Hoppa till huvudinnehåll

Våren är här och den är fylld av besvikelse - Game of Thrones tidevarv är över

Analysstämpel på bild av Game of Thrones-karaktären Tyrion Lannister.
Analysstämpel på bild av Game of Thrones-karaktären Tyrion Lannister. Bild: HBO Game of Thrones,analys,kultur

Den episka fantasyserien Game of Thrones är slut och förutom tomhet lämnar serien efter sig så väl glada som förbittrade fans. Oavsett vad man anser om seriens kontroversiella och sista säsong så måste man medge att det är ett kulturellt fenomen utan like som går i graven.

Varning för spoilers för alla avsnitt av Game of Thrones

Jag blev introducerad till Game of Thrones under vintern 2011 när en vän som visste att jag älskade fantasy tvingade mig genom den första säsongens första avsnitt. Det var inte kärlek vid första ögonkastet.

Det tog mig flera avsnitt att fastna på kroken. Först när Ned Starks huvud rullade var jag hjälplöst förälskad. Nästa dag köpte jag alla fem böcker som vid det laget kommit ut.

Böckerna var slukade innan den andra säsongen körde igång våren 2012 och jag hungrade fortfarande efter mer. Och jag var inte den enda. Man kunde inte komma undan Game of Thrones. Seriens tentakler slingrade in sig överallt.

Game of thrones
Game of thrones Bild: HBO game of thrones

Hyllningar och priser åt alla håll

Mitt förhållande till Game of Thrones är inte unikt.
Precis som miljontals andra hade jag fallit för seriens perfekta cocktail av nyanserade karaktärer, skamlösa sexscener, väsande drakar, groteskt våld, blodigt svek och oförutsägbara vändningar.

Man kan tillbringa timmar, dagar och veckor med att analysera exakt varför Game of Thrones blev ett så mäktigt och omfattande populärkulturellt fenomen.

En av de största orsakerna är naturligtvis George R.R. Martins böcker som serien är baserad på. Den otroligt komplicerade och detaljrika världen är starkt beroendeframkallande.

Serieskaparna David Benioff och D.B. Weiss lyckades paketera om Martins tusentals sidor av text till något som miljontals människor kunde förälska sig i.

Det är en bedrift som förtjänar alla hyllningar och priser som serien fått genom åren, ingen fråga om saken.

Peter Dinklage vinner sin andra Emmy för rollen som Tyrion Lannister i Game of Thrones.
Peter Dinklage har kammat hem flera priser för sin roll som Tyrion Lannister. Peter Dinklage vinner sin andra Emmy för rollen som Tyrion Lannister i Game of Thrones. Bild: EPA/Paul Buck peter dinklage

Fansen kräver "kompetenta skribenter"

Det smärtar mig att medge att Game of Thrones lyckats svärta sitt eget kulturella arv. Det är fortfarande ett imponerande hantverk fyllt av underhållning, spektakel, enastående specialeffekter, episk musik och skådespelare som bemästrat sina roller och karaktärer.

Ändå är serien inte den samma som den en gång varit. Tv-serien frodades så länge George R.R. Martins böcker utgjorde dess grund. Men serien hann skena iväg på grund av Martins problem att avsluta de två sista böckerna. Ju längre serien gled ifrån böckerna desto större och fulare blev sprickorna.

Jag förlät Game of Thrones för de växande bristerna eftersom jag hoppades att felen i slutänden skulle visa sig vara avsiktliga och avgörande för hur handlingen knyts ihop.

Nu kan jag konstatera att jag hade fel.

Vissa av seriens fans avvisar de besvikna fansen som bortskämda stackare som bara inte fick det slut som de ville. Kanske det. I skrivande stund har över en miljon arga fans undertecknat ett upprop på nätet.

En miljon arga fans utgör visserligen bara en bråkdel av seriens hundra miljoner tittare i 192 länder, men bör inte avfärdas som en grupp gnällspikar. Vem vet, kanske jag bara säger det för att jag själv är upprörd.

David Benioff och D.B. Weiss, serietopparna på Game Of Thrones.
David Benioff och D.B. Weiss på röda mattan inför åttonde säsongens premiär i New York. David Benioff och D.B. Weiss, serietopparna på Game Of Thrones. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Game of Thrones,David Benioff

Bråttom att nå mållinjen

Visst, konst är subjektivt och det finns inget rätt eller fel. Men enligt mig går det inte att jämföra seriens glansdagar (säsong 1-4) med de senare säsongerna.

Det blir som att jämföra två olika tv-serier. I säsong sex finns tecken till förbättring, men i säsong sju och sedan slutligen i säsong åtta kollapsar Game of Thrones under sin egen tyngd.

Borta är den meningsfulla, knivskarpa dialogen och den långsamma upptrappningen till oförutsägbara vändningar. Borta är begreppen tid och avstånd. Många karaktärer har ändrats radikalt utan förklaring eller dummats ner till skuggor av sina forna jag.

I det stora hela känns det som om saker bara händer för att manuset kräver det - inte på grund av ett logiskt händelseförlopp. Vi måste komma till ett slut och vi måste göra det så fort som möjligt.

Det är egentligen inte frågan om att HBO skulle haft brist på tid eller pengar. Bolaget har vid flera tillfällen erbjudit sig att kasta miljontals dollar på Benioff och Weiss i utbyte mot flera längre säsonger.

Männen ansvariga för serien har tackat nej och uppgett att serien tar slut efter två kortare säsonger som sammanlagt består av 12 avsnitt.

Benioff och Weiss har tillägnat över tio år av sina liv åt Game of Thrones och man förstår att de vill gå vidare. Drakarna byts nu ut mot jediriddare då männen tar sig an en ny Star Wars-produktion.

Kakkosen Game of Thrones-kilpailu
Kakkosen Game of Thrones-kilpailu Bild: Yle/HBO

Karaktärerna - då och nu

För mig har karaktärerna alltid utgjort den charmigaste aspekten i Game of Thrones. Och de charmigaste av de charmiga är ju så klart de smarta karaktärerna. Schackspelarna och marionettmästarna som klarar sig långt tack vare sin intelligens.

Till dessa hör bland andra Tyrion Lannister, Petyr Baelish och eunucken Varys. Om man ser på var dessa karaktärer började är utveckling tragisk.

I de tidigare säsongerna kunde Tyrion lätt överlista de andra spelarna, till exempel som när han lurar Varys, Baelish och Pycelle om vem hans systerdotter Myrcella ska gifta sig med.

I senare säsonger är spåren av en intelligent Tyrion borta, ersatt av en sorglig version som bara utväxlar oroliga blickar, häver ur sig snoppskämt, ger dåliga råd och sitter på information som till exempel en hemlig ingång till Kings Landing som aldrig används mot hans syster Cersei i åttonde säsongen.

För att inte tala om att han aldrig inser att det är en dålig idé att gömma sig i en gravkrypta när fienden kan få de döda att återuppstå.

Varys karaktärsutveckling är lika tragisk. Den tidigare spionmästaren har spelat och manipulerat karaktärer under hela seriens gång - enbart för att avrättas efter att han öppet diskuterat förräderi med sin drottnings närmaste rådgivare och hennes älskare.

Och vi har inte ens kommit till de andra karaktärerna.

Arya Stark tuijottaa suoraan kameraan.
Superhjälten Arya Stark. Arya Stark tuijottaa suoraan kameraan. Bild: HBO / Yle Kuvapalvelu Game of Thrones

I tredje säsongen avslöjar Jaime Lannister att han högg ner kungen han var edsvuren att beskydda - för att rädda folket i Kings Landing från en brinnande död.

I åttonde säsongen bryr han sig inte. Han bryr sig inte om folket, inte om Brienne som han inlett en affär med. Han älskar Cersei och återförenas med henne i seriens nästsista avsnitt trots att hon skickat någon för att döda honom ett avsnitt tidigare.

Under åtta säsonger har vi sett Jaime växa, mogna och bli en sympatisk karaktär och så nollas allt för en kärleksfull återförening som trotsar all logik.

Daenerys vändning till vansinnig tyrann är inte helt överraskande, men förvandlingen är så förhastad och klumpig att man inte kan annat än himla med ögonen. Jag är okej med att den tidigare feministhjälten slutar som en mordisk galning - men inte med resan dit.

Den godhjärtade Jon Snow är knappt mer än en glorifierad statist i den sista säsongen. Hans plötsliga kärlek till Daenerys övertygar inte. Jämfört med hans romans med Ygritte är det pinsamt och otillfredsställande hur falskt det känns.

Samtidigt har Arya Stark förlorat hela sin karaktär och bara blivit en cool superhjälte som kan döda vem som helst. Hennes personlighet har reducerats till tuffing.

Bran Stark, ett allseende och övernaturligt väsen efter sina äventyr i de tidigare säsongerna, är värdelös. Han sitter i sin rullstol och stirrar intensivt utan att bidra med något alls trots sina magiska krafter.

Samtidigt måste man vara nöjd över att åtminstone Theon Greyjoy, Jorah Mormont och Sandor Clegane fick värdiga men förutsägbara slut.

Game of Thronesin seitsemännen kauden posteri. Yön kuninkaan sininen silmä.
Vem var den här filuren? Vad ville han? Game of Thronesin seitsemännen kauden posteri. Yön kuninkaan sininen silmä. Bild: HBO Game of Thrones,Night King

Logiska luckor och obesvarade frågor

Den sista säsongen i Game of Thrones präglas av ett komplex att allt är okej så länge det ser häftigt ut - och det gör det. Verkligen. Det visuella förtjänar alla hyllningar.

Men krigstaktiker har man glömt bort. Dothrakiryttare kan rusa in i mörkret med brinnande svärd så att vi ska få se ljusen slockna - ett efter ett. Men i vilken värld är det en godkänd krigsstrategi?

Så har vi Daenerys nästsista drake Rhaegal, dödad av ett stort armborst på ett skepp som hör till en flotta som hon "glömde bort" att den existerade.

- Dany glömde typ Eurons flotta, säger skribenten David Benioff själv i en videosnutt som tar oss bakom scenerna på avsnittet ifråga.

I nästa avsnitt är samma armborstar primitiva och långsamma. Daenerys lyckas nästan egenhändigt förinta hela Kings Landing med bara en drake. Vad var hela poängen med att skaffa en armé när hon från början hade tre drakar?

Under åttonde säsongens gång har också Daenerys hela armé tydligt förintats i slaget mot de dödas armé. I nästa avsnitt är hälften tillbaka, mystiskt återuppstådda ur tomma intet.

Jag kunde fortsätta i all evighet, men det börjar kännas lite bittert och småaktigt. Den sista säsongen är fylld av synder och vi har inte ens kommit till seriens sista avsnitt.

Bran den brutne - kung av de sex kungadömena

Jag ville verkligen tycka om det sista avsnittet. Det börjar spöklikt vackert med dystra bilder och Ramin Djawadis melankoliska musik. Skådespelarna, särskilt Emilia Clarke och Peter Dinklage, har aldrig varit bättre.

Så knivhuggs Daenerys till döds av Jon Snow och vi åker iväg på en sista osammanhängande åktur som slutar med att ett råd på diverse karaktärer utser Bran Stark till ny kung. Motiveringen till utnämningen är minst sagt långsökt. Det hela känns som en parodi.

Bran Stark uppger sig hela tiden ha strävat efter detta. Betyder det då att han med alla sina krafter och sin förmåga att observera olika tidslinjer lutade sig bakåt och såg tusentals dö bara så att han skulle få bli kung? Varför det? Det finns inte mycket i Brans berättelse som hänger ihop.

En Stark får tronen i Kings Landing medan Sansa Stark förklarar Winterfell självständigt och blir dess härskare och ingen protesterar mot Nordens järngrepp på makten.

Arya Stark åker iväg för att utforska världen trots att hennes karaktär aldrig visat något intresse för att utforska någonting annat än hämndens tillfredsställelse.

Samtidigt straffas Jon Snow för mordet på Daenerys genom att skickas tillbaka till muren, där han återigen ska bli Nattens väktare.

Jag vet inte varför Jon Snow straffas eftersom de enda som vill se honom straffas lämnar Westeros.

Men han ansluter sig ändå till Nattens väktare igen, organisationen som vakar över muren och hindrar de döda från att ta sig bortom den. Varför finns de ens kvar efter att de dödas hot besegrats?

Jon stannar åtminstone inte kvar på muren som väktare utan beger sig i stället bortom den, förmodligen som kung över det fria folket. Åtminstone får han en tillfredsställande återförening med sin hund, Ghost. Hans sanna identitet som Aegon Targaryen spelar i slutänden ingen roll.

Bonuspoängen för seriens mest opassande avslutning går till Bronn, den giriga legosoldaten som av någon outgrundlig anledning ska hantera kungadömets finanser. Det är inte så länge sedan Tyrion var tvungen att förklara för honom hur lån fungerar.

Priset för avsnittets sötaste stund går till scenen där Brienne fyller i Jaime Lannisters biografi.

got
got Bild: HBO Game of Thrones

Våren är här

Game of Thrones har fallit offer för många saker, bland dem en författare som inte orkat slutföra källmaterialet, skribenter som haft bråttom att avsluta serien och sist men inte minst - sin egen storhet.

Varje gång Game of Thrones dominerade alla konversationer i min sociala sfär var det på grund av något chockerande spektakel, oavsett om vi diskuterar Oberyns krossade skalle eller drakar i Westeros skyar för första gången.

Det är därför den sista säsongen är en besvikelse. Det handlar inte längre om stridande familjer, svek och intriger. Det handlar om spektakel och chockerande vändningar.

Det handlar om de maffiga belägringarna, stunderna där fansens favoriter får skina på episka sätt och vändningar som är chockerande bara för att vara chockerande.

Det känns billigt och tillgjort. Som om en serien tigger och vädjar att man fortfarande ska gilla den trots att det skarpa och kluriga lyser med sin frånvaro.

Ingen har sagt att det är en enkel uppgift att avsluta en populär och älskad tv-serie, särskilt en lika avgudad och enorm som Game of Thrones.

Jag minns ramaskrien kring slutet på Lost när alla visade sig vara döda hela tiden och besvikelsen över seriemördardramat Dexters förbryllande epilog. Jag minns hur fansen rasade när sitcomserien How I Met Your Mother dödade mamman och lät Ted Mosby rusa tillbaka till Robin.

Om Game of Thrones ville bli medlem i samma klubb som mästerverken The Sopranos, Breaking Bad, The Wire, Mad Men och The Americans så har serien spektakulärt misslyckats.

Jag kommer alltid att vara tacksam för att Game of Thrones gjorde för fantasygenren det Marvel gjorde för superhjältegenren - sålde en fin genre som bara varit "för nördar" till massorna och fick dem att älska den.

Samtidigt hoppas jag att George R.R. Martin tar sig i kragen och börjar skriva ett värdigt slut på berättelsen som just drog en sista rosslande och antiklimaktisk suck.

Jag ska avsluta den här texten på en positiv not. Jag måste. Om ni känner er förvirrade eller missnöjda över slutet, föreställ er då hur en vanlig bonde i Westeros känner sig: hans nya kung är en känslolös spökpojke som vet allt och kan styra djur med sitt sinne.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje