Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Ett naturligt o-djur (eller La planète, c'est nous)

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Begäret efter naturlighet har uppstått som en motreaktion på inomhusliv, minutscheman, photoshoppade bilder, och hormonstörande ämnen som lömskt döljer sig i allt från kvitton till soffor. Men vad är ’naturligt’, frågar sig Ika Österblad i denna essä.

Det fattas ett ord i svenska språket. Vi ska återkomma till det.

Ibland går jag förbi en kosmetikbutik vars skyltfönster uppmanar mig att vara vacker, naturlig, och mig själv. Det är förstås meningen att man ska ta dem på orden bara så mycket att man känner behovet av att öppna dörren och stiga in.

Ibland ser jag annonser från ett charkuteriföretag. Företaget säger sig “tillverka och utveckla allt naturligare och godare produkter”.

Ibland fylls en hel sida i dagstidningen av reklam från ett annat företag, vars tabletter ska mota ballongmagar och främja tarmhälsan på ett naturligt sätt.

Naturlig är ett nyckelord. Med det säljs såväl hälsoprodukter som korv och kosmetika. Mest kosmetika.

Men vad är det man menar när man säger naturlig?

Naturlighet handlar inte alls om naturen i sig, utan om mänskans förhållande till den, och tidvis blott och bart om mänskors förhållande till varandra.

Vårt naturlighetsbegrepp är totalt ointresserat av sköldlusens förhållande till tallar, tallens förhållande till fältspat, fältspatens förhållande till nordanvinden.

Dessa blir för de flesta urbaniserade mänskor – en stor del av landsbygdsbefolkningen inräknad – intressanta först när de berör mänskliga interaktioner (framför allt transaktioner).

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Charmerande grönavågeri som tv-underhållning

Den svenska reklamkanalen TV4 visar “Mandelmanns gård”, ett feelgoodprogram om ett ekologiskt familjejordbruk i Skåne.

Presentation av ett avsnitt ur tredje säsongen:

“Våren värmer när Marie plockar maskrosor till en vitaminrik saft. Hon lagar även en ljuvlig nakenkornrisotto innan det blir dags att bygga en lervägg i huset. Fåren och korna släpps ut på grönbete, men dramatik uppstår när Snöras kalv mår dåligt.”

Av programmet får man intrycket att paret Gustav och Marie på tumanhand sköter sextio hektar gård med kor, får och höns, katter och hundar, grönsaker och spannmål, nästan helt med handkraft i ett blommande landskap där solen alltid skiner.

Väderbekymmer kan det väl bli och alla djur lever inte i evighet, men i teverutan är vardagen aldrig kulen och trist och avlivningen syns inte.

Med tanke på att Gustav hinner spela fiol varje morgon och det bakas pajer och kokas chutney, färgas garn och görs godis på nyplockade hallon samtidigt som gården och sommarkaféet ska skötas, får man som tittare en känsla av att hela naturen hjälper till för att det ständigt leende paret ska lyckas i sitt charmerande grönavågeri.

Antagligen låter kvickroten bli att växa, gråmöglet gör en omväg, jordlopporna äter upp kålväxterna i grannkommunen i stället och jag misstänker att korna halva tiden mjölkar sig själva (eller också är det i verkligheten fler personer som arbetar på gården, sannolikt med betydligt flitigare bruk av traktor och skördetröska).

Bilden av naturens samarbetsvilliga givmildhet påminner om positivt tänkande i sin mest perverterade form, lagen om attraktion, som lär att om du önskar dig något tillräckligt intensivt kommer kosmiska energier att samlas för att understöda din önskan.

Som om universum brydde sig.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Vårt begär efter naturlighet

Det inspirerande paret Mandelmann i naturens kärleksfulla famn deltar i ett välregisserat skådespel med en tillrättalagd storyboard.

Begäret efter naturlighet har uppstått som en motreaktion på inomhusliv, minutscheman, photoshoppade bilder, och hormonstörande ämnen som lömskt döljer sig i allt från kvitton till soffor.

Syntetfibrer, juicetetror och sms-notifikationer ger näring åt dagdrömmar om skogens friska luft, havets horisont, mattraditioner utan konstrande och närkontakt med produktionen.

‘Naturligt’ signalerar alltid något gott: välbekant, hälsosamt och pålitligt. Dess motsats är det tillgjorda, det främmande, avvikande och potentiellt farliga.

Marknadsförare av allehanda hälsogrejer och terapier drar växlar på det här. Den som är sjuk eller bara inte känner sig på topp har en blomstrande alternativmedicinsk marknad att botanisera i.

Var och varannan finländare gör det.

Reklamen beskriver diffusa symptom som nästan alla känner av, och har man bara pengarna är tröskeln låg till att köpa ett örtbaserat hälsopreparat, med tanken att det åtminstone inte kan skada – det är ju både naturligt och traditionellt.

Men det kan faktiskt, av olika anledningar, vara ohälsosamt.

Marknaden för örtmedicin är tillräckligt oreglerad för att preparaten ska kunna innehålla lite vad som helst. Inte sällan saknas den utannonserade växten helt och oftast är den uppblandad med andra arter, i vissa fall giftiga sådana.

Andra odeklarerade tillsatser kan förekomma, ibland just sådana läkemedel som örterna sägs vara ett alternativ till, ibland ren utfyllnad som ris-, soja- eller vetemjöl (en av de studier som funnit detta hittas här.

Halten verksamma ämnen kan variera okontrollerat och deras verkan kan hämma eller förstärka annan medicinering.

I många fall saknas tillförlitliga belägg för att växten i fråga har någon verkan på det aktuella hälsoproblemet, men marknadsföringen låter ändå övertygande.

Uppmuntrad av den låter man kanske örtpreparat ersätta fungerande läkemedel. Detsamma gäller en rad andra alternativmedicinska behandlingsmetoder.

Vad som provocerar mig med alternativmedicinen är inte själva sökandet utan slarvet och konformismen i det. Och att det alltsomoftast leder in i en fålla som upprättats av vinstintressen som egentligen sitter mäkta bekvämt inom det siffersamhälle som kritiseras.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Se individen som sammanhängande varelse

Läkemedelsindustrin brukar, med viss rätt, anklagas för profithunger, men alternativmedicinens miljardindustri är knappast något alternativ i det avseendet.

Homeopati, zonterapi, allehanda harmoniserande kvantvibrationer och helande energier är onödigt dyra sätt att framkalla placeboeffekt.

Men i detta att så många vänder sig till alternativen finns en kraftfull och befogad kritik mot den evidensbaserade medicinen, och kanske framför allt mot administration och ekonomisk politik.

Inom de skolmedicinska institutionerna har spar- eller vinstkrav gett slimmade organisationer där tiden inte vill räcka till för att verkligen bemöta och lyssna på den vårdbehövande.

Rationell specialisering delar upp individen i ett psyke och ett antal kroppsdelar, en indelning som bland annat gör det svårt att närma sig den mångfald av psykosomatiska tillstånd som är högst verkliga men inte riktigt passar in i mätapparaturen.

Vad alternativa terapeuter av olika slag ofta kan ge är ett inkännande lyssnande och en förmåga att se hela individen som sammanhängande.

Sådan vårdpersonal finns förstås också inom skolmedicinen men deras förmågor motarbetas, oavsiktligt, av en organisation där fokus har förskjutits från det väsentliga till styrdokumentens målsättningar (något som analyseras av filosofen Jonna Bornemark i boken Det omätbaras renässans).

Naturen som livsvillkor

Kosmetika och alternativmedicin har feminina konnotationer, men det finns också maskulint kodade områden som har med naturlighetsbegreppet att göra.

De rurala näringarnas berättelse säger att mänskan har brukat jorden och skogen och nyttjat havet sedan urminnes tider, med sunt bondförnuft och fast hand.

Att dagens redskapseffekter vore ren science fiction för förfäderna brukar förtigas, hellre förfäktar man att nuförtiden lyssnar maktfullkomliga byråkrater – säkert stationerade i Bryssel eller åtminstone innanför ring III – till inkompetenta biologer som sitter bekvämt vid sina datorer och inte vet mer om naturen än vad de kan se från balkongen.

Debattörer antyder att de minsann, för arbete eller fritid, tillbringat tillräckligt mycket tid i skog och mark för att ha begripit alla naturens samband.

Med kolerisk tvärsäkerhet och närmast total lomhördhet för andra tänkbara perspektiv återberättas storyn dag efter dag. Berättelsen om mänskan som livets toppnotering är en behaglig illusion att befinna sig i: den befriar från ansvar.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Om världen finns till för mänskan gäller det bara att förvalta den tillräckligt väl för att kommande generationer ska kunna leva gott i den. Övriga organismer saknar betydelse.

Naturlighetsbegäret och bondförnuftet behöver inte föra med sig någon nyfikenhet på hur de kemiska och fysikaliska bitarna av naturen fungerar, eller lust att förbehållslöst utforska aspekter av världen som befinner sig utanför vår uppmärksamhet. I stället kan de innebära en vägran att se naturen sådan den är, och vår plats i den.

Grammatikalisk förändring bäddar för tankens revolution

Språket avslöjar oss. Att vi talar om miljövänner, till exempel – som om vår omgivning i sin helhet vore ett ömtåligt mervärde i behov av vänner. Som om den inte var ett livsvillkor.

Miljön, det som omger oss och är vår förutsättning, existerar dessutom oberoende av oss. Vi kan ha inverkan på den, men inte utplåna den. När vi talar om att rädda planeten, talar vi om att rädda oss själva.

Habitatförstörelse och klimatförändring kan göra jorden obeboelig för en massa organismer, inklusive mänskan, men själva klotet försvinner ingenstans.

Och när vi talar om djur utesluter vi för det mesta en av jordens vanligast förekommande däggdjursarter. Man säger ‘mänskor och djur’, som om mänskan inte hörde till den senare kategorin. Det är som att säga ‘fiskmåsar och fåglar’. Svenskan är inte det enda språket som fungerar så.

Bland medbrottslingarna finns engelskan, som dessutom genom sin avsaknad av utrum (och därmed pronominet ‘den’) konsekvent lägger allt icke-mänskligt liv i samma kategori som alla icke-levande objekt och fenomen (it, ett kombinerat ‘det/den’).

Botanikprofessorn Robin Wall Kimmerer påpekar i en essä i Orion magazine att det gör engelskan till ett ypperligt språk för exploatörer. Det omtalade må vara en åttaarmad bläckfisk eller en hammare, en snok eller ett sugrör, en lind eller ett laminatgolv.

Alltsammans är it, och på så vis väsensskilt från mänskan.

Kimmerer argumenterar för en grammatikalisk förändring som bäddar för en tankens revolution.

Ur sina anmödrars potawatomi-språk härleder hon ett för engelskan lagom kort pronomen, ki, med pluralformen kin, att använda om allt levande. Potawatomi-ordet aakibmaadiziiwin, ungefär ‘en varelse av denna jord’ användes därjämte för att beteckna vissa abiotiska fenomen, som vinden.

Ett ord för icke-mänskliga djur skulle göra det tydligt att vi själva ingår i den mera övergripande gruppen ‘djur’. Varifrån kan svenskan låna in ett sånt?

Själva språket – tills vi förändrar det – är alltså ett verktyg för att upprätthålla berättelsen om att mänskan, den särskilt välsignade, som är satt att förvalta och kontrollera världen. Men det ser man ju att det inte går så vidare värst bra.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Och då de övergripande strukturerna (statlig och överstatlig organisation, marknadsekonomin inklusive sin aggressivt dominanta riskkapitalistiska fåra) haltar, läggs ansvaret på individen.

Genom konsumtion och motion ska hon förvalta, ja styra, så okontrollerbara saker som miljön och den egna hälsan. På individen läggs dessutom ansvaret att tänka positivt och smida sin egen lycka. Du kan och ska göra allt du vill!

Men trots, eller snarare på grund av, det glada budskapet infinner sig en känsla av maktlöshet.

Det finns sju miljarder andra mänskor, det finns väder och vind och kemi och fysik och slump och en begränsad livstid.

Människan en del av en helhet, inte dess förvaltare

En mänska kan påverka, men inte kontrollera sitt liv. Mänskligheten kan kollektivt påverka, men inte kontrollera, sitt eget och planetens historiska förlopp.

Likväl tycks det mänskliga sinnet vara upptaget med att värja sig mot det faktum att mänskan är en mycket liten del av en större helhet, inte dess förvaltare.

Men mellan identiteten som skapelsens krona och den intuitiva insikten om ens egen litenhet uppstår ett glapp, som får näring av hur förbannat svårt det är att få de enklaste vardagsgrejer och personrelationer att funka.

Man kan skärma av glappet och framhärda i marknadsanpassad teknikoptimistisk hybris, eller utmattad och desperat gripa efter tröst och trygghet i form av löften om naturligt välmående, så där som på Mandelmanns gård. Ingenting hindrar en förresten från att göra bådadera.

Den här skavande diskrepansen mellan berättelse och värld skulle kunna leda till något intressantare än förträngning.

Och när det gäller behovet av ett holistiskt synsätt i vården finns andra vägar till utveckling än alternativmedicinens. På dess, visserligen brokiga, fält presenteras det mesta med pseudovetenskaplig jargong om joner, gener, magnetfält och frekvenser.

Antingen utövarna är medvetna bedragare eller agerar i god tro saknas vilja att kritiskt granska den egna lösningen, att ifrågasätta eller kanske kullkasta vad man tror sig veta om hur terapin fungerar, om den fungerar.

Intuitivt betonade varianter med sina änglar, enhörningar och odefinierade energier tycks mig lika slappa.

Universum förefaller märkvärdigt intresserat av att uppfylla just mänskliga individers önskningar och bevara deras själar, det är samma gamla mänskocentrerade syn som vanligt.

Jag traktar efter en mera radikal och poetisk teori och praktik. Något slags förståelse av hur vi skapar kunskap är då central, och för med sig en stor och fruktbar osäkerhet.

Sökandet efter mening och andliga upplevelser måste inte nödvändigtvis slänga ut all systematisk analys.

Man får spänna tankarna (ut)över något filosofiskt ramverk, sammanföra skapande infall och samlat vetande från alla olika vetenskapsgrenar. Syna frågorna som ställts om världen och ställa nya. Ta det som en både intellektuell och mystisk utmaning!

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Ständig omprövning av tro och vetande

I ovannämnda Det omätbaras renässans skaffar sig Bornemark överblick genom texter skrivna under renässansen.

Hon skärskådar förnuftet i vår samtid och finner att den noggrant mätande och kalkylerande delen, som hon med en term lånad av fjortonhundratalsfilosofen Nicholas Cusanus kallar ratio, har fått överväldigande prioritet framför intellectus.

Intellectus kan beskrivas som den del av förnuftet som är lyhörd för det som inte är generaliserbart, antingen för att det undflyr mått och beskrivningar (som oändligheten) eller för att det är partikulärt (som en specifik situation, som aldrig kan upprepas).

För att skapa kunskap behöver vi förnuftets båda delar.

Ratiot hanterar den information som sinnena ger, och kan fastställa enkla sanningar (hur många personer deltog i demonstrationen, är temperaturen över eller under fryspunkten), men det kan bara fungera inom de kategorier som intellectus har skapat.

Om tro och vetande inte ska fastna i dogmer måste vi ständigt ompröva kategorierna och låta dem förändras.

“Varje modell är en månghörning medan verkligheten är rund. Kategorier som kan mätas och räknas hör till kunskapens, och därmed människans, värld – de beskriver inte en värld bortom människan”, skriver Bornemark.

Intellectus-delen av tänkandet klarar också, till skillnad från ratiot, av att förhålla sig till icke-vetandet; både det vi ännu inte kunnat upptäcka och allt det som vi aldrig kommer att kunna veta.

I femtonhundratalsfilosofen Giordano Brunos syn på det levande hittar Bornemark en möjlig väg ut ur ett ratio-svullet taskigt läge.

Brunos metafysiska diskussion ledde honom till en syn på materian som samtidigt passiv och aktiv. Den är både kapaciteten att ta form, och bär i sig principerna för givandet av form.

Bornemark noterar att liknande synsätt går att hitta hos en del nutida filosofer och biologer, i resonemang om liv som autonomt och självformande (givetvis i ständig interaktion med omgivningen).

I kontrast till detta kan man hos andra biologer hitta ett ytterst ratio-betonat synsätt i cartesiansk tradition, där livet beskrivs som styrt av yttre lagar, en helhet som är summan av sina helt åtskilda delar, som ett mekaniskt urverk.

Orsak och verkan är åtskilda element där verkan är beroende av orsaken men inte vice versa.

I den Bruno-besläktade, dialektiska beskrivningen av självformande liv däremot “beror delarna på varandra och deras relationer liknar snarare en melodi där de inte helt kan avgränsas från varandra“, ett dynamiskt förhållningssätt där olika stimuli inte är rena orsaker utan tillsammans med det levande skapar olika situationer som ger olika reaktioner, som visserligen följer mönster men ändå utan att verkan skulle vara helt förutbestämd.

Jag känner igen det från mitt eget naturvetenskapliga kunskapssökande. Särskilt biologiska system har en benägenhet att spreta tvärs igenom tillämpningen av allmängiltiga lagar. Varje modell är en månghörning medan verkligheten är rund.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Annorlundahet är inte detsamma som underlägsenhet

Med den självformande principen avdramatiseras skillnaden mellan levande och icke-levande materia. Samma fysikaliska och kemiska processer gäller för båda, och det är inte alltid relevant att göra åtskillnad mellan dem.

Vi vet vi att allt liv på jorden har en gemensam början, och att de första cellerna uppstod genom samma kemi som driver det icke-levande.

Efter nästan fyra miljarder år av evolution är organismernas grundläggande biologiska funktioner fortfarande häpnadsväckande lika. Och det är värt att minnas att alla nu levande individer, var och en med sin uppsättning förmågor, har precis lika lång evolutionshistoria.

Somliga egenskaper har hängt med längre än andra utan påtaglig förändring, det brukar vara ett tecken på att de fungerar. Det finns alltså ingen anledning att se ner på bakterier för att de är små, saknar cellkärna och inte konstruerar 5G-nätverk.

Visst – du, jag och fiskmåsen är morfologiskt mera komplexa, men när det gäller biokemisk flexibilitet ligger vi i lä.

Husflugan uppfattar omgivningen genom sina sinnen på ett annat sätt än du, och era tolkningar, till exempel av vad som är tjänlig föda, överlappar bara delvis.

Lika litet som du behöver få mindervärdeskomplex över att flugan kan hantera sju gånger mer information per sekund och dessutom är en virtuos flygare, finns anledning att nedvärdera flugan för att den aldrig skulle kunna lära sig spela Brahms violinkonsert eller World of Warcraft. Flugans perception är lika giltig som din.

Liksom kvalstrets i ditt ögonbryn, trots att det inte ens kan uppfatta utsikten. Den mänskliga uppfattningsförmågan är lika nischad den.

Illustration av Ika Österblad.
Illustration av Ika Österblad. Bild: Ika Österblad illustration,ika österblad

Försök för ett ögonblick verkligen erfara det här: att varje organism har sin perception av omgivningen, och att alla versioner är precis lika giltiga. Annorlundahet är inte detsamma som underlägsenhet.

Även om alla erfarenheter är lika giltiga kan jag som mänska förstås tycka att mänskornas är de viktigaste. Men prioriteringen är subjektiv, inte en gudsgiven världsordning.

Och det finns (skulle man tycka) en avsevärd skillnad mellan vad en person är beredd att göra för att leva – till exempel använda resurser för att hålla sig varm och torr, eller döda för att äta – och vad man anser sig kunna göra för sitt nöjes skull, ifall ens handlingar påverkar andra organismer som äger ett värde i sig själva.

Det är dags att kollektivt växa upp, ta ansvar för våra handlingar och kassera övertygelsen om att egenintresse alltid är rationellt. Dags att flytta samhällspraktikens tyngdpunkt från transaktioner till interaktion, från konkurrens till samverkan.

Någon måtta på hur tungt man klampar fram över andras liv (inbegripet andra mänskors) går alldeles utmärkt att ha utan att fördenskull tvina bort i askes.

Att slå dank tillsammans med sjysta artfränder är till exempel ett kreativt och resurssnålt sätt att tillbringa sin tid. Det kan visa sig att ett mindre resultatinriktat samhälle är ett rikare samhälle.

Det finns en både poetisk och intellektuell utmaning att anta. Vi provar, ja?

Text: Ika Österblad, tecknare, grafisk formgivare och biolog, stationerad långt utanför ring III

Litteratur:
Jonna Bornemark: Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde (Volante, 2018) De direkta citaten är från sidorna 148 och 170.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje