Hoppa till huvudinnehåll

”Det förvånade mig hur lite man talar om böcker i författareföreningen” - Stefan Nygård och Henrika Tandefelt har skrivit en historik över Finlands svenska författareförening som fyller 100 år

Stefan Nygård och Henrika Tandefelt visar fram jubileumshistoriken över Finlands svenska författareförening 1919-2019.
Stefan Nygård och Henrika Tandefelt visar fram jubileumshistoriken över Finlands svenska författareförening 1919-2019. Bild: YLE/Marit Lindqvist Henrika Tandefelt,Finlands svenska författareförening,stefan nygård

Den 11 januari 1919 grundade man Finlands svenska författareförening som sedan dess arbetat för att synliggöra den finlandssvenska litteraturen och månat om författarnas intressen beträffande såväl ekonomi som upphovsrätt.

År 1897 hade de finska författarna lämnat Konstnärsgillets skriftställarloge och bildat sin egen förening, som idag heter Suomen Kirjailijaliitto, men författarna som skrev på svenska valde att stanna kvar i logen.

- Vid olika tillfällen funderade man på att grunda en egen förening, men det fanns olika uppfattningar om vad en dylik förening skulle syssla med. Tidningsmannen och författaren Guss Mattsson skriver i Argus att man behöver föreningen för att ansa det svenska språket i Finland, medan andra betonade den sociala aspekten, säger Henrika Tandefelt som tillsammans med Stefan Nygård skrivit en bok om hundraårsjubilerande Finlands svenska författareförening.

I Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019 framgår att en inbjudan från den danska författarföreningen till ett samnordiskt möte var den konkreta anledningen till att man gjorde slag i saken och grundade en egen författarförening.

- Detta var ju strax efter första världskriget. Det rådde stor splittring och kaostid i Europa, och man ville samla de nordiska författarna till en gemensam kongress för att kunna bygga en ny framtid. Tanken var att det skulle bli en kontinuerlig mötesplats för de nordiska författarna, vilket det också blev.

Stefan Nygård konstaterar att vissa frågor är lika aktuella idag som de var i slutet av 1800-talet och har att göra med författarnas professionalisering:

- Från början var föreningen inte särdeles professionell även om man ansåg att föreningen skulle vara till för seriösa författare och inga dilettanter. Men vid den här tiden pågick en allmän specialisering inom olika yrkesgrupper som började engagera sig fackligt. Författarna började också så småningom fundera på vad som är specifikt för just dem och vad de har för gemensamma intressen att driva.

Frågan om författarnas utkomstmöjligheter är enligt Stefan Nygård mycket central:

- Frågan om en författare bör kunna leva på att skriva eller om det är bättre att man har ett yrke vid sidan om är en diskussion som pågått sedan 1800-talet. I konstkretsar överlag har författarna fått kämpa hårt för att uppnå den position de har i dagens läge, kompositörer och konstnärer fick statliga stöd redan på 1800-talet, medan författarna fick tillgång till detta först i ett senare skede.

- Redan år 1919 diskuterade man behovet av tydligare regler för kontrakt mellan författare och förlag och också den frågan löste man först efter andra världskriget.

Pärmen till jubileumshistoriken över Finlands svenska författareförening, "Skrivandets villkor och gemenskap".
Pärmen till jubileumshistoriken över Finlands svenska författareförening, "Skrivandets villkor och gemenskap". Bild: Svenska litteratursällskapet litteratur,finlandssvensk skönlitteratur,Finlands svenska författareförening,författare,Henrika Tandefelt,stefan nygård

Breddning av medlemskåren

Till en början var medlemmarna i författarföreningen starkt förankrade i kretsen kring tidskrifterna Euterpe och Nya Argus. Fram till år 1973 togs nya medlemmar in på förslag av författare som redan ingick i föreningen.

- På 1910-20-talet, och även senare, fanns en stark uppfattning om vad som var ”riktig” litteratur och vem som var en professionell författare till skillnad från en amatörförfattare. Socialt representerade medlemmarna i författarföreningen borgerligheten och överklassen. För dem var författaryrket en möjlig identitet, och till exempel gränsen mellan den akademiska rollen och författarskapet var inte lika stor som idag, noterar Henrika Tandefelt.

- Lite senare fördes i offentligheten långa diskussioner om det som kallades folksmak och finsmak. Skribenter och författare som föll utanför ramarna, som till exempel publicerade sig i veckotidningar eller i arbetarpressen, författare som skrev så kallad bygdelitteratur med stark lokal förankring kom inte i åtanke för inval i föreningen.

Stefan Nygård flikar in att man vid tiden för föreningens tillblivelse talade om att det var en förening för Finlands författare eller för Helsingforsförfattare:

- Det var mer eller mindre underförstått att det var i huvudstaden som allt skedde och denna tanke luckrades upp först efter andra världskriget när medlemskåren breddades såväl socialt som regionalt.

- Samtidigt var man mån om att ta vara på hela den finlandssvenska potentialen och till exempel Elmer Diktonius, författare med starka socialistiska sympatier, kom in i föreningen redan på 1920-talet. Detta var en stark kontrast till den finska författarföreningen där det fanns mycket större stridigheter om vem som fick bli medlem. I Finlands svenska författareförening har man varit medveten om att man är en liten folkgrupp och att man inte kan utestänga någon.

elmer diktonius,
Elmer Diktonius var medlem i FSF:s styrelse 1932-1951. elmer diktonius, Bild: Yle Kuvapalvelu elmer diktonius

Det dröjde till år 1938 innan de första österbottniska författarna kom med i föreningens verksamhet, bland dem Anna Bondestam och Richard Malmberg (signaturen Gustav Alm), som båda bosatt sig i Helsingfors.

Först på 1970-talet dristade man sig till att också hålla författarföreningens möten i Österbotten.

- Redan på 1940-talet hade Österbotten uppmärksammats av till exempel Hagar Olsson som kände att författarkretsarna i Helsingfors var alltför stagnerade och snäva, och hon ville lyfta fram det litterärt nya som skedde i periferin.

Evert Huldén var den första i Österbotten bosatta och verksamma författaren som blev invald i föreningens styrelse när han år 1956 tog plats i den förstärkta styrelsen. Två år senare tog Gösta Ågren plats som suppleant.

I Skrivandets villkor och gemenskap – Finlands svenska författareförening 1919-2019 skriver författarna att de asymetriska kulturförhållandena präglades av en viss ömsesidighet mellan centrum och periferi där Hagar Olsson ”behövde” Österbotten för att driva sin sak, och det litterära Österbotten ”behövde” Helsingfors både som ”en motbild och som en plats där man trots allt fick legitimitet som författare, genom förlag, tidningar och andra litterära institutioner.”.

anna bondestam
Anna Bondestam blev medlem av FSF på 1930-talet. anna bondestam Bild: SLS Anna Bondestam

Inget hot om splittring

Inom den finska författarföreningen Suomen Kirjailijaliitto har diskussionens svallvågor ofta gått höga och i olika skeden har grupper brutit sig ut för att grunda egna intresseföreningar.

Det verkar dock som om man lyckats hålla sams inom Finlands svenska författareförening – även om man haft olika ståndpunkter både vad gäller ekonomi och politik:

- Vi har hört att Jörn Donner skrivit ut sig ur föreningen två gånger, men i övrigt har vi inte hittat särdeles mycket som skulle tyda på att föreningen på allvar hotats av splittring som en följd av inflammerade debatter, säger Stefan Nygård.

Henrika Tandefelt konstaterar för sin del att det inte finns tillräckligt mycket människor eller pengar i Svenskfinland för att driva flera olika författarföreningar:

- Verksamheten handlar ju i hög grad om pengar, hur man ska fördela stipendiepengar och de medel som kommer från statligt håll. Ekonomi kan åstadkomma gräl om till exempel vem som bestämmer om vilka som ska få stöd.

Anita Wikman framför Munsala kyrkas klockstapel
Författaren Anita Wikman hörde till dem som på 1970-talet var aktiv inom kvinnosaksrörelsen. Anita Wikman framför Munsala kyrkas klockstapel Bild: Yle/Roger Källman Anita Wikman

På 1970-talet var det framför allt kvinnofrågan som debatterades både inom och utom föreningen.

Enligt Henrika Tandefelt fanns det inte väldigt många kvinnor med i början av föreningens verksamhet, men föreningen har aldrig varit en klubb för enbart herrar:

- Det har alltid funnits kvinnor med i föreningen, men på 1970- och 80-talet blev kvinnofrågan av central betydelse i föreningen. Kvinnliga författare från södra Finland och från Österbotten gick samman för att tillsammans driva igenom frågor som var viktiga för dem, bl.a. frågan om styrelsemedlemskap och stipendier. Redan på 1980-talet skapade man ett system med två viceordföranden där den ena alltid är en kvinna, och sedan dess har det funnits en 50/50-könsbalans i styrelsen.

Det nordiska samarbetet och den nordiska gemenskapen har också varit av central betydelse för de finlandssvenska författarna, både mentalt och konkret, konstaterar Stefan Nygård:

- Den feministiska aktivismen var samnordisk och ofta förbereddes initiativen på de nordiska författarmötena innan de lades fram och genomfördes i Finland. Detta skedde också med många fackliga frågor. När samarbetet med den finska författarföreningen led av språkstriderna i början av 1900-talet var kontakten till de nordiska grannländerna oerhört viktig.

Ideologiskt på olika sidor, men i föreningen vid samma bord

Det som förvånat både Stefan Nygård och Henrika Tandefelt under arbetet med jubileumsboken är hur väl författarna lyckats hålla de ideologiska frågorna utanför föreningsarbetet. Åtminstone kan man inte skönja oenigheter i mötesprotokollen:

- Tanken på att vi är en liten minoritet som inte får splittras spelar säkert in här. Ideologiskt kan vi stå på olika sidor, men inom föreningen samarbetar vi kring konkreta författarfackliga frågor.

Henrika Tandefelt förundras över hur författare på 1930-talet kunde ha diametralt olika ideologiska synsätt och värdemässiga grunder, men samtidigt arbeta bredd i bredd för det gemensamma bästa:

- Man ordnar författarkarneval i Konsthallen och sitter i samma styrelse, oavsett om man som Elmer Diktonius är arbetarförfattare, socialist och skriver i Arbetarbladet, eller om man är Örnulf Tigerstedt, Lappoman och extremhögerman. Vid samma bord satt de som gärna hade kontakt med Tyskland också efter nazisternas maktövertagande och de som kritiserade detta under hela decenniet. De ingår i samma förening och har en gemensam plattform där.

Kuvitusta
Kuvitusta Bild: Sandra Saulo författare

Stefan påpekar att han som historiker reagerat på att man verkar tala förvånansvärt lite om litteratur på mötena, åtminstone om man får tro efterlämnade handlingar och mötesprotokoll:

- I den rikssvenska föreningen har det varit en regel att man inte talar om böcker under styrelsemötena.

Med sikte mot framtiden

Under många decennier kämpade författareföreningen med skakig ekonomi, men idag mår föreningen bra ekonomiskt, konstaterar Stefan Nygård:

- Föreningens egna stipendiefonder har gått bra och under de senaste decennierna har också fondfinansieringen ökat kraftigt.

Idag har föreningen en utmaning i att ta sig an och driva stora frågor där den digitala utvecklingen ställer helt nya, större och mer komplexa krav på diskussionen om upphovsrätt, både regionalt och globalt.

- Föreningen har en viktig roll i kulturpolitiska sammanhang vad beträffar till exempel EU-direktiv, och att trygga författarnas utkomstmöjligheter också i framtiden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje