Hoppa till huvudinnehåll

Hälsningar från korren: Errare humanum est – gör vi fel när vi väljer bort latinet?

Profilbild på Johnny Sjöblom, korrespondent för svenska Yle i Tyskland
Profilbild på Johnny Sjöblom, korrespondent för svenska Yle i Tyskland Bild: Yle korrespondenter,hälsningar från korren

Franska eller latin? Det är språken som många tyska skolelever måste välja emellan när de börjar i sjätte klass. Det här är samtidigt ett språkval som har överraskat vår medarbetare i Tyskland Johnny Sjöblom.

Till en början vill jag genast konstatera att inget språk är onödigt och att all språkkunskap är av godo.

Men samtidigt måste jag ändå uttrycka en rätt så stor förundran över språkvalen i den tyska skolan.

Har man barn som är i tioårsåldern och på hösten ska börja på sjätte klassen i gymnasiet, så står man nämligen i det här skedet inför det första stora språkvalet.

Där alla elever under den fyra år långa grundskolan börjar läsa engelska, så är det ett år efter flytten till gymnasieskolan som gymnasielinjens elever (Tyskland har efter grundskolan ett tredelat skolsystem) väljer det andra främmande språket – och i så gott som alla gymnasier står valet mellan franska och latin.

Ett val som i mina öron klingar självklart.

Mot varandra står ju ett högst levande språk som talas av flera hundra miljoner i mänskor i världen och ett språk som i dagens läge, visserligen fortsättningsvis är en viktig europeisk civilisatorisk byggsten, men som i praktiken talas av mycket få.

Över hälften valde latin

Det var därför med stor häpnad jag följde med hur man i mitt barns klass valde mellan de två språken.

Majoriteten av eleverna (och i det här fallet då högst troligt föräldrarna) valde nämligen latinet.

Visserligen har latinet fortfarande en stark ställning i den tyska gymnasieskolan och språket är i själva verket det tredje vanligaste främmande språket som eleverna läser, men att det var så många som rakt av dissade franskan, i synnerhet bland pojkarna, hade jag ändå aldrig trott.

För många var franskan inte ens ett alternativ att ta på allvar.

Vi talar ju ändå om språket i ett för Tyskland mycket viktigt grannland, där relationerna länderna emellan länge har präglat hela den europeiska kontinentens öde.

Grupptrycket för att välja latinet var till slut så stort att det inte var utan en viss besvikelse som vi till sist kryssade i för franskan.

Sällan obligatoriskt ämne

Som sagt, jag förstår att skollatinet mycket väl kan bidra till en större förståelse för Europa ur en historisk och kulturell synvinkel.

Och jag förstår till och med på sätt och vis dem som gärna skulle se latinet som ett enande språk inom Europa och EU.

Men då jag i nuläget år 2019 har lite svårt att se att just latinet igen skulle bli det centrala språket i Europa så var ändå min rekommendation helt klar.

De argument som oftast framförs för att ta latinet framom franskan haltar nämligen i mitt tycke på många punkter.

Latinet är i dag mycket sällan obligatoriskt för vidare studier, men i Tyskland lever många fortfarande i villfarelsen att man ska ha läst latin för att kunna studera till exempel medicin eller juridik.

Latinet är också mycket sällan den språngbräda till andra språk som dess förespråkare gärna talar om.

De av mina tyska kompisar som har haft latin i skolan talar nog ingen franska, ingen spanska och ingen italienska. Ja, och inte heller egentligen latin.

För de allra flesta av dem var det arbetsdrygt nog att klara latinet, så det fanns inget större intresse för fortsatta språkstudier.

Vissa undersökningar visar till och med att franskan kan vara den mer naturliga inkörsporten till redan nämnda språk.

Isolerande faktor

I mitt tycke bidrar det stora intresset för latinet i stället till att ytterligare isolera tyskarna när det gäller språkkunskaper.

Jag har under de senaste åren hört många föräldrar klaga över att deras barn har stora svårigheter att lära sig engelska, ett språk som i dubbandets förlovade land inte hörs just alls.

Med de här förutsättningarna gällande det första främmande språket tycker åtminstone jag att det är lite modigt att välja ett andra språk som i alla avseenden är ännu mer osynligt än såväl engelskan som också franskan.

Men kanske jag i likhet med latinets förespråkare bara är lika orubblig i mina egna åsikter.

När valet mellan de två språken kom upp i en bordsdiskussion för en tid sedan fanns det inte mycket rum för diskussion.

Där jag genast började tala för franskan fick jag av motparten som svar; ”i vår familj läser vi latin”.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes