Hoppa till huvudinnehåll

Mysteriet med människobenen i källan

Vem är det som ligger där och varför?

Mitt ute på en åker i byn Orisberg i Storkyro i Österbotten finns en mystisk källa där man i århundraden hittat människoben. Och om våren brukar det vatten som fortfarande finns kvar i källan färgas rött.

Källan, som idag egentligen består av två små källor, heter Levänluhta och de här människobenen har länge förbryllat folk.

Arkeologer har idag kunnat fastställa att benen härstammar från 98 människor. En tredjedel av dem är barn och de flesta av de vuxna är kvinnor.

Men varför ligger de här?

Är de här kvinnorna och barnen begravda i källan? Och vem begraver människor i en källa när man i Finland under alla tider antingen kremerat eller grävt ner de döda i jorden?

Är det då kanske så att de här kvinnorna och barnen dött i ett krig? Eller i en epidemi? Är de mördade?

Och varför finns det en sliten träskylt vid källan som säger att den tillhör Louhis slavar? Louhi som i Kalevala härskade över Pohjola, kylans och ondskans rike.

Eller ska vi välja att tro på de rykten som påstår att det hela handlar om en gammal kult som i tiderna offrade människor till källan?

Arkeologen Anna Wessman har ägnat en stor del av de senaste 10 åren åt att undersöka fallet och är fortfarande fascinerad av platsen.

Närbild på Anna Wessman
Anna Wessman Närbild på Anna Wessman Bild: Yle / Johanna Grönqvist arkeolog,Anna Wessman

Fakta om Levänluhta

Redan 1674 skriver prästen Israel Alftanus ett brev till Antikvitetskollegiet i Stockholm och berättar om källan och hur "en hop människoben alla tider varit synliga, och ännu ses"

Då man på 1880-talet dikar runt källan för att få mer odlingsmark dyker nya människoben upp. Man misstänker att det rör sig om en brottsplats och länsmannen bestämmer att benen skall grävas ner igen.

Från slutet av 1800-talet börjar också arkeologer allt mer intressera sig för de här människobenen och man börjar mer systematiskt gräva i och runt källan.

2010 disputerade Anna Wessman om begravningsritualer under järnåldern och undersöker då bl.a. Levänluhta.

2012 kör ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt igång, där man i fem olika delprojekt undersöker Levänluhta.

Det handlar bl.a. om arkeologiskt fältarbete för att hitta boplatsen, inventering och analys av gammalt material, analys av benmaterial (både människo- och djurben) för att undersöka eventuella sjukdomar och dödsorsak. Men också genetiska studier, C14 på benen för att åldersbestämma dem och dels en analys av alla de föremål man hittat i Levänluhta för att kunna se på metallurgin och bronshalten i föremålen.

Forskarna har idag kunnat fastställa att människorna i Levänluhta är från järnåldern, alltså 300 - 700-talet.

En alldeles speciell vattengrav

Det som gör Levänluhta exceptionell är att den är en vattengrav där man under järnåldern (300-700-talet) sänkt ner de döda i det som en gång i tiden var en sjö.

Att det är just kvinnor och barn som blivit begravda där är mycket speciellt, säger Wessman. Det finns egentligen inte några liknande begravningsplatser i Finland, förutom i Käldamäki i Vörå där man hittat en betydligt mindre vattengrav.

Vattnet som färgas rött har också en helt naturlig förklaring, det beror på att vattnet är väldigt järnhaltigt.

Var de här kvinnorna ledande kvinnor i samhället? Eller tillhörde de en speciell grupp, var dom religiösa specialister, helare, barnmorskor eller älskarinnor?

Att begrava i vatten i ytterst ovanligt, för under järnåldern var det kremering av de döda som var den rådande traditionen.

En annan intressant detalj är också att de är begravda långt borta från all annan bosättning. Och att alla de andra gravfälten från järnåldern finns vid Kyro älv.

- Vi vet att dom antagligen varit speciella, säger Wessman, i och med att man valt ut de här kvinnorna och barnen.

Men vad har gjort dem speciella? Tro och religion är svåra att spåra genom arkeologi. Men genom att studera de föremål man hittat i Levänluhta kan forskarna slå fast att en del av de här individerna varit rika. Man har bland annat hittat arm- och halsband och ett spänne med granater.

Närbild på en tillbucklad bronskittel.
Bronskittel upphittad i Levänluhta Närbild på en tillbucklad bronskittel. Bild: CC BY 4.0 / Museiverket Levänluhta,Finlands nationalmuseum,bronskittel
Närbild på armband av brons.
Armband i brons Närbild på armband av brons. Bild: CC BY 4.0 / Museiverket armband,Finlands nationalmuseum,Levänluhta,bronsarmband
Närbild på ett dräktspänne.
Dräktspänne Närbild på ett dräktspänne. Bild: CC BY 4.0 / Museiverket Levänluhta,Finlands nationalmuseum,Spänne,Brosch,dräktspänne

Vad betyder det då att de här individerna varit speciella? Vad har de här kvinnorna gjort? Vad har de haft för roll i samhället?

- Har det att göra med en ideologi, har dom tänkt annorlunda än alla andra, funderar Wessman. Eller har de haft en annan religion? Var de här kvinnorna ledande kvinnor i samhället? Eller tillhörde de en speciell grupp, var dom religiösa specialister, helare, barnmorskor eller älskarinnor?

Skallar och ben

Martti Arkkola har bott granne med Levänluhta så gott som hela sitt liv och minns bra hur han som barn lekte vid källan. Då trodde man att benen tillhörde kriminella som avrättats och dumpats i källan.

Han minns också bra hur åkrarna kring källan om våren blev nästan vita av alla benstumpar som stack upp.

Närbild på Martti Arkkola med Levänluhta i bakgrunden.
Martti Arkkola har nästan hela sitt liv bott granne med Levänluhta. Närbild på Martti Arkkola med Levänluhta i bakgrunden. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Levänluhta,Martti Arkkola

- Jag brukade plocka bort dem, endel ben kastade jag tillbaka i källan, andra samlade jag i en kass. Den kassen gav jag för några år sedan åt forskarna då de igen började undersöka Levänluhta.

Delar av de här benen man hittat kan man idag se på Finlands Nationalmuseum i Helsingfors.

Kan DNA ge något svar?

Antti Sajantila är professor vid Helsingfors universitet och rättsmedicinsk expert. Han och hans forskningsteam var de som ansvarade för DNA-forskningen av Levänluhtabenen.

Det här var ett långsamt och arbetsdrygt jobb. Och det hela tog fart först då man för ett par år sedan fick en helt ny så kallad sekvensteknologi som gjorde det möjligt att analysera kortare sekvenser av DNA och sedan pussla ihop dem igen.

Närbild på Antti Sajantila.
Antti Sajantila har lett det forskningsteam som tog fram DNA. Närbild på Antti Sajantila. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Antti Sajantila

Det de kom fram till var att tre av de här individerna i Levänluhta är besläktade med dagens samer och att en av individerna var skandinav.

- Men vi har endast publicerat fyra individers DNA, påminner Sajantila, så några långtgående analyser av det här kan man inte göra.

Det är ändå intressant att man kunnat hitta DNA i de här gamla benen då man ofta påstått att den sura jord som finns i Finland bryter ner och förstör det mesta. Men Sajantila säger att DNA faktiskt bevaras ganska bra.

- Att kunna fastställa en dödsorsak för mänskorna som begravts i Levänluhta är svårare, speciellt då man bara har ben att utgå ifrån.

Som rättsmedicinsk läkare skulle Sajantila gärna ha lite mer kött på benen, så att säga. En möjlighet att studera det som finns på skelettet som muskler och fettvävnad, blodådror eller olika inre organ.

- Människor idag verkar tro att DNA är den vetenskap som sitter inne med sanningen, säger Sajantila och ler. Men det är bara en forskningsmetod som kan ge svar på vissa frågor men inte alla.

Man blir helt enkelt rörd av Levänluhta.

Svar ger nya frågor

Anna Wessman som lett det stora tvärvetenskapliga forskningsprojektet kring Levänluhta säger att man trots år av forskning ännu inte är klar.

- Så fort man får ett svar dyker nya frågor upp. Vad betyder det att en del av de här individerna i Levänluhta är samiska? Varför hittar man ingen boplats? Och varför är de begravda i vatten?

Sajantila är även han ivrig att fortsätta forska ifall finansieringen ordnas, för han skulle gärna fortsätta analysera de djurben man hittat i källan.

- Vi insåg inte då vi började forska hur det hela skulle sprida sig som ringar på vattnet, säger Wessman. Det som kanske förvånat mig mest är att vi fortfarande inte vet tillräckligt, det finns fortfarande nya frågor. Det blir lite av ett evighetsprojekt.

Ett svartvitt foto av en pojke som står vid källan Levänluhta.
Levänluhta år 1894 Ett svartvitt foto av en pojke som står vid källan Levänluhta. Bild: Alfred Leopold Hackman, 1894, Museiverket, CC BY 4.0 Levänluhta

Levänluhta lever vidare

Det är ändå inte bara forskare som intresserat sig för Levänluhta utan även konstnärer.

Författaren Marko Hautala hörde om Levänluhta för nästan 15 år sedan och åkte tillsammans med sin fru iväg för att se på platsen. Då fanns det ingen ordentligt skyltning så de fick fråga sig fram.

- Väl framme slogs jag av att platsen hade en uttalad känsla av ensamhet, säger Hautala, och det gillade jag.

- Platsen är anspråkslös och där finns en stämning som grep tag i mig.

Närbild på Marko Hautala.
Författaren Marko Hautala. Närbild på Marko Hautala. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Marko Hautala

Men det skulle dröja ända till 2018 innan hans skräckroman Leväluhta kom ut. En roman som utspelar sig i nutiden och handlar om en ung kvinna som återvänder till sitt barndomshem. Ett hem hon lämnat för att problemen varit för många och det förflutna för jobbigt.

Och barndomshemmet ligger förstås granne med Levänluhta.

Förutom Levänluhta var det en rad udda idéer som inspirerade Hautala att skriva romanen.

- Jag ville skriva om den otroligt brutala norska black metal-musiken som dök upp i Norge på 1990-talet. Och så hade jag läst om slemsvampen (Physarium) som varken är ett djur, en växt eller en svamp. Och då började det slå gnistor, förklarar Hautala, jag insåg att de hörde ihop med en fuktig, bortglömd vattengrav.

- Som författare har jag det privilegiet att jag kan dikta ihop en egen förklaringsmodell, säger Hautala och skrattar.

Konstverk om döden och Levänluhta

Konstnärskollektivet Felicia Honkasalo, Akuliina Niemi och Sinna Virtanen gjorde 2018 ett tredelat verk som bestod av en utställning, en föreställning och ett ljudverk inspirerade av Levänluhta. (Ljudverket som är geobaserat går fortfarande att ladda ner i mobilen och lyssna på om man befinner sig vid Levänluhta.)

Närbild på Sinna Virtanen, Felicia Honkasalo och Akuliina Niemi.
Konstnärskollektivet Sinna Virtanen, Felicia Honkasalo och Akuliina Niemi. Närbild på Sinna Virtanen, Felicia Honkasalo och Akuliina Niemi. Bild: Ernest Protasiewicz Sinna Virtanen,Akuliina Niemi

Levänluhta hittade Honkasalo-Niemi-Virtanen av en slump, de körde nämligen förbi platsen, stannade och blev fascinerade.

- Platsen väckte en massa frågor och det är alltid en bra grund för en konstnärlig process, säger Sinna Virtanen.

- Platsen var också visuellt intressant med vattnet som blir rött om våren, fyller Akuliina Niemi i.

- Och hur kommer det sig att vi aldrig hade hört talas om platsen, inflikar Felicia Honkasalo. Järnåldern kändes i skolan väldigt gammalmodig och tråkig men genom Levänluhta blev det plötsligt en mycket intressant tidsperiod.

- Det finns också nånting väldigt fint och vackert kring de frågor och tankar som Levänluhta väcker, säger Felicia Honkasalo. Att det är en grav med kvinnor och barn, att vattnet i källan färgas rött och vilken anknytning det har till kvinnokroppen. Att du föds i vatten och när du dör återvänder du till vattnet.

- Man blir helt enkelt rörd av Levänluhta.


En gran och några kala björkar på en åker med lite snö.




En gran och några kala björkar på en åker med lite snö.
Bild: Yle / Johanna Grönqvist
Levänluhta