Hoppa till huvudinnehåll

Willie O’Ree bröt rasbarriären år 1958 – den osannolika berättelsen om hur en slavättling blev NHL:s första svarta hockeyspelare

Stiliserad bild av hockeyspelaren Willie O'Ree
Willie O'Ree debuterade i NHL år 1958 med Boston Bruins. Stiliserad bild av hockeyspelaren Willie O'Ree Bild: 123 Street Productions Willie O'Ree,Hockey Hall of Fame,NHL,Medborgarrättsrörelse,rasism,HotDocs,dokumentärfilmer

Vägen för många svarta hockeyspelare har varit lång och besvärlig. Den nordamerikanska hockeyligan ansågs länge förbehållen vita män, men år 1958 sprängde Willie O’Ree rasbarriären genom att som första svarta spelare debutera i NHL.

Biografsalongen är tom och upplyst. Längs den yttersta bänkraden anländer en kostymklädd man. På huvudet har han hatt och på fingret blänker en stor ring som tecken på att han tillhör ett utvalt sällskap.

År 2018 valdes Willie O’Ree tillsammans med Teemu Selänne in i Hockey Hall of Fame. De festligheterna pågick i tre dagar, men ikväll är det frågan om en fest där Willie O’Ree ensam får bada i strålkastarljuset.

Stanley Cup-pokalen förvaras i Hockey Hall of Fame.
I Hockey Hall of Fame finns de förnämsta spelarna i världen samlade. Stanley Cup-pokalen förvaras i Hockey Hall of Fame. Bild: Petter Lindberg/Yle Willie O'Ree,Hockey Hall of Fame,NHL,Toronto,ishockey,Kanada,Stanley Cup

Om en stund ska nämligen Laurence Mathieu-Legers dokumentärfilm Willie ha världspremiär i hockeyns huvudstad Toronto. Innan filmen börjar rulla ska jag och Willie ändå tala om hur han en smula ofrivilligt skapade historia år 1958.

– Jag började spela hockey när jag var fem och som fjortonåring bestämde jag mig för att bli proffs.

En otursföljd man

Trots att Willie O’Ree också var en begåvad baseballspelare var det hockeyn som drog det längre strået och förde honom till hockeylag i Quebec och Kitchener. Men här höll karriären på att ta slut innan den på allvar ens hunnit börja.

– På den tiden använde man inte hjälmar eller visir. Inte ens målvakterna brydde sig om att skydda huvudet.

Hockespelaren Willie O'Ree intervjuas för TV.
Premiärstämning i Toronto. Hockespelaren Willie O'Ree intervjuas för TV. Bild: Petter Lindberg/Yle Hockey Hall of Fame,NHL,rasism,Willie O'Ree,Medborgarrättsrörelse,HotDocs

En puck som ändrade riktning från en annan klubba träffade Willies ansikte så olyckligt att näsan knäcktes och näthinnan på det högra ögat ådrog sig skador som gjorde det mer eller mindre obrukbart.

Läkaren gav det dystra beskedet att karriären var över, men Willie struntade i läkarens ord, hemlighöll beskedet för alla utom sin syster och fortsatte att spela hockey även om synen gått förlorad på det ena ögat.

– Doktor Henderson sa att jag kunde begrava mina proffsplaner och drömmen om att en dag spela i NHL, men jag var envis och odödlig som så många andra 18-åringar och fortsatte spela, även om ett snävare synfält vållade en del problem och tvingade mig att vända mer på huvudet för att se varifrån passningarna kom.

Med mottot Glöm vad du inte ser och fokusera istället på det du verkligen ser fortsatte Willie O’Ree sin hockeykarriär, samtidigt som en gnagande oro ändå insmög sig.

– Tänk om jag inte är tillräckligt bra. Jag ville ju inte heller göra mina föräldrar besvikna genom att ta mjölktåget från träningslägret i Quebec och återvända hem som en looser.

Ge aldrig upp

Willie bet ihop, uppställde hemliga mål om att vara bland de 22 bästa i laget. När lägret äntligen var över, hade han övertygat både tränare och ledning om att han verkligen kunde spela hockey.

– Det gav mig självförtroende. Om du tror att du kan något, så har du kommit en bra bit på vägen - If you think you can, you can!

– Det låter nästan som ett livsmotto, inflikar jag.

– Ja, verkligen. Jag intalade mig att man med hårt arbete och en positiv livsinställning kommer långt och till min förvåning har det fungerat ända sedan den dagen de ringde från Boston och frågade om jag ville premiärspela för Boston Bruins.

Ishockeyspelaren Willie O'Ree valdes in i Hockey Hall of Fame år 2018.
Willie O'Ree uppmärksammas stort på Hockey Hall of Fame. Ishockeyspelaren Willie O'Ree valdes in i Hockey Hall of Fame år 2018. Bild: Petter Lindberg/Yle Willie O'Ree,Hockey Hall of Fame,NHL,Medborgarrättsrörelse,rasism,ishockey,Toronto,Boston Bruins

Den 18 januari år 1958 gjorde Willie O’Ree hockeyhistoria, genom att som första svarta hockeyspelare spela en NHL-match. Matchen mellan Montreal och Boston slutade i Bostons favör och trots att Willie O’ReeI inte noterades för några poäng kände han sig ändå som en segrare.

– Jag bröt rasbarriären och öppnade dörren för andra svarta spelare, även om jag just då inte förstod omfattningen av min gärning.

I början av 50-talet var USA ett segregerat land och hockeyn i högsta grad en vit sport. Att som svart spelare i det läget försöka göra sig gällande var tufft både i och utanför rinken. Från läktarna haglade glåpord och hotelser och somliga spelare gick medvetet in för att skada Willie O’Ree under början av karriären.

I was afraid to fail.― Willie O'Ree

Rasismen lever

När det var som allra värst klängde han sig fast vid sitt motto och intalade sig att hans gärningar på isen till sist skulle tysta de hatfulla och illvilliga kommentarerna som både medspelare och publik gjorde sig skyldiga till.

– Förutom att jag var halvblind och svart, så tvingades ja även möta fördomar, rasism, intolerans och okunnighet, alla dessa tråkiga sidoeffekter som man fortfarande stöter på i hockeysammanhang.

Visst har läget sedan 50-talet blivit bättre, men fortfarande kan Willie O’Ree höra nedsättande kommentarer om att det enda svarta som hör hemma i rinken – är pucken.

Willie O'Ree snör på sig skridskorna.
Fortfarande snör Willie O'Ree på sig skridskorna. Willie O'Ree snör på sig skridskorna. Bild: 123 Street Productions Willie O'Ree,Hockey Hall of Fame,NHL,Medborgarrättsrörelse,rasism,HotDocs

Willie O’Ree ser bekymrad ut och inskärper att alla svarta spelare som nu är aktiva i NHL, inte är där på grund av sin hudfärg utan för sitt gedigna hockeykunnande.

– Under min karriär stängde jag öronen för N-orden som haglade. Ord kan inte skada dig, brukade min bror säga till mig. Jag följde hans råd och koncentrerade mig istället på att spela hockey.

Om Willie O’Ree hade reagerat på varje osaklig kommentar hade han konstant suttit i utvisningsbåset. Det gällde att hålla huvudet kallt, även när publiken slängde svarta katter eller bomullstussar in på isen.

En senkommen erkänsla

Om det är någon som har förtjänat publikens aktning och sin plats i Hockey Hall of Fame så är det Wille O’Ree. Att det nu har gjorts en dokumentärfilm om honom känns således mer än rätt.

Världspremiären är utsatt till den 29 april. NHL-bucklan har fraktats till biografsalongen och vår gemensamma pratstund närmar sig sitt slut. Avslutningsvis citerar Willie O'Ree människorättskämpen Martin Luther King om att ingen ska bedömas efter sin hudfärg, utan efter sina personlighetsdrag.

– Det ligger en stor sanning i de orden. Om fler tog till sig budskapet skulle vi inte längre ha rasism.

En timme senare släcks ljusen i proppfulla Ted Rodgers Cinema i utkanten av Toronto. Hockeystjärnor, hockeyfantaster och helt vanliga filmvänner väntar andäktigt på att dokumentärfilmen om Willie O’Ree ska börja.

Justin Trudeau och Willy O'Ree beundrar en hockeyklubba.
Kanadas premiärminister Justin Trudeau och Willie O'Ree i samspråk Justin Trudeau och Willy O'Ree beundrar en hockeyklubba. Bild: 123 Street Productions Willie O'Ree,Hockey Hall of Fame,NHL,Medborgarrättsrörelse,rasism,Justin Trudeau,ishockey

Samma 83-åriga man som jag nyss talat med fyller plötsligt ut hela filmduken med sin ödmjukhet och närvaro. Hockeylegenden Wayne Gretzky och Kanadas premiärministern Justin Trudeau hyllar denna hockeypionjär, men det mest berörande ögonblicket infaller i slutet av filmen.

Stämningen i biografsalongen är laddad. På filmduken väntar Willie på besked från Hockey Hall of Fame. Ska han äntligen bli en av de utvalda? Ska han äntligen få erkänsla för sitt mod och för all den goodwill han gett denna sport när han efter en 22-årig karriär lade skridskorna på hyllan och blev hockeyambassadör på heltid?

Några andlöst nervösa minuter följer, innan det förlösande telefonsamtalet kommer. Det går ett lättat sus genom salongen. Därefter följer spontana applåder och hurrarop över att mannen som raserade rasbarriären äntligen blivit invald i ishockeyns finrum.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje