Hoppa till huvudinnehåll

Maris krossade ansikte

Cykelturen i fjällen slutade för Maris del med ett krossat ansikte. 17-åringen gav kirurgerna ett pussel vars make de knappast sett.

Den här artikeln publicerades först på nrk.no den 30 mars. Läs NRK:s orginalartikel av Frida J. Krüger här.

Varning för starka bilder.

Hon står framför spegeln och spänner blicken i det enda hon känner igen. Ögonen. Resten är obekant. Sönderkrossat.

Familjeutflykt

"Kom igen, Hanne!" Mari ville att storasystern skulle få upp farten.

Grusvägen slingrade sig neråt den breda dalen. Snötäckta fjälltoppar tornade upp sig framför dem. Kylig och frisk fjälluft.

närbild av en ung kvinna
Sommaren 2015: 17-åriga Mari H. Hegvik såg fram emot semesterresan med familjen. närbild av en ung kvinna Bild: privat. nrk/yle porträtt,nrk_Mari

Familjen Hegvik från Brekstad i Trøndelag var på väg ner från Glitterheim, en av turiststugorna vid Glittertinds fort. Mari älskade när det gick fort och ville susa ner för backen på cykel. De skulle ner till parkeringen och vidare till Gardermoen och Kreta. Utflykten i fjällen var bara ett stopp innan veckorna i söderns värme.

De fem trivdes på utflykter. Mamma, pappa, Hanne (19), Mari (17) och Øystein (15). De var med allesamman. Pappa hade redan cyklat i förväg. Mamma och Øystein kom strax efter.

Rullande hjul på grus

"Kom igen då" ropade Mari en gång till. Hon märkte att det inte gick att få fart på storaystern, så hon satte iväg utför. I full hastighet över krossgrus.

Dalen låg där vid, stilla, mäktig och vacker. En slingrande älv flöt lugnt vid sidan av vägen.

Det hade varit en bra utflykt. Mari hade egentligen inte varit så taggad, men mamma Liv Janne tyckte så bra om fjället. Och så blev det ju fint väder.

Stenen i ån

Mari menar att det skedde i en krök. Cykeln slirade i det grova gruset. Hon hann tänka att det nog skulle bli ett blåmärke, eller två innan hon och cykeln körde ner mot älven. Hon såg stenen vid stranden och hoppades hon skulle klara av att åka över den.

Det gjorde hon inte. Hon glömmer aldrig ljudet av ansikte mot sten, och sitt eget skrik.

I kaoset drogs hon först ner i älven och under vattnet. Hon lyckades kämpa sig upp mot stranden. Först kände hon smärtor i ena axeln, men just det skulle visa sig vara en bagatell.

För när hon förde händerna till ansiktet kände hon att något var på tok. Fruktansvärt på tok. Ansiktet kändes löst, som ett krabbskal som inte satt fast. Ingenting satt fast, och det var blod omkring henne. Hon tyckte att huden kändes hel, men ändå - allt var fel.

Det rann blod ur öronen.

Något under ögonen skymde sikten, så hon måste böja ner huvudet för att få en överblick över det som fanns framför. Hon fick senare veta att hennes ögon fallit på grund av de krossade ögonhålorna.

Hon fick också syn på sin vante som en gång varit vit. Den hade hittat sig en lugn plats i älven. Den låg där och guppade i det skummande vattnet, som nu var rött av blod.

Hon skymtade skuggorna av någon uppe på vägen.

En mardröm utan mobiltäckning

Uppe på grusvägen hade Hanne kastat cykeln ifrån sig och kom springande ner mot Mari. Skriket till lillasystern vittnade om att det var allvar. En mardröm - utan mobiltäckning.

Mamma och Øystein hade kommit lite på efterkälken. Då de kom över ett backkrön fick de se Hanne komma löpande mot dem.

"Mari ligger i ån! Spring efter hjälp!" ropade hon. Øystein slängde sig på cykeln och trampade upp mot turiststugan. Där uppe fanns en satellittelefon. Men han med satellittelefonen måste veta om det var tillräckligt allvarligt för att larma helikopter. Den syn som han minuterna efteråt mötte nere vid älven gjorde valet enkelt.

För där nere satt Mari. Blöt och med händerna för ett framåtböjt huvud. Vattnet rann förbi, rött och lugnt.

Pärlbandet som försvann

- Bland det första jag tänkte på var mina tänder. Jag tyckte så otroligt mycket om dem, berättar Mari.

Efter åtta långa år med tandställning hade pärlbandet blivit hennes stora stolthet.

- Jag var otroligt nöjd med resultatet och tyckte de blivit jättefina, säger Mari.

Hon minns allt från olyckan. Hon letade desperat efter sina tänder med tungan runt i munnen. Inom kort märkte hon att de var borta.

På parkeringen någon kilometer bort höll pappa Roar redan på med att göra bilen klar för nästa etapp. Hans skara borde snart vara nere. Ljudet från en helikopter bröt tystnaden på fjället. Roar såg den "gula fågeln" flyga in över dalen. Hans skara syntes inte till.

norskt fjällandskap
Stillheten bruten: Lördagen den 18 juli 2015 blev ron vid fjället bruten av dramatiken vid älven. norskt fjällandskap Bild: privat. nrk/yle Fjäll,nrk_Mari

Semesterveckor på S:t Olavs sjukhus

Tidigt på eftermiddagen lördagen den 18 juli landade helikoptern på S:t Olavs hospital i Trondheim. Ansiktet hos flickan de tog emot var svullet, huden hade bara en liten skråma på näsan. Men skiktröntgenbilderna som den eftermiddagen togs av hennes skelett avslöjade vad som doldes under det unga ansiktets hy. Ett fullständigt kaos av krossat ben och ödelagda leder. Läkarna hade knappast sett värre ansiktsskador.

När jag försökte tala var det ingenting som hängde med. Allt var helt löst. Allt var fel.― Mari H. Hegvik (20 år)

Käkarna och hela mittenpartiet av hennes ansikte var förstört.

Maris ögonhålor krossades då hon träffade stenen.

Det är bara få specialister i Norge som har kompetens att ta sig an sådana ansiktsskador. Två av dem fanns här vid sjukhuset i Trondheim. Men det var mitt i semesterperioden. Ingen av de två hann ta sig dit tillräckligt snabbt.

För Mari med det krossade ansiktet var det bråttom. Hon måste skickas vidare till Oslo.

Ansiktet räddades

I Oslo var det varmt och helgstämning. Pål Galteland var hemma då telefonen ringde. En ung flicka var på väg med stora skador.

Som en av få specialister i käk- och ansiktskirurgi, också kallat maxillofacial kirurgi, var han ytterst van vid komplicerade och stora skador i ansiktet. Men flickan från Brekstad skulle ge honom och hans team utmaningar på den absoluta gränsen till vad de kunde hantera. De insåg att det här skulle kräva det yttersta av dem, tålamod och extrem precision.

- Det här var speciellt. Ansiktets mittparti var helt krossat och bara små benfragment återstod, skildrar han.

Leende läkare
Tog emot Mari: Mun- och ansiktskirurg Pål Galteland jobbar vid Oslo Universitetssjukhus och gjorde de första operationerna på Mari. Leende läkare Bild: Colosseum Tannklinikk. nrk/yle läkare,nrk_Mari

De märkte snabbt att det var bråttom med att få ansiktet stabiliserat och stoppa blödningarna. Dagen därpå, den 19 juli, låg ett vanvettigt pussel på operationsbordet framför dem. Maris ansiktsform hade påverkats av kollisionen med stenen. De hade inte behandlat något som liknade de stora brotten på underkäken och den krossade överkäken. De visste inte hur den slutliga bilden skulle bli.

Att göra något fel kunde få stora konsekvenser för flickan.

- Det blev lite speciellt med Mari, som var så ung. Hon var 17 år och hade hela livet framför sig, säger Pål.

Käke i gips

Den första operationen gjordes för att stabilisera ansiktet och stoppa blödningar. Och hindra infektioner. Modelleringen och estetiken fick vänta.

Skadorna var värst i ansiktets mittdel. Tänderna hade lossnat och tryckts upp mot näspartiet och låg nu lösa bland krossade benfragment. Förstörda för alltid.

Öppen mun-kirurgi.
St. Olavs hospital: Nils Petter Fossland vid avdelningen för mun- och ansiktskirurgi i Trondheim var ledig dagen då olyckan skedde, men har opererat henne och följt henne tätt tiden efter det. Foto: Erlend Lånke Solbu/NRK Öppen mun-kirurgi. Bild: Erlend Lånke Solbu/NRK / Yle kirurgi,nrk_Mari

Och ändå skulle tänderna bli kirurgernas viktigaste verktyg då de skulle återställa ansiktet.

För hos en käkortoped i Trondheim fanns en gipsavgjutning av Maris käkar. Efter de åtta åren med tandställning fanns det alltså en modell. En kopia tillsammans med bilder och röntgenbilder skickades till Ullevål, och kirurgerna kunde skrida till verket.

- Då visste vi hur käken ursprungligen hade sett ut. Det gav oss en utgångspunkt för att bygga vidare, säger Galteland. Han blev en av de kirurger som skulle följa Mari noga under de kommande åren.

Snitt från öra till öra

För att komma åt skelettet gjorde de ett snitt över huvudet, från öra till öra och över skallen. Genom att försiktigt rulla ner hud och mjukvävnader nådde de fram till det krossade benet. I lugn takt jobbade de sig nerför pannan, lirkade sig förbi nerver och ner mot ögonhålorna. Så kunde de börja foga samman brottytorna igen. Alltför små fragment plockades bort.

- Det är alltid lite osäkert med resultatet. Det är sällan det blir helt som det har varit, säger Pål Galteland.

Men små titanplattor och skruvar fäste de samman brottytorna. De fem millimeter breda plattorna skruvades in i skeletts skarvar. För att komma åt Maris krossade ögonhålor gjorde kirurgerna nya snitt under ögonen, och ett nät av titan skruvades fast för att tjäna som underlag i fortsättningen. Delar av hennes käke måste de ta ut och foga ihop på bordet innan de på nytt kunde sätta in och skruva fast den.

För att komma in till skelettet måste de vika ner hennes ansikte.

Efter att ha satt samman skelettet igen lade de tillbaka ansiktet. Mari har gått igenom flera liknande ingrepp både i Oslo och Trondheim.

Så här häftades snittet över huvudet samman igen.

De närmaste åren skulle det bli många operationer för 17-åringen, både i Oslo och Trondheim.

Ögon i spegeln

Mari har bara fragmentariska minnen av de första intensiva men dåsiga dagarna efter olyckan. Hon var nedsövd och trött. Hon orkade inte se sig själv, inte förrän efter en vecka. Då vågade hon skicka en snap till väninnorna. Hon orkade inte säga så mycket och ville inte vara offer. På väg till en undersökning fick hon en glimt av sig själv i en spegel.

- Jag såg ju helt förfärlig ut, berättar hon.

De första veckorna höll hon blicken fäst vid ögonen i spegeln, eftersom de var det enda hon kände igen.

Hemma

Fyra år efter den smärtsamma lördagen på fjället sitter hon i soffan hemma i Brekstad. I köket kokar storasyster Hanne kaffe, och bror Øystein kommer instormande. De bor alla hemma, än så länge. Olyckan och Maris operationer har blivit en del av vardagen för dem alla.

På skärmen framför Mari tittar en flicka med skrämd blick rakt mot oss. En vidöppen mun visar en överkäke utan tänder.

Det här med tänderna blev en tuff historia.

- Jag såg länge ut så där. Jag förlorade allt jag hade av tänder och ben i överkäken. Tandköttet var också borta, berättar hon.

Och näsan var skev.

Följeslagare i Trondheim

Det är liv och rörelse i operationssalen på S:t Olavs hospital i Trondheim. I radion sjunger Whitney Houston "I will always love you". Hon blir avlöst av en trevlig radiopratare. Det är trångt där inne i rummet.

En av de tre kirurger som står böjd över operationsbordet är Nils Petter Fossland. Han är, alldeles som Pål Galteland, käk- och ansiktskirurg. De är båda specialister på att operera ansikten och ansiktsskelett efter skador eller sjukdomar som cancer. De är också de som reparerar felen, då ett skelett inte utvecklas normalt.

Sex månader efter olyckan låg Mari på bordet framför Nils Petter. Han och teamet vid S:t Olav skulle återställa hennes näsa. De gjorde nya ingrepp och byggde om näspartier. Flera av titanplattorna avlägsnades också.

Leende läkare
St. Olavs hospital: Nils Petter Fossland vid avdelningen för mun- och ansiktskirurgi i Trondheim var ledig dagen då olyckan skedde, men har opererat henne och följt henne tätt tiden efter det. Leende läkare Bild: Erlend Lånke Solbu /NRK /Yle läkare,nrk_Mari

Mari har gått igenom sju operationer sedan juldagen 2015. För det tar tid att återskapa ett ansikte, när skelett och bindväv ska byggas upp och gro. Både Pål och Nils Petter har ständigt följt upp henne sedan dess.

- De har betytt otroligt mycket, säger hon.

I februari 2019, fyra år efter olyckan, möter hon Nils Petter på S:t Olav för att ta bort några stygn efter den sista operationen hon genomgick hos Pål i Oslo. De försöker göra hennes överläppar mer elastiska, för huden är spänd och hon har svårt att stänga munnen.

- Jag har ju lärt mig att till exempel hålla munnen stängd då jag äter. Det klarar jag inte nu, säger hon.

Protes på efterfest

Mari har hela tiden tänkt att hon skulle bli bra. Tidigt beslöt hon att fortsätta le, också utan sina tänder. Hon var på plats vid skolstarten i augusti då hennes andra år i gymnasiet började, en knapp månad efter olyckan. Hon ville inte gå miste om tiden med vännerna.

- Jag gick med käklås de första åtta veckorna, så att skelettet skulle gro. Som en del av låset hade lag en sorts skena upptill i munnen. Då såg det ut som om jag hade tänder, i varje fall på avstånd, skrattar hon.

Efter någon månad fick hon sin första tandprotes.

- Kompisgänget sa att de aldrig hade trott att de skulle sitta där i seminariegruppen och se en tandprotes på bordet. Och på fester hade vi ju mycket kul åt det, skrattar Mari.

Hon berättar att mamma måste jaga protesen då dottern glömt den på efterfesten.

- När allt det här hade hänt, måste vi ju ha lite skoj åt saken också, skrattar hon.

- Det är också lite märkligt. När man har sett så jävlig ut som jag gjorde, så vänjer man sig ju snart. Jag tycker jag blivit allt finare med tiden. I jämförelse med hur jag såg ut.

Nu har hon fått en brygga med nya tänder som liknar dem hon hade. Pärlbandet är åter på plats.

Nästan lik sig själv

- Även om jag blivit väldigt bra, så återstår ett och annat, säger Mari. Fler operationer väntar henne.

Bland annat har hon på vänster sida en nerv som "sover", och påverkar ansiktets mimik.

- Det är speciellt att hålla på med ett ansikte. Det är så mycket av vår personlighet som ligger i det, säger Nils Petter Fossland.

Han beundrar inställningen hos Mari, som trots sina enorma skador orkade hålla modet uppe och såg det positiva i allt.

- Det har varit väldigt speciellt att se. Vi såg hur otroligt skadad hon var, och vi visste ju inte hur det skulle gå, säger han.

3D-printad käke

De hade tur som den här gången hade Maris käkmodell att utgå från. På skrivbordet framför dem ligger några 3D-printade modeller av ansiktsskelettet hos flera av Nils Petters patienter.

Han säger att de i framtiden ska kunna använda sådana modeller som mall då de opererar ansiktsskador, eller omskapar till exempel en käke.

3D printad skalle
Ny teknologi: 3D-printade modeller och mallar kan bli viktiga verktyg för kirurgerna i arbetet med ansiktsskador i framtiden. 3D printad skalle Bild: Erlend Lånke Solbu/NRK/Yle Skalle,nrk_Mari

Noggrann förhandsplanering på dator, och utprintning av personligt anpassade implantat eller mallar, kan göra dem ännu bättre rustade att sätta varje bit på dess rätta plats. De hoppas det ska göra operationerna skonsammare för patienterna och effektivare för kirurgerna.

Ett ansikte av titan

Under den släta hyn kan Mari känna titanplattorna. Några har tagits bort, men många blir kvar där för gott.

I soffan där hemma sitter hon och ser på bilderna från smärtans dagar. Inte med ilska eller bitterhet, utan med intresse och fascination.

- Jag har sett mycket på dem. Jag gillar att se på dem och tycker det är intressant. Alltså, hela saken egentligen. Jag fruktade aldrig att det här inte skulle gå bra, säger Mari.

Hon är nästan lik sig själv, och imponerad över vad Pål och Nils Petter åstadkommit.

- Nu är jag jättenöjd, säger Mari och ler stolt.

Skrattande kvinna
Glad i livet: Jag bestämde mig tidigt för att det här skulle gå bra, berättar 20-åringen Mari H. Hegvik. Skrattande kvinna Bild: Henriette Daehli/NRKP3 Tog / Yle kvinna,nrk_Mari

Av: Frida J. Krüger, NRK
Fotografer: Henriette Dæhli och Erlend Lånke Solbu
Grafik: Tuva Tagseth och Thomas Berg/Haifive Animations
Svensk översättning och teknisk bearbeting för Svenska Yle: Mikael Schulman och Mikael Hindsberg