti insåg Elin och Andreas slutligen att det enda vettiga alternativet var att köra till Norge och ta en titt. Redan samma kväll lämnade de hux flux Kvevlax, körde ombord på färjan till Umeå och åkte på en veckas improviserad bilresa.

De besökte Oslo, Fredrikstad, Kristiansand och Trondheim, de sov i bilen och försökte komma underfund med vilken stad som skulle passa dem bäst.

– Vi var typ en dag i varje stad, det var en väldigt grådaskig resa. Det regnade varje dag, säger Andreas.

När de kom hem igen var det dags att fatta ett beslut. Alternativen de hade framför sig lockade ändå inte. Elin flög dessutom till Bodö för en arbetsintervju, men det verkade inte heller så värst trevligt.

I stället kom de fram till att det kanske var bäst att flytta till en av de städer de inte besökt – till Bergen.

Skip Instagram post

Staden verkade inte bara väldigt vacker, utan hade också ett stort universitetssjukhus som Elin kanske kunde jobba på. När Andreas sökte jobb på nätet hittade han dessutom en massa lämpliga annonser.

– Så då tänkte vi att tusan, vi flyttar till Bergen.

Drömmar om vägar och garn

Några veckor senare åkte Elin och Andreas iväg mot Bergen tillsammans med en fullastad släpvagn. De skulle flytta till en stad de aldrig besökt, utan att ens veta var de ska bo och vad de ska jobba med.

Elin berättar att hon dessutom är högsensitiv och lätt kan få ångest om hon får en massa nya intryck som hon inte hinner bearbeta.

– Jag trodde att jag skulle få en kris. Jag trodde att vi flyttar, men att jag sen kommer att få en kris, säger Elin och skakar misstroget på huvudet.

Ibland är det bara så att man måste ta ett beslut och så står man vid det― Andreas Söderlund

Elin beskriver Andreas som spontan och rastlös, och trots att beslutet fattades tillsammans spelade kanske just dessa egenskaper en stor roll.

– Ibland är det bara så att man måste ta ett beslut och så står man vid det. Det lönar sig inte att fundera för mycket, menar Andreas.

Elin och Andreas vandrar längs med en snötäckt stig högt uppe i fjällen.
Elin och Andreas vandrar längs med en snötäckt stig högt uppe i fjällen. Bild: Rafael Donner Bergen,vandring,Fjäll

Till deras försvar hade Andreas redan fått några arbetserbjudanden när de åkte iväg. Finländska byggare är populära i Norge på grund av sitt höga yrkeskunnande, säger han.

– Men ännu medan vi satt i bilen och körde mot Norge så hade jag inte bestämt mig för vilket jobb jag ville ha. Det ena jobbet hade en lägenhet åt oss, det andra var lite obestämt. Så vi visste inte var vi skulle bo när vi kom fram.

Under resans gång bestämde sig Andreas för att ta emot det arbetserbjudande som också gav dem ett tak över huvudet. De tog färjan över till Stockholm, och planen var sedan att köra direkt till Bergen, men resan tog betydligt längre än de hade tänkt.

Den stora släpvagnen medförde att de i sin höjd bara kunde köra 70 kilometer i timmen, och de var därför framme i Bergen först klockan två på natten. Elin fick dessutom inte köra bilen eftersom hon inte har BE-körkort, så Andreas hade kört i över 18 timmar i sträck vid det laget.

– Jag drömde bara om en massa vägar den natten, säger han.

Men deras liv och äventyr i Bergen kunde äntligen börja.

Elin och Andreas tittar ner på Bergen från en utsiktsplats ovanför staden.
Elin och Andreas tittar ner på Bergen från en utsiktsplats ovanför staden. Bild: Rafael Donner Bergen,utsiktsplatser

"Nei, jeg kommer fra Finland"

I dag har Elin och Andreas bott i Bergen i ett och ett halvt år. Med tanke på deras aningen spontana och kaotiska flytt har allt ändå gått osannolikt smidigt.

Två månader efter att de flyttade hittade också Elin jobb, då Haukelands universitetssjukhus i Bergen sökte vikarier för vintern. Efter att vikariatet var över blev hon genast erbjuden en fast tjänst.

– Det var jättetur att jag fick det. Jag vet inte hur många det var som sökte, men nu till sommaren ska vi ha 20 vikarier och det var 120 som sökte, säger Elin.

Till råga på allt har hon insett att hon har kommit till stickarnas förlovade land.

Skip Instagram post

– Stickning i Norge är ju helt enormt, typ alla stickar, säger hon.

Flytten till ära har Elin utvecklat ett eget mönster för en mössa, hon kallar den "Bergenluen".

Skip Instagram post

Elins jobb på sjukhuset består bland annat av att göra kemianalyser, CRP-prov och andra blodprov. Hon stormtrivs med sitt jobb. Hon har lärt sig att tala norska, men då hon kommunicerar med patienter förstår de aldrig vad hon riktigt har för dialekt.

– "Er du fra Oslo? Er du fra Møre og Romsdal?" undrar de. Och jag svarar bara att "nei, jeg kommer fra Finland!"

Snickeri som terapi

Andreas säger att han till 95 procent förstår vad norrmännen säger, men han har inte lärt sig att tala norska. Den överväldigande majoriteten av hans kollegor är polacker, så det blir mycket engelska i stället.

Nu har Andreas dock sagt upp sig, för andra gången sedan de flyttade till Bergen.

Jag tror att jag aldrig riktigt har fått återhämta mig. Jag har haft perioder då jag har varit väldigt trött och utbränd, också under det här året i Norge har jag haft ett par återfall― Andreas Söderlund

Bergen är en av Europas regnigaste städer och speciellt på hösten regnar det enorma mängder. Hösten 2017 arbetade Andreas utomhus dagarna i ändå, och då regnade det så gott som varje dag.

Samtidigt hade bemanningsföretaget han arbetade för lovat mer än de kunde leverera. Andreas blev till exempel aldrig ersatt för "bompengen", den lokala (och dyra) vägavgift som han måste betala för att ta sig till jobbet, och ersättningen för bensin som han också hade blivit utlovad drog ut på tiden.

Efter tre månader sade han upp sig. Han fortsatte arbeta för ett annat bemanningsföretag, men efter ett år sade han upp sig igen.

Andreas säger att han fick "lejdon" av byggbranschen – han fick helt enkelt nog. Han gillar att arbeta med trä, men på större projekt är det oftast betong, metall, gips och plast som gäller. Jobbet är också väldigt stressande då tidtabeller samtidigt ska hålla.

Skip Instagram post

Men den största orsaken till att Andreas slutade var mer personlig. År 2015 blev Andreas utbränd efter att i tre års tid ha drivit sin egen byggfirma. Nyligen insåg han att såret ännu behöver tid att läka.

– Jag tror att jag aldrig riktigt har fått återhämta mig. Jag har haft perioder då jag har varit väldigt trött och utbränd, också under det här året i Norge har jag haft ett par återfall. Det är mycket på grund av att jag inte trivts på jobbet, men allt i lag har gjort att jag nu i januari insåg att nej tusan, jag behöver göra något.

I samband med att Andreas blev utbränd 2015 började han snickra mera aktivt.

– Det var otroligt terapeutiskt att bara sitta och snickra med en kniv, det var så lugnt och man blev så inne i sitt arbete.

Andreas sitter uppe på vinden och snickrar.
Andreas uppe på vinden i Bergen. Andreas sitter uppe på vinden och snickrar. Bild: Rafael Donner snickare,hantverksyrken

I stället för lönearbete försöker Andreas nu fokusera på snickrandet. Han får ofta in beställningar via Instagram och har gjort en del samarbeten med företag. En restaurang i Bergen har också beställt träbestick av honom, men ännu är verksamheten inte tillräckligt stor för att han ska kunna leva på den.

I Elin och Andreas nuvarande lägenhet i Bergen finns det en liten vind som Andreas använder för att snickra. Han skulle egentligen behöva mera plats för sina verktyg och maskiner, men det är svårt att hitta något större som de skulle ha råd med och som samtidigt är tillräckligt nära Elins jobb.

Eftersom Elin trivs så väl stannar de tills vidare i Bergen – och visst gillar de ju staden, regnet till trots.

Bland buekorps, sitkagranar och läfsor

Det säkraste vårtecknet i Bergen är varken myror i stacken eller blåsippor i backen, utan ljudet av ekande trumslag.

Det betyder nämligen att marschsäsongen för stadens buekorps har börjat. De är kårer för barn, huvudsakligen pojkar, som representerar en viss stadsdel i Bergen.

De traditionella kårerna med anor från 1800-talet tävlar mot varandra i diverse idrottsgrenar och i att marschera. Under våren övar de på Bergens gator varje lördag och söndag, bland annat inför den stora paraden på Norges grundlagsdag den sjuttonde maj.

Det går inte att undgå kårerna. Det är förvånansvärt tyst i Elin och Andreas lägenhet, men när jag besöker dem på lördagen hörs det trumslag från gatan nedanför. Det gäller att stå ut och gilla läget.

Allt är bara mörkt: mörkblått, mörkgrått, mörkgrönt, mörkbrunt

Trummorna tystnar lyckligtvis när vi lämnar Bergen, vi kör med Elins och Andreas bil till ön Sotra väster om staden. Det regnar, allt är grått och dystert.

Men medan mulet väder i Finland främst för mina tankar till betongförorter och slask, känns den grå himlen här som en del av något mera harmoniskt. Vägen vi följer slingrar sig längs fjordar och sjöar, vi omringas av anspråkslösa ängar, av klippor och berg. Allt är bara mörkt: mörkblått, mörkgrått, mörkgrönt, mörkbrunt.

Det är vackert; det får mig att vilja börja sticka ylletröjor.

Elin och Andreas vandrar i regnet längs med en stig vid stranden.
Elin och Andreas vandrar i regnet längs med en stig vid stranden. Bild: Rafael Donner vandring,Bergen

Just när det regnar som värst kör vi förbi en golfplan och ser hur några golfare står i ösregnet och puttar. Det ser helt vrickat ut, men Elin och Andreas intygar att allt är i sin ordning.

Det regnar så mycket här att man helt enkelt måste ignorera skyfallet. Ska det golfas så ska det golfas.

Bor man någonstans där vädret är det största klagomålet så bor man antagligen på en ganska bra plats

När Elin i höstas såg att det hade kommit snö uppe på fjällen begav hon sig samma dag upp till Fløyfjellets topp. Väl uppe både snöade och blåste det, men trots det stötte hon på gott om folk.

Hon såg förskolegrupper, gamla människor och kostymklädda män i snöyran, och insåg slutgiltigt att det verkligen inte är någon myt att norrmän gillar att "gå på tur".

– Ibland samlar vi till exempel ett gäng efter jobbet och går upp till Ulriken. Och genast om solen skiner så är alla ute, för man måste ju ta vara på det. Om du har lediga dagar att ta ut så gör du det direkt, säger Elin.

På söndagen har vädret klarnat, och Elin och Andreas föreslår därför att vi tar bergbanan upp för Fløyfjellet. Vi vandrar sedan i tre timmar i soligt och vindstilla väder, vi äter läfsor, ett sorts tunnbröd som är populärt i Norge, och jag får se de förstummande enorma sitkagranarna som växer längs med vandringsleden.

Elin och Andreas vandrar ner för Fløyfjellet längs med en bred stig, i bakgrunden syns ett vackert fjordlandskap.
Elin och Andreas vandrar ner för Fløyfjellet längs med en bred stig, i bakgrunden syns ett vackert fjordlandskap. Bild: Rafael Donner Bergen,vandring

Granarna kan bli över 100 meter höga och har importerats till Norge från Stillahavskusten. De trivs här i det fuktiga havsklimatet. Jag har inga bra bilder på dem, tyvärr – jag hade inte en tillräckligt vid lins.

Elin och Andreas vandrar i fjällen så gott som varje veckoslut. De verkar gilla sin vardag i Bergen med allt vad det innebär: stickning, snickeri, jobb, buekorps, vandring och regn.

Det är inte så konstigt. Bor man någonstans där vädret är det största klagomålet så bor man antagligen på en ganska bra plats.

De saknar sina familjer och vänner, men också något annat. När jag frågar dem vad de saknar mest kommer svaret på två röda:

En bastu på en fredag kväll.

Elin och Andreas står på en klippa vid havet och vinkar.
Elin och Andreas står på en klippa vid havet och vinkar. Bild: Rafael Donner Bergen,Sotra

Nyligen publicerat - X3M