Hoppa till huvudinnehåll

Sportjournalisten Kaj Kunnas lever i nuet efter hjärninfarkten: "Just den här stunden är den viktigaste stunden i hela mitt liv"

Kaj Kunnas sitter i en fåtölj i Daniel Olins tv-studio.
Kaj Kunnas har trappat ner och sett över sina prioriteringar. Kaj Kunnas sitter i en fåtölj i Daniel Olins tv-studio. Bild: Barbro Ahlstedt / Yle Kaj Kunnas,sportjournalistik

Efter 27 år vid Yle och över 6 400 timmar av idrottsreferat har Kaj Kunnas nu trappat ner på arbetet. Det var en hjärninfarkt våren 2016 som fick den framstående sportjournalisten att prioritera om.

– Innan var arbetet det viktigaste. Nu är det fruns och min egen hälsa.

Trots att våren här upplevt ett rejält bakslag är Kunnas solbränd som få. Han tillbringar nämligen vinterhalvåret i Almuñécar i Spanien, där han bland annat arbetar som reseguide.

– Det är mina svärföräldrars “fel”, kan man väl säga. De tillbringade en avsevärd del av sin tid i Almuñécar, i samma lägenhet vi nu hyr.

Kunnas bedyrar att det inte alls är något fel på hemorten Karis - men att vintern och i synnerhet mörkret ändå blir rätt mycket i längden.

“Vi är inte odödliga”

Kort efter Kunnas sjukdomsfall diagnostiserades hans fru, Gerd Marianne Kummel-Kunnas, med bröstcancer.

Så här säger Kaj Kunnas om de insikter han fick det året:

Kunnas fru är i dag vid god hälsa och ska gå på tvåårskontroll inom kort.

Det var inte helt lätt för Kunnas att lämna sitt drömjobb.

– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad, eftersom jag ur min synvinkel inte haft ett arbete, utan snarare fått betalt för min hobby i alla dessa år.

Ändå säger sig Kunnas i dag vara lyckligare än någonsin.

Klarar av kritik

Kärt barn har många namn, och Kaj Kunnas har kallats en hel del saker under sin långa karriär.

I en insändare i Hbl 2008, i samband med finalen i ishockey-VM, påstod en tittare att Kunnas “råmade som en herrgårdstjur” – ett uttryck som fastnat i Kunnas minne.

– Det stämde säkert, skrattar Kunnas.

Men även mer personliga påhopp har förekommit.

– En kommentar jag minns särskilt var efter OS i Sotji. Någon skrev: “Vitun ruma kalju hörökorvainen onnellinen hurri. Lopeta se selostaminen heti. Hae vaikka töitä sotšilaisen homobaarin siivoojana.”

På detta svarade Kunnas: “Tyvärr sökte jag redan platsen, men fick inte jobbet. Så jag är tvungen att fortsätta referera.”

Kunnas klarar av kritik. Men han påstår inte alls att det inte känns när han får elaka kommentarer.

– Det skulle vara att ljuga om jag sade att det inte alls stör mig när någon kritiserar ens utseende.

Öronen blev ett varumärke

Kunnas är väl medveten om sina prominenta öron. På sitt Twitter-konto beskriver han sig själv som “vingmutter”.

Men efter en viss händelse år 2002, vid OS i Salt Lake City i USA, har Kunnas ett nytt perspektiv på just sådana påhopp.

– Jag fick en inbjudan att intervjuas av Jay Leno – på den tiden var hans program ju det mest sedda i USA.

I sändningen spotlightade Leno reportrar med speciella karaktärsdrag och utseenden. Till jul det året skickade Leno ett kort till Kunnas, med en karikatyr av Leno själv.

– Han hade ju en väldig haka och på bilden var det just det draget som blivit överdrivet. Då tänkte jag: “Okej. Han har hakan, jag har öronen.” Senast då släppte något som kanske grämt mig i många år.

Kajs budskap: “Tänk på vad ni säger till varandra”

Kunnas är född i Högfors, men som tioåring flyttade han till Karis, då hans svensktalande föräldrar inte ville att han skulle tappa svenskan eftersom han gick i finskspråkig skola.

Det var en stor omställning för honom, och medan han har många goda minnen från sin barndom var det inte alltid lätt.

– Inte var det ju roligt att vara Dumbo. Eller Rotaflyer. Eller pitkäkorva. Men det är inte så att den tiden skulle ha förstört något för mig: Jag vet att det för många andra sätter spår för resten av livet.

Kaj Kunnas som barn i 5-årsåldern. Står på en sandväg.
Kaj Kunnas som barn i 5-årsåldern. Står på en sandväg. Bild: Kaj Kunnas Kaj Kunnas

För Kunnas har det lett till att han själv gjort mycket för att motverka mobbning, både på sociala medier och när han åkt runt och föreläst i bland annat skolor.

– Det kan påverka hemskt mycket, så därför säger jag er: Tänk efter vad ni säger till varandra. Speciellt till barn och unga.

Sport och politik

Kaj Kunnas har under sin långa karriär bevittnat flera milstolpar i finländsk idrott. Han anser att idrotten har varit med och format den finländska identiteten.

– 1912 i Stockholm löptes Finland in på världskartan och då fanns ju inte ens Finland. Jag tror att Paavo Nurmi, Tapio Rautavaara, och Siiri Rantanen och alla andra finns inpräntade i vårt DNA precis som vinterkriget, precis som Nokia, precis som kvinnors rösträtt år 1906. I vårt lilla gudsförgätna land någonstans uppe i norr har vi åstadkommit sådana otroliga grejer att det hade varit märkligt om det inte påverkat oss.

Kunnas säger att sport och politik alltid har hört ihop.

– Det är en evig klyscha att sport och politik inte hör ihop. Men ta till exempel 1912 – hur kunde ett land som inte ens existerade vinna guld? Eller OS 1936 – Hitler använde spelen för att driva sin egen agenda framåt. Precis som Putin i Sotji.

– Under antikens Olympiska spel var det så att man i sexton dagar lade ner spjuten och satte paus för krigföringen. Och därav kan man in i denna dag inte riktigt ge spelen till ett krigförande land. Den Olympiska elden är en evig eld, och en symbol för fred.

Vad anser då Kunnas om idrottare som använder sin plattform för att till exempel protestera orättvisor?

Riku Riskis ställningstagande är berömvärt. Jag hoppas att vi i fortsättningen också ser andra aktivera sig – att vi får se muslimska kvinnor idrotta även i Saudiarabien, med eller utan huvudduk.

“Teemu, mäkin itken”

Idrotten har alltid funnits med i Kaj Kunnas liv. Som trettonåring kunde han stänga av ljudet på tv:n och referera matcher själv.

– Jag tror att idrotten också hjälpte mig under min skolgång, när jag hade det svårt.

Det är emellertid inte bara segrarna Kunnas minns.

– Förlusterna går djupare in i en. 2006 i Turin var Finland turneringens bästa lag, men slumpen avgjorde: Saku Koivus klubba gick av, och medan han hämtade en ny passade Sverige på att skjuta mål och vinna guld.

– Eller 1996 i Atlanta: Jani Sievinen hade varit obesegrad i 200 meter medley i fyra år, 39 segrar i EM och VM i rad – han var fullständigt överlägsen, men blev ändå tvåa.

Kunnas har ofta rörts till tårar av idrottares bedrifter. Då han intervjuade Teemu Selänne efter att Finland kammat hem brons i Sotji 2014, i vad Selänne uppgett skulle bli hans sista match, svämmade känslorna över hos båda männen.

– Teemu, mäkin itken, sade han, och de omfamnade varandra.

Kunnas anser att han lärt sig viktiga livsvisdomar av idrotten.

– Den har lärt mig mycket. Det är ibland orättvist, och den bästa vinner inte alltid. Men så är det med livet också.

Kaj Kunnas är gäst hos Daniel Olin, på Yle Arenan lö 11.5 kl. 9.00 och på Yle Fem på sö 12.5 kl. 20.00.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje