Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Gurli Lindén skriver dikter med stark andlig dimension

Gurli Lindén
Gurli Lindén är aktuell med diktsamlingen "Solbäraren - mun av eld". Gurli Lindén Bild: Yle/Ann-Sophie Sandström gurli lindén

Redan i den första dikten i Gurli Lindéns nya diktsamling Solbäraren – mun av eld fastnar jag för hur författaren använder sig av olika geometriska element för att beskriva och avläsa landskapet.

På samma sätt som en konstnär använder sig av kuber, trianglar, cirklar och spiraler för att skapa en bas och en struktur för ett verk använder sig Lindén av dessa figurer för att kunna orientera sig i landskapet, för att kunna uttyda ett språk som inte finns i orden.

”I skarven mellan åkern
och skyn är en glipa
läppar rör sig fladdrande
köttiga som ville de äta
plogfårorna, byn

en fast punkt böljande fram
mot kväll och försoning
hur förstå avskedets rundning
kring ladans kub, triangelns spets
mot öppet vatten

Världen består av siffror, diagram
ett språk utan ljudets betydelse
en dröm, som upphört och
återkommer i ladans form
i tranplogens himlafärd

Skrattar åkerns mun
i glipan hörs tydliga ord
omsluten av slätten bärs jag
ges jag åter färg

(---)”

De strikta och avgränsade formerna utgör en kontrast till det mer undflyende och gränsöverskridande, det oförutsedda och det odefinierbara.

Samtidigt som cirkeln är en omslutande och trygg plats som förenar i gemenskap och kärlek:

”Templets förlorade form
återskapar oss

två ljus
i kryptans cirkel”

Pärmen till Gurli Lindéns lyriksamling "Solbäraren - mun av eld".
Pärmen till Gurli Lindéns lyriksamling "Solbäraren - mun av eld". Bild: Minimal förlag Gurli Lindén,lyrik,finlandssvensk skönlitteratur,Terese Bast

Man kan säga att det finns en tydlig andlig och animistisk dimension i Lindéns dikter.

Det andliga understryks inte minst av färgen blå och vit som dyker upp lite då och då. Den blå färgen uppfattas allmänt stå för trofasthet och gudomlighet, medan den vita färgen symboliserar helighet, renhet och oskuld.

Vid sidan av det blå återkommer de två andra grundfärgerna rött och gult (eller guld), men också svart som i kol:

”Längst in
den ljusa punkten
en kolbit
i jordens mitt”

Man bör dock inte gå ner sig i färgsymboliken, ibland är det vita bara vitt (som i snö) på samma sätt som en ros är en ros är en ros.

Samtidigt ser jag ofta framför mig målningar av Hilma af Klint när jag läser Gurli Lindéns dikter – inte minst eftersom Lindén skrivit om af Klint och har ett nära förhållande till konstnärens teosofiska och antroposofiska bild- och tankevärld.

Fåglar utan näbbar och vingar

Naturen är ständigt närvarande i dikterna där diktjaget likt en vandrare söker fäste för såväl fot som tanke medan hon letar sig fram i förfädernas spår.

Förutom de redan nämnda tranorna tar flera andra fåglar plats i dikterna, bland dem kråkor, svalor och örnar.

Fåglarna ses ofta som budbärare mellan olika verkligheter, mellan det himmelska och det jordiska, mellan liv och död – den dimensionen är givetvis stark i Lindéns dikter.

Men fåglarna kan också vara näbblösa eller vinglösa och därmed ha begränsade möjligheter att flyga och att kommunicera.

Instängdhet är ett tema som återkommer i dikterna, och här kan man skönja en lätt ambivalens, en oro eller rädsla inför friheten, öppenheten och det gränslösa. Men samtidigt också en tillförsikt och förvissning om att vägen är utstakad.

Gurli Lindéns dikter är laddade med symbolik som ibland kan vara svår att få grepp om, men samtidigt finns här ett allvar och en angelägenhet som tilltalar mig.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje