Hoppa till huvudinnehåll

Nya vågens serietecknare berättar självbiografiskt om ensamhet, ångest och vänskap

Bild på serietecknarna Ellen Greider och My Palm.
Serietecknarna Ellen Greider och My Palm. Bild på serietecknarna Ellen Greider och My Palm. Bild: Vera Lasthein/Galago Serietecknare

Den svenska seriescenen har under de senaste åren dominerats av feministisk och politisk samhällssatir. Nu börjar en ny generation av unga serietecknare ta allt större plats, en generation som intresserar sig främst för det självbiografiska berättandet.

Ifjol debuterade de svenska serietecknarna Ellen Greider och My Palm med sina självbiografiska serieböcker. Både Greider och Palm har gått på Serieskolan i Malmö och för dem båda kändes det självbiografiska berättandet naturligt.

– Jag kände en ganska stor frihet eftersom att jag hade berättelsen i minnet. När man skriver fiktion så tänker man mer på om storyn håller och om den funkar, men nu var det klart att den gjorde det eftersom det hade hänt på riktigt, säger Ellen Greider.

– Jag älskar den självbiografiska formen särskilt inom serieteckning. För mig hänger serieteckning ihop med hur jag muntligt berättar historier, det blir nästan direkt översatt. Man har ju vissa historier inom sig som man tänkt på så många gånger så dramaturgin finns redan där, säger My Palm.

Bild på omslagen till Lunchbox och Festens charmigaste tjej.
Ellen Greiders "Lunchbox" och My Palms "Festens charmigaste tjej" gavs ut ifjol av Galago. Bild på omslagen till Lunchbox och Festens charmigaste tjej. Bild: Yle / Jenna Emtö långserieböcker

I My Palms Festens charmigaste tjej får vi lära känna My som känner sig som en riktig loser både när det gäller kärlek och jobb. Hon träffar och ligger med killar fast hon inte tycker det är kul, hon hatar sitt jobb och livet känns allmänt hopplöst.

Lunchbox handlar om Ellen som just börjat sjuan och som känner sig ensammast i hela världen, till någon slags tröst har hon låtsaskompisen Marilyn Manson som håller henne sällskap på hennes rum. Hon har också andra hemligheter, hon brukar videochatta med gubbar.

Blandade känslor under serieskrivandet

Trots att det självbiografiska berättandet var ett naturligt val medger Palm att det stundtals kändes jobbigt att skriva utifrån sig själv.

– Det var mest medan jag jobbade med boken. Då kunde jag vakna mitt i natten och tänka att jag måste skriva till förlaget och be dem ta bort någon sida. Jag hade sådan fruktansvärd ångest. Jag tänkte att personer som jag baserat figurer på skulle skriva till mig på Facebook eller hänga ut mig. Men sen direkt när boken kom ut kändes det inte jobbigt längre, utan det kändes bara skönt och jag skämdes inte överhuvudtaget, säger Palm.

Min bok handlar om min tonårstid kan man väl säga och där finns grejer som har varit jobbiga tidigare. Men efter att ha arbetat med dem och gett ut boken så att alla kan läsa om det så har jag ingen skam kvar. Det är ganska befriande att alla bara vet allt― säger Ellen Greider.

Det finns en lång tradition av det självbiografiska berättandet inom den svenska seriescenen påpekar Greider och Palm. De lyfter bland annat upp Åsa Grennvall och Coco Moodysson som serietecknare som de själva läst och inspirerats av.

– Det känns som det svänger lite fram och tillbaka. En period kanske har mer självbiografiska serier medan det nu ganska länge varit populärt med politisk satir. Men det känns som att det kommer svänga igen, Greider.

– På ett sätt börjar det finnas mer bredd. Det finns politisk satir, självbiografiskt och vissa fiktiva grafiska romaner. Men det finns inte så mycket science fiction - där finns kanske ett hål att fylla, säger Palm.

Serieformatet är perfekt för att skildra känslor

I sina serieböcker tar både Palm och Greider upp rätt tunga ämnen och känslor, vilket de menar att serieformatet är som gjort för.

– Man kan rita hur någon känner. Om någon är ledsen kan man rita personen lite lös i kanterna och så att den rinner ut på marken på ett sätt som man inte kan få fram i skriven text. Jag tycker det är ett perfekt format för det, säger Greider.

– Man kan framförallt gestalta samspelet mellan personer på ett sätt där man får fram det fåniga med en person, till exempel att personen är lite snobbig och självupptagen, samtidigt som man kan få fram att personen är snäll. Det är ett bra sätt att gestalta figurer som är både roligt och lite sorgligt, säger Palm.

– Texten kan säga en sak medan bilden kan säga tvärtemot och tillsammans kan det förmedla den känslan man vill komma åt, fyller Greider i.

Bild på serietecknarna My Palm och Ellen Greider.
My Palm och Ellen Greider kan sägas tillhöra den nya vågen unga svenska serietecknare. Bild på serietecknarna My Palm och Ellen Greider. Bild: Yle / Jenna Emtö serieskapare

När det gäller framtida bokprojekt konstaterar både Greider och Palm att det inte uteslutande är det självbiografiska berättandet som intresserar.

– Jag tror jag kommer göra något mer fiktivt. Det känns egentligen som att det ligger längre bort från det som kommer naturligt. Men det vore också en frihet i att få hitta på vad som helst. Men egentligen kanske det inte är så stor skillnad mellan självbiografiskt och fiktivt - all fiktion grundar väl sig på något man upplevt själv och i det självbiografiska hittar i alla fall jag på för att få till en bra story, säger Greider.

– Jag är sugen på att göra något fiktivt. Jag vet inte om det beror på att jag tänker att gräset är grönare på andra sidan men det skulle vara skönt att ha friheten att inte hela tiden behöva förhålla sig till om saker har hänt på riktigt. Och fundera på om man ljuger eller överdriver eller om någon ska bli sårad. Men jag tror helt ärligt att jag kommer göra något självbiografiskt ändå för det ligger så naturligt för mig så det kanske blir så, säger Palm.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje