Hoppa till huvudinnehåll

Tiago flyttade till Finland för att studera, men miste sitt sociala skyddsnät - inte ens brödkön tog emot honom

Tiago Martins Pinto blickar ut över ett grått landskap
Tiago Martins Pinto fick bekanta sig med det finska socialskyddet den svåra vägen. Tiago Martins Pinto blickar ut över ett grått landskap Bild: Alexander Beijar/Yle invandring,Unionsmedborgarskapet,Europeiska unionen,Tiago Martins Pinto

Det var kärleken som tog Tiago Martins Pinto till Finland från hemlandet Portugal, och viljan att doktorera. Men i slutändan var det brödköer och liv utan socialskydd som väntade honom i det nya landet.

Martins Pinto doktorerar vid Aalto-universitetet om invandrares känsla av tillhörighet i sitt nya land, något som han varit intresserad av redan länge.

– När jag kom till Finland kändes allting ganska mörkt, inte bara vädret, konstaterar Martins Pinto och fortsätter.

– Det kändes som om ingen tog tidigare erfarenhet i beaktande, vare sig vad gällde arbete eller vad gällde akademiska studier.

Fick stifta bekantskap med nollavtal

Martins Pinto kom till Finland i januari 2018, och hans doktorsprogram inleddes först nästa höst. Under tiden, för att ha råd med hyra och mat på bordet, jobbade han med diverse städ- och restaurangjobb, och allt på så kallade nollavtal. Det här var ett helt nytt sorts kontrakt för honom.

– I Portugal kan man endera jobba som frilansare eller med ett “riktigt” kontrakt, men jag hade aldrig hört om sådana här nollavtal där arbetsgivaren har oskäligt mycket makt över arbetstagaren, konstaterar Martins Pinto.

Mitt i allt var jag i en situation där jag inte längre hörde till det portugisiska systemet, men i och med att jag bara jobbat på nollavtal och inte uppnått FPAs bestämmelser så hörde jag inte heller till det finska systemet― Tiago Martins Pinto

Ett nollavtal är ett arbetsavtal som inte fastställer något minimiantal arbetstimmar per vecka för arbetstagaren. Arbetstagaren binder sig med andra ord inte till att jobba eller ta emot arbetsturer, men arbetsgivaren binder sig inte heller till att erbjuda några som helst arbetsturer.

Systemstrul satte käppar i hjulet

Då Martins Pinto kom till Finland och började jobba gällde fortfarande Folkpensionsanstaltens gamla reglementen. De satte en undre gräns på hur mycket man måste jobba och tjäna för att vara berättigad till en arbetstagares socialskydd. Kravet var att jobba minst fyra månader i streck på ett kontrakt som ger minst 1 200 euro i månaden och minst 18 timmar i veckan.

Det var då Martins Pinto var med om en cykelolycka han insåg att han fallit mitt emellan två system. Enligt EU-bestämmelser övergår en EU-medborgare som flyttat till ett nytt EU-land till det nya landets sociala system efter att ha vistats i landet mer än tre månader.

- Mitt i allt var jag i en situation där jag inte längre hörde till det portugisiska systemet, men i och med att jag bara jobbat på nollavtal och inte uppnått FPA:s bestämmelser så hörde jag inte heller till det finska systemet, säger Martins Pinto.

Tiago Martins Pinto står med ansiktet mot kameran vid en buske i en park.
Martins Pinto håller fortfarande på med sina doktorsstudier, men vid sidan om det både föreläser han och jobbar för Keru. Tiago Martins Pinto står med ansiktet mot kameran vid en buske i en park. Bild: Alexander Beijar/Yle invandring,Unionsmedborgarskapet,Europeiska unionen,Tiago Martins Pinto

Efter olyckan, där Martins Pinto skadade sin akillessena, fick han ett sjukintyg och två månaders sjukledighet av sin läkare. Men i och med att han jobbade på nollavtal hade han inte rätt till någon sjukdagpenning, och det hela slutade med att Martins Pinto tvingades bränna sina besparingar, dels på vård, men även på att betala hyra och mat för den tiden han inte jobbade.

– Till sist gick det så långt att jag tvingades gå till en brödkö, men inte för att göra volontärarbete, utan för att få mat på bordet, säger Martins Pinto.

Det första stället Martins Pinto kontaktade var Frälsningsarméns brödkö. Därifrån fick han ett nekande besked.

– Frälsningsarmén sade att man måste ha ett giltigt FPA-kort för att de ska ge mat åt en. Det kändes fel, det var just på grund av FPA som jag tvingades stå där, konstaterar Martins Pinto argt.

Folkpensionsanstalten: “Det handlar högst troligen om ett missförstånd”

Yle Huvudstadsregionen har talat med FPA för att få deras synvinkel på saken. Först och främst skulle de råda folk i Martins Pintos situation att vara i kontakt med FPA personligen.

– Vi strävar nog alltid efter att lösa sådana här saker, och det skulle gälla för honom, men såklart också för alla andra som är i en liknande situation, att kontakta oss. Vi kan allt som oftast hjälpa till bara vi känner till saken, säger Suvi Rasimus, chef för kompetenscentret för internationella ärenden på FPA.

Vidare nämner Rasimus att man sedan april i år har ändrat på lagstiftningen, och att kraven inte är nära på så tuffa som de var tidigare. I dagsläge räcker det med att tjäna 696 euro i månaden för att vara berättigad till FPAs stöd.

Martins Pinto jobbar idag med projektet Keru, som är ett slags “öppet kylskåp”, som erbjuder mat som inte butiker längre säljer men som är fullt ätbara till folk som behöver. Dessutom fortsätter han sina doktorsstudier vid Aalto-universitetet och föreläser vid universitetet.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen