Hoppa till huvudinnehåll

Sofia Strömgård: Tio år av prestationsångest - om att känna sig otillräcklig och att kräva så mycket av sig själv att man till slut inte vet hur man har roligt

Porträtt av Sofia Strömgård.
Porträtt av Sofia Strömgård. Bild: Anna Björkqvist porträtt

Jag funderar på hur prestationerna har låtit definiera mig som människa under de senaste tio åren. Men nu är det slut på det för en prestation i sig är inte värd någonting, skriver Sofia Strömgård.

Jag heter Sofia och jag har under stora delar av mitt liv som tonåring i Borgå och vuxen studerande i Helsingfors haft prestationsångest.

Tre gånger har jag börjat skriva om den här texten. Jag vill ju att den ska bli bra.

Jag tänkte alltså skriva lite om min prestationsångest, men nu drabbades jag själv av en ångest som håller på att ta död på minsta lilla kreativitet.

Jag tänkte låta följande snapshots ur mitt liv tala för sig själv. Jag kommer vara utlämnande och inte försköna sanningen.

Låt mig presentera: prestationsångesten.

14 år

Helst vill jag få 10 + i mina prov i historia. Det innebär att jag svarar perfekt på alla frågor och dessutom får alla rätt också på jokerfrågan i slutet.

Jag bryr mig inte om att de andra i klassen himlar med ögonen när jag ivrigt rabblar upp de rätta svaren och sedan inväntar lärarens beröm.

Jag vill känna mig lite duktigare, lite mer ambitiös än andra. Jag tänker på min framtid och att jag vill bli framgångsrik, vilket jag är övertygad om att också gör mig lycklig.

15 år

Jag spelar violin men saknar talang, intalar jag mig själv. Men jag brukar försöka spela violin en timme om dagen för att min examen närmar sig och det måste gå bra.

Jag tänker att jag nog ska klara av att få ett bra vitsord om jag kompenserar min avsaknade naturliga talang med ihärdighet.

16 år

Det är en sommardag, jag har precis duschat efter en springtur. Jag ser på min bara kropp i spegeln. Den är nästan perfekt.

Jag minns när min blick glider ner mot min rumpa, som plötsligt ser lite för platt ut. Min kropp är nästan perfekt men jag börjar gråta när jag inser att jag inte blivit så lycklig som jag föreställt mig att jag skulle bli.

17 år

Några veckor innan läslovet börjar gör jag upp ett schema för de kommande två månaderna. Jag har skrivit in exakt vad jag ska läsa vid vilket klockslag och när och vad jag ska äta och när jag ska träna.

Jag följer schemat slaviskt och en kväll övertalar min kompis mig att komma med och “hänga”. Jag är arg på henne morgonen efter för att jag missat tre timmar av läsning. Jag skriver L i historia. Vilken tur.

18 år

Jag känner paniken som sköljer över mig när nya människor jag träffar i studielivet frågar vad jag studerar och jag känner att mitt val inte är tillräckligt prestigefullt.

Jag försöker få dem att förstå att jag är smart, att jag är ambitiös. Att jag skulle kunna bli vad som helst om jag ville.

19 år

Jag försöker febrilt fundera ut om jag kan tänka mig att studera något annat, något som man blir någonting av. Jag var ju den där ambitiösa typen i skolan. Jag skulle ju komma långt i livet.

Tidigare verkade folk vara imponerade men det är de tydligen inte längre.

Borde jag tänka om, borde jag satsa på nåt som är bättre, nåt som är tråkigt men bättre än det jag egentligen gillar att göra? Skulle det få mig att känna mig mindre ångestfylld?

20 år

Jag har ångest för att jag sitter hemma ensam en fredagskväll. Jag har ångest för att alla andra verkar ha kul med alla sina fantastiskt roliga vänner, medan jag själv inte ens har blivit bjuden.

Jag ser bilder på någons pojkvän på Instagram och funderar på hur sannolikt det är att någon skulle älska mig om de verkligen kände mig utan och innan.

21 år

Duschgolvet är hårt och jag har tappat känseln i rumpan - jag har visst suttit här ett tag.

Jag hör mig själv säga högt att jag känner att mitt liv inte är roligt. Jag vet inte ens vad som är roligt längre. Vad brukade jag tycka om att göra?

22 år

Jag sitter på en föreläsning och har inte läst artikeln som jag borde ha läst före lektionen, den kunde jag ju faktiskt ha läst i bussen på väg hit. Jag vet också att jag måste, måste fila på min essä.

Jag vill egentligen bara sova, men kan inte låta mig sjunka så lågt. Essän ska bli klar, den ska in och jag ska känna mig nöjd med mig själv efteråt. Det finns inga andra alternativ. Jag ger inte mig själv några andra alternativ.

Känslan av att vara nöjd är lite som att låta bli att äta, eller att dricka sig full. Det får mig att känna mig mer levande.

23 år

Kanske jag borde skriva klart min gradu, göra en till magisterexamen för att bli mer kompetent. Jag funderar också på om det är viktigt att tycka om sitt jobb eller om man hellre ska vara framgångsrik.

Jag undrar vad mina vänner gör, en del har jag inte sett på flera månader. Jag provar min nya bikini men jag har bristningar på låren och det ser ut som små ärr. Jag känner mig otillräcklig. Jag underpresterar.

24 år

Jag funderar på varför det är just kvinnor som så ofta känner att de inte räcker till. Jag undrar vad alla män gör medan kvinnor jämför sina tentresultat, oroar sig över att de kanske är lite för otränade, när de jobbar över till klockan 21, när de tar disken femte gången på raken då partnern har “lite extra mycket just nu”.

Varför ödslar vi så mycket energi på att oroa oss, ha ångest och prestera ihjäl oss på jobbet, i studierna, i privatlivet? När ska vi inte ha ångest över någonting?

25 år

Okej, låter det här som ett bra liv? Ska jag fortsätta på samma sätt?

Senast nu har du kanske insett att prestationshysterin i samhället gått överstyr för länge sedan. Det suger, jag vet. Du har kanske som jag också insett att man har två alternativ:

  • Man kan fortsätta på samma sätt som förut: ställa orimliga krav på sig själv, låt samhället bestämma vad man ska göra för att anses vara lyckad och hoppas på att inte bränna ut sig före 25.
  • Man kan bestämma sig för att man inte längre orkar med den här skiten och i stället ta kontroll över sitt eget liv.

Men hur gör man då, om man vill göra slut med prestationsångesten?

Tyvärr så har jag inget klart svar.

Min räddning när jag känner mig otillräcklig, inkompetent, värdelös och tråkig är att på allvar ifrågasätta mig själv och mina tankemönster. Vad är det egentligen jag håller på med för tillfället?

Att jag måste få högsta betyg i min gradu samtidigt som jag arbetar heltid och försöker gå på alla fester jag blir bjuden på? Springa ett maraton baklänges och aldrig mer äta bullar?

Vad händer om jag väljer att en gång bara strunta i mina så kallade krav och se vad som händer?

Säg nej.

Säg nej till att göra saker du varken vill göra eller måste göra. En prestation har inget värde i sig, varken för dig eller någon annan.

Om den inte ger dig något mervärde eller ens en gnutta glädje kan du lika bra strunta i det helt och hållet. Jag vet att det här känns galet, men ditt liv ska faktiskt inte vara så jävla seriöst hela tiden.

Det får också vara roligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa