Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: Nakna människor och andra bastubadare

Teckning av människor i bastun.
Teckning av människor i bastun. Bild: Lotta Green bastubad,Bastu,bastur

I bastun är jag fri, jag är naken men det kvittar. I bastun finns en nakenhet som inte betyder någonting alls, skriver Lotta Green i sin kolumn om bastubadande och nakenhet.

Ibland står man i ett omklädningsrum med någon som aldrig har varit i bastun förr.

”Och nu klär man av sig naken”, säger man och ser skojfriskt på sin utländska gäst.

Med skräck i ögonen ser gästen tillbaka och konstaterar att det är nu det händer, det är nu man ska klä av sig alla kläder och låtsas som om det var det naturligaste i världen.

Tappert försöker den ta till sig en tradition som släktled efter släktled har bankat in sitt budskap i varje finländares huvud: Det är bara bastu. Vi är nakna. Än sen då?

Gästen kliver upp på laven, och sedan händer det. Lugnet sänker sig, värmen upplöser alla tvivel. Den inre bastubadaren vaknar och kastar sina första trevande skopor.

Jag tänker ibland på hur många förutfattade regler, meningar och normer det finns kring att vara naken. Denna nakenhet som kunde vara det naturligaste i världen väcker så många känslor och motstridigheter. Det är tabubelagt och censurerat, motstridigt och provocerande.

En bastukvast i en bastubalja på en brygga.
En bastukvast i en bastubalja på en brygga. Bild: Mostphotos/Barbro Wickström bastubad,Bastu,bastur,bastukvastar

I bastun förändras allt, något nytt vaknar hos folk när de sätter sig på laven.

Vissa vill sjunga, andra vill vara tysta. Somliga ska ha det olidligt hett, andra vill sitta länge. Det tycks finnas lika många slags bastubadare som det finns människotyper.

Ett okomplicerat förhållande till nakenhet

Visst har ni också varit med om dem - bastukvällarna som spårade ut?

Mitt i allt var bastun klar och ett skrålande festgäng, flickor och pojkar, klädde av sig in på bara huden inför varandra, duschade och bastade och såg lite i smyg på varandra.

Det var inte tal om att man skulle ha snackat om eller ens berört det här med att man var naken. Nej, det var fest och det var uppsluppet.

Att man mitt i allt sprang omkring naken var nu bara en bisak och sådant som händer när man har druckit några öl och inte längre bryr sig om vilka intryck man ger eller vad någon kan tänka om ens uppsyn.

När jag tänker på dylika bastukvällar är det få andra saker som får mig att känna mig så specifikt finsk. Jag kan inte komma på något annat som så väl beskriver det okomplicerade förhållande som vi finländare ofta har till nakenhet än när vi tveklöst klär av oss och badar bastu med människor vi knappt känner.

Det händer fortfarande att jag hamnar i bastun med folk jag inte känner speciellt väl. Kanske det inte alltid är så avslappnat, jag sitter inte precis bredbent.

Ändå känns det märkligt viktigt att kunna värna om en tradition där man kan vara naken utan förbehåll – att kunna ignorera att det här med nakenhet är en ganska privat sak i resten av världen.

Män badar bastu år 1941.
Män badar bastu år 1941. Bild: Krigsmuseet CC BY 4.0 Bastu,bastubad

Bastun kom med instruktionsbok

Min svenska föredetting kunde inte ens kissa med öppen dörr, och han tyckte heller inte om att höra ljudet av någon annan som kissade.

Det här ledde till att han högt sjöng I denna ljuva sommartid när han själv gick på toaletten. Fråga mig inte varför det blev just den psalmen – kanske klingade den fint mellan kakelväggarna.

Jag tyckte att det var rätt festligt att han sjöng medan han gick på vessan, men hade samtidigt svårt att föreställa mig vad det var som var så motbjudande i att höra när en kisistråle når porslinet.

Det förbryllade mig att han var så blyg inför sin egen kropp och dess ljud, eftersom han minsann inte annars var speciellt pryd eller ängslig.

Rätt fort märkte jag att vi hade helt olika utgångslägen när det kom till nakenhet överlag. Jag tyckte att han var fånig när han hade en handduk kring höfterna i bastun, och undrade vad han tänkte om mig som satt där och spretade i min födslodräkt.

Samtidigt kändes det viktigt att visa exempel, det var ju jag som var bastuexperten här. I bastun skulle man vara naken och därmed basta.

Bastu
Bastu Bild: Arja Lento. bastulave

Jag minns också andra gånger då bastun har väckt huvudbry och åsikter.

När jag i tiderna jobbade som au pair i Tyskland hände det att familjen jag bodde hos mitt i allt kom på att de ville ha en bastu.

Bastun kom med lastbil. En firma som hette Finnland-Sauna installerade den i källarvåningen, och en instruktionsbok hörde till.

Den gången var det jag, finnen, som fick lyssna på när pappan i huset höll en smärre bastuföreläsning för mig.

Stolt visade han att han visste hur man bastade på riktigt: Först skulle man in i bastun. Sedan skulle man ut och skölja fötterna med kallt vatten. Därefter skulle man in i bastun igen, och så skulle proceduren upprepas, tills man vågade duscha hela kroppen med kallt vatten.

Det var inte mycket i den tyska bastun som påminde om den sotsvarta bastun med lavor böjda av släktens alla rumpor, som hörde till min egen uppväxt.

Förbluffad läste jag igenom instruktionsboken. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att en bastu kunde komma med så många regler. Samtidigt förstod jag att det kan kännas säkrare att ge sig i kast med något så exotiskt som bastubad om man får instruktioner med sig.

Bastulykta utanför rökbastu.
Bastulykta utanför rökbastu. Bild: Wikimedia commons/Maasaak Bastu,Lykta

I bastun tystnar vi finländare, vi låter tankarna fara dit de far medan vi krafsar oss under valkarna och lyssnar på den pysande ugnen.

Ofta far tankarna iväg till äldre generationer och hur de har suttit på samma sätt på samma ställe, nakna och förstummade inför de heta ångor som för stunden upplöser tid och rum.

Det är först när jag ska förklara för utlänningar vad bastun egentligen betyder för oss finländare som jag märker att det blir svårt. För många tycks nakenheten vara det avgörande, tröskeln de måste över innan de sitter där inne och har övervunnit rädslan för att visa sig själva så som de egentligen ser ut.

Det kan låta konstigt, men det är knappt så jag ens känner mig naken i bastun.

Det finns ångor, bastuandar och en gedigen tradition som överskuggar det futtiga faktum att man sitter där utan kläder. I bastun är jag fri, jag är naken men det kvittar. I bastun finns en nakenhet som inte betyder någonting alls.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje