Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Den nya regeringen har chans att göra svenskan till ett offentligt språk igen

Regeringskoalitionens ordförande, med Anna-Maja Henriksson i mitten.
Regeringskoalitionens ordförande, med Anna-Maja Henriksson i mitten. Bild: Lehtikuva regering,svenska,analyser

Man ska inte låta sig förblindas av vackra ord om språkliga rättigheter i det regeringsprogram som nu förhandlas fram. Men redan de ledande politikernas attityder kan göra det lättare att andas för den som vill ha en levande samhällsdebatt på båda nationalspråken, skriver Magnus Swanljung.

I Finland brukar regeringar få smeknamn.

Ett förslag tycks vara att kalla den blivande regeringen för De fem efter Enid Blyton-böckerna som handlar om fyra barn och en hund.

Jag vet inte riktigt ännu vem som är vem men SFP viftar i varje fall glatt med svansen.

Partiet är tillbaka och det här kan kanske bli en regering där det går att försvara de svenskspråkigas rättigheter.

Flera partier talar för att stärka de språkliga rättigheterna

Under den förra regeringen upplevde många att språkklimatet i Finland försämrades, det visar bland annat en rapport från tankesmedjan Agenda.

Regeringen Sipilä lät i fråga om flera stora reformer bli att beakta de språkliga konsekvenserna.

Det berodde säkert inte bara på att just SFP inte fick vara med i regeringen.

Läs också: Spelar det någon roll om för svenskan om SFP sitter i regeringen? Här är kritiken, försvaret och granskningen.

Men nu påtalar flera av de blivande regeringspartierna självmant behovet av att stärka de språkliga rättigheterna.

Det har knappast undgått någon att Socialdemokraternas ordförande Antti Rinne lovat svenskösterbottningarna resning i den symboliskt laddade frågan om Vasa centralsjukhus status.

Men han lyfte också de språkliga rättigheterna i bredare mening till en fråga redan under regeringssonderingarna.

Både De gröna och Vänsterförbundet skriver klart och tydligt i sina svar att det svenska språkets ställning bör stärkas.

De gröna skriver särskilt att man bör främja svenskans ställning i samband med centraliseringsbeslut och Vänsterförbundet att de svenskspråkigas rättigheter måste tryggas när vården reformeras.

Bägge partierna kräver också ett starkare stöd för andra språkliga minoriteter.

(Centern nöjer sig med en lakonisk formulering om att nationalspråken bör tryggas, mer än så vore knappast rimligt att vänta även om många nu tycks tro att Centern ska bli ett nytt parti.)

I opposition har SDP, De gröna och Vänstern ofta påtalat den förra regeringens nonchalans i förhållande till de språkliga rättigheterna, inte minst i fråga om vårdreformen.

Det ingick förstås i konceptet att kritisera allt som regeringen gjorde. Och dessutom är det en sak att tala och en annan att handla – det bevisas inte minst av den onödigt dåliga uppslutningen i riksdagens plenisal när förslaget om omfattande jour för Vasa centralsjukhus förlorade med en röst.

Håller löftena i praktiken?

Det finns naturligtvis därför alla skäl att kritiskt granska hur den nya regeringen omsätter sina språkpolitiska löften i praktiken.

Man kan till exempel komma ihåg att det var den socialdemokratiska undervisningsministern Tuula Haatainen som gjorde studentsvenskan frivillig medan SFP satt i regeringen.

Men det finns också någonting annat och mindre formellt som kan hålla på att förändras.

Att den förra regeringen inte tog hänsyn till språkliga konsekvenser är en sak. En annan sak är att man ibland fick intryck av att de beaktades som kuriosa.

Att hela språket var en kuriositet och en ganska familjär angelägenhet.

Oviljan att använda språket offentligt var – undantaget några få ministrar – kompakt.

Ingen fordrar perfekta språkkunskaper av någon minister, men att så gott som ingen i hela regeringen visade intresse för att delta i den svenskspråkiga samhällsdebatten måste ha uppfattats som en ganska tydlig signal av medborgare med svenska som modersmål.

Den svenskspråkiga offentligheten framstod som mindre värd.

Den blivande regeringen har goda möjligheter att sända andra signaler.

Om SDP, Centern, De gröna, Vänsterförbundet och SFP lyckas bilda regering kan det bli en regering som talar svenska. Som använder det svenska språket offentligt. Som genom svenskspråkiga medier kan ställas till svars också inför den svenskspråkiga publiken.

Flera tänkbara ministrar talar svenska

Den blivande statsministern Antti Rinne har redan tydligt visat att hans offentliga framträdanden och presskonferenser är tvåspråkiga.

Och utan att ännu gå allt för långt i ministerspekulationerna finns det gott om ledande politiker i de blivande regeringspartierna som visar samma attityd.

Inom SDP finns flera tänkbara ministrar som gärna talar svenska: Antti Lindtman, Tytti Tuppurainen, Timo Harakka och många fler.

Inom De gröna uppträder både partiets nuvarande ordförande Pekka Haavisto och partiets tippade nästa ordförande Maria Ohisalo gärna på svenska.

Vänsterförbundets Li Andersson är förstås en självskriven minister.

Två Centerpolitiker som nämns i spekulationerna inför höstens partiledarval, Katri Kulmuni och Antti Kaikkonen, förhåller sig varmt till att tala svenska.

Det här är inte ett försök att bedöma politiker utgående från deras språkkunskaper. Politiker kan ha goda intentioner oavsett vilka olika språk de talar. Många olika språk, inte bara finska och svenska, är bra att kunna. Alla ministrar behöver inte tala många språk.

Men på något sätt känns det som om det kunde bli lättare att andas för den som vill föra en samhällelig debatt på landets båda nationalspråk.

För språkklimatet kan sådana signaler vara lika viktiga som nationalspråksstrategier och konsekvensbedömningar.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes