Hoppa till huvudinnehåll

My Tengström: “Varför bryr du dig mer om hundar än om mig, en svart kvinna?”

My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel sitter på en sned lastbrygga. Bakom dem syns en tegelvägg.
My Tengström gör podden Imperfekt tillsammans med Axel Brink. My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel sitter på en sned lastbrygga. Bakom dem syns en tegelvägg. Bild: Yle/Malena Holmström Yle X3M,Imperfekt,kolumnister,axel brink

Jag är en vit kvinna. Jag vet att jag är privilegierad. Men jag fick ändå en kalldusch i veckans avsnitt av Imperfekt-podden där jag blev påmind om exakt hur privilegierad jag är som VIT kvinna i Finland.

“Jag har ett problem med vita feminister,” säger Faith Mkwesha till mig i podden Imperfekt. Hon är forskare, doktor och grundare av den afrikanska feministiska välgörenhetsorganisationen Sahwira Africa International.

Lyssna på hela avsnittet av Imperfekt-podden där du hör Faiths berättelse och hur jag och Axel reagerar på hennes kritik.

Jag träffar henne i hennes hemstad Åbo. Hon har flyttat hit från Zimbabwe där en del av hennes familj bor kvar, medan hon nu bor med sin finska man och sina yngsta barn i Åbo.

Jag har stämt träff med henne för att höra hennes syn som forskare och svart kvinna på våra privilegier beroende på hudfärg här i Finland.

En rad av händer med olika hudfärger håller tillsammans i en stång med en våg.
Finland är ett av de mest rasistiska länderna i västeuropa. Det här visar en undersökning som jämför hur ofta personer med afrikanska rötter upplever trakasserier: Finland toppar listan. Klicka på bilden för att komma vidare till undersökningen. En rad av händer med olika hudfärger håller tillsammans i en stång med en våg. Bild: Mostphotos social rättvisa,mångfald,diversitet,etnicitet

“Det känns som att ni engagerar er mer i hundars rättigheter än i svarta människors frågor i Finland. Varför bryr ni er mer om hundar än om mig?”

Hennes ord känns som en örfil.

Jag känner mig träffad.

Vi har fört ett långt samtal om privilegier och behandlingen av icke-vita i Finland.

Faith berättar om hur hon blir förföljd i mataffären av väktare som övervakar henne i beredskap på att hon ska snatta. Hon berättar om småbarn som sjunger n-ordet till henne på toaletten i bensinstationen.

En grupp av vänner av varierande etnicitet håller händer i en grupp.
Hur bred mångfald finns i ditt kompisgäng? En grupp av vänner av varierande etnicitet håller händer i en grupp. Bild: Mostphotos mångfald,diversitet,etnicitet

Hon berättar om hur hon inte kan resa utan att bli stoppad av myndigheter, både i säkerhetskontrollen och för slumpmässiga test på gatan.

Hon berättar om hur hennes barn som bor kvar i Zimbabwe inte får resa till Finland för att hälsa på henne av byråkratiska orsaker.

Jag försöker ta in all information och förklara för mig själv varför inte JAG engagerat mig mera i antirasism i Finland.

Jag känner mig överväldigad. Jag kan inte slåss för varje sak och försöka rädda hela världen, jag måste välja mina strider.

Så jag antar att jag valt jämställdhetsfrågan för det känns som en sak som jag kan påverka: där kan jag prata ur mina egna erfarenheter.

Det är här Faith parerar med sin kritik mot vita feminister.

Det är hårda ord. Vad jag har lärt mig om feminism som grundteori är att det handlar om att slåss för lika rättigheter för ALLA - oavsett hudfärg, bakgrund, kön eller sexualitet.

Men det Faith påpekar är att det ofta i praktiken ändå innebär vita feminister som slåss för jämställdhet mellan vita män och kvinnor.

Till och med sexuella minoriteter och könsminoriteter får enligt henne mer uppmärksamhet än de svartas ställning i samhället.

Se på presidentvalet i USA: Hillary Clinton argumenterade för att “krossa glastaket”. Det var icke-vita som röstade på henne. Vita kvinnor röstade till största del på Donald Trump, trots hans rasistiska uttalanden.

Hennes kritik är hård, men jag känner att den innehåller en viss sanning. Annars skulle det inte göra så ont.

En skenhelig vit feminist

När jag tänker på min feministiska kamp så sker den i praktiken oftast i vita miljöer. Inte avsiktligt: men min omgivning råkar vara vit. Mina arbetskompisar är vita. Min familj är vita. Mina vänner är vita.

Jag är uppvuxen i en helt vit miljö. Med ett finskt pass. Det var först i gymnasiet när jag började på internationella linjen som min klass representerade större mångfald.

Jag känner mig skenhelig. Jag har under största delen av mitt liv haft husdjur som jag dessutom brytt mig väldigt mycket om. De har blivit så gott som familjemedlemmar.

Däremot har min bekantskapskrets varit till 99% vit. Antirasistiska frågor har därmed inte varit närvarande ur ett perspektiv att en nära människa till mig skulle berätta hur hen blir berörd.

En liten beaglevalp gömmer sig under en trädstam och tittar mot kameran.
Känner du dig träffad av Faiths kritik? En liten beaglevalp gömmer sig under en trädstam och tittar mot kameran. Bild: Antonio Gravante hund,djur

Det handlar inte om att jag inte känner empati eller inte bryr mig, det handlar snarare om vad som känts nära och lätt att relatera till.

Det här är inte ett jättebra argument att presentera till en person som upplever förtryck på grund av sin hudfärg så gott som dagligen.

Jag upplever att jag vuxit upp med goda värderingar, en välvilja för mångfald och en bredare syn av feminism än bara en kamp för vita.

Men när jag pratar med Faith så blir jag påmind om hur många människor i min omgivning kämpar med frågor som jag och min egen bekantskapskrets inte ser i vardagen.

Jag har levt i en utopistisk bubbla där jag tänker att vi inte ska se hudfärg för vad spelar det för roll - vi är ju alla lika.

Problemet är att alla inte ser det så och de gör sig också hörda.

Perspektiv är ett privilegium

Jag har däremot fastnat i min egen personliga strid och stirrat på hur den vita mannen har det bättre än jag, inte hur bra jag har det jämfört med så många andra.

Igen, uttryckligen när det handlar om hur många strider jag fått slippa som följd av just min vita hudfärg.

Det är väldigt mänskligt, sist och slutligen. Vi fokuserar ofta på våra egna strider, sådana har vi alla oavsett kön, hudfärg eller bakgrund.

Här handlar det inte om att förminska frågan om jämställdhet, varken att få någon att känna sig skyldig för att hen har det bra ställt eller till exempel banalisera frågor om sexuella trakasserier vita emellan.

Däremot är det väldigt hälsosamt med perspektiv. Det är vad jag fick av Faith.

Hör Faiths kritik och i senaste avsnittet av Imperfekt med mig och Axel Brink.

I samma avsnitt hör du också finlandssvenska Saba prata om hur det varit att växa upp som svart kvinna i Svenskfinland och hur rasism varit vardag ända sedan skolgården.

Redigerad kl 12:58: Felstavningen av Faiths efternamn korrigerades.

Nyligen publicerat - X3M