Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Hörnstenarna som ska vara gjutna i betong för laget som tänker vinna Stanley Cup – målvakten, stjärnorna och kärnan i spelsättet

Boston Bruins firar i slutspelet.
Boston Bruins firar i slutspelet. Boston Bruins firar i slutspelet. Bild: Adam Lacy/Icon Sportswire/AOP Boston Bruins

Den som följer Stanley Cup-slutspelet blir nästan dränkt i ett hav av spelmässiga detaljer och statistisk fakta. Allt är är viktigt, allt kan vara avgörande. Men skalar man bort det mer eller mindre oväsentliga blir tre fundament kvar: målvakten, de bästa spelarna och spelsättet.

Ju längre i in playoffvåren vi kommer desto färre blir lagen och matcherna. Det kompenseras ändå av hur mängden av olika teorier, tolkningar och historiska paralleller bara växer och växer.

Redan i den första omgången har ändå vissa tydliga vinnande element börjat träda fram.

I år kunde var och en se hur Columbus slog ut jättefavoriten Tampa Bay. Avgörande var att Sergej Bobrovskij storspelade, Artemi Panarin och Matt Duchene lyste och att alla Columbus-formationer tog fram ett extra förråd med sandpapper och aktiv press över hela isen.

Tuukka Rask är en stark kandidat för priset som slutspelets bästa spelare.
Tuukka Rask är en stark kandidat till priset som slutspelets bästa spelare. Tuukka Rask är en stark kandidat för priset som slutspelets bästa spelare. Bild: Greg Thompson/Icon Sportswire/AOP Tuukka Rask

Samma Columbus stötte sedan på Boston Bruins. Efter några inledande tur-och-ordning-segrar, efter vilka Columbus ledde med 2–1, blev Tuukka Rask en mur, Bostons första kedja avgjorde de två följande matcherna ocn Bruins lagmaskin käkade upp Columbus i den sjätte matchen.

Matchserierna var praktexempel på hur det ser ut när ett vinnande lags fundament – målvakten, stjärnorna och spelsättet – fungerar.

Allt annat faller på sin plats när de här tre stöttepelarna är gjutna.

1. En målvakt som är omöjlig att rubba och genast skakar av sig sämre prestationer

Alla som någonsin har lyssnat på då Juhani Tamminen redogör för ishockeyns principer har hört det. Laget som har den bättre målvakten vinner matchen, förutsatt att det handlar om något så när jämna lag.

Under en lång NHL-slutspelsvår med fyra omgångar, och kravet på att vinna fyra matcher per runda för att gå vidare, är det en lite onödigt snäv princip. När skäggen växer och våren blir till sommar så gäller en utvidgad modell av Don Tamis princip för målvakter.

Men grundtanken är den samma – allt står eller faller med målvakten.

Keepern i laget, som till slut tar hem Stanley Cup, kan inte vara den bättre målvakten i varje match i fyra serier. Det blir några svagare kvällar, kanske till och med två i sträck. Vinnarmålvakten har ändå styrkan att inte låta det bekomma sig, utan fokuserar hela tiden på det som bevisligen fungerar.

Blir målvakten osäker och börjar fundera på om han gör de rätta sakerna så blir det ingen Stanley Cup. Inte i alla fall med den killen mellan stolparna. Spelet och självförtroendet måste vara så automatiserat att huvudet i princip hålls tomt från störande tankar.

Jordan Binnington i St. Louis mål har stått för en sensationell rookiesäsong.
Jordan Binnington i St. Louis mål har stått för en sensationell rookiesäsong. Jordan Binnington i St. Louis mål har stått för en sensationell rookiesäsong. Bild: Richard Ulreich/CSM/REX/All Over Press Jordan Binnington

Alla lag som går hela vägen har en målvakt som är totalt trygg med sitt spel och tycks göra allt rätt hela tiden. Ofta lyckas han också bli ett spöke för motståndarna och får dem att verka uppgivna.

Spelare, journalister och coacher säger att en sådan målvakt befinner sig i ”zonen”.

Tuukka Rask skrattade åt termen efter segerserien mot Carolina och undrade om någon vet vad och var den här ”zonen” som alla snackar om egentligen är.

Den som sett Rask spela i vår har i alla fall upptäckt att hans spel inte för tillfället är från denna hockeyvärld, så i någon svårt definierad parallell verklighet finns han.

Förutom att finnas i den diffusa ”zonen”, så måste en vinnande målvakt också göra de där konkreta matchvinnande räddningarna när spelarna framför honom har sina oundvikliga svaga sekvenser.

Både Boston och St. Louis har i vår en målvakt som fyller nämnda kriterier.

Bonus: En storspelande målvakt är även den bästa garantin för ett fungerande boxplay. I slutspelet blir det livsviktigt att kunna döda utvisningar och bäst sker det om gubben mellan stolparna är en puckmagnet.

2. Spelarna som ska vara bäst är det också – i rätt tid

Alla har vi också hört att killarna som får betalt för att vara ett NHL-lags bästa spelare verkligen måste vara det om det ifrågavarande lagets trupp ska raka sig först till midsommar.

Även här krävs en liten utvidgning av den i och för sig fullständigt vattentäta principen. För att nästan två och en halv månad av slutspel ska bli sanning är det oftast så att ”ledarhundarna” gärna får vara lite i bakgrunden i åtminstone en av de första tre serierna.

Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pastrnak bildar Bostons förstakedja.
Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pastrnak bildar Bostons förstakedja. Brad Marchand, Patrice Bergeron och David Pastrnak bildar Bostons förstakedja. Bild: Julian Avram/Icon Sportswire/AOP Brad Marchand,Patrice Bergeron,David Pastrňák

Det vill säga spara lite krafter i något skede av våren.

Sanningen är ändå den att om förstakedjans och det första backparets stjärnor inte kan stiga fram just i de ögonblicken då avgörande matcher står och väger, så brukar det sluta illa.

Om en Sidney Crosby, Brent Burns eller Aleksandr Ovetjkin börjar ha tom blick efter ännu ett byte utan resultat i match nummer sju är det i regel kört.

Och omvänt. När lagets största stjärnor med eget exempel visar hur man får den till synes orubblige målvakten ur ”zonen”, eller hur betongmuren till styrspel på neutral is sprängs i spillror, så tänds en låga i hela laget.

När ”Crosbyna” i sin tur märker hur lagets puls slår i takt med stjärnornas prestationer, så blir de oftast ännu ett strå vassare.

Jaden Schwartz har stått för tolv slutspelsmål.
Jaden Schwartz har stått för hela tolv slutspelsmål. Jaden Schwartz har stått för tolv slutspelsmål. Bild: Valerie Shoaps/CSM/REX/All Over Press Jaden Schwartz

Innerst inne så är det just den känslan de lever för. Att vara bäst då det verkligen gäller. Att vara den som alla blickar riktas mot. Att vara herre på täppan.

Bonus: När de bästa spelarna har flyt och självförtroende så blir det mål i powerplay. I slutspelet är varje powerplaymål viktigt. I år har till exempel Boston och San Jose visat hur matcher och matchserier avgörs då spelet med fler killar på isen fungerar.

3. Spelsystemets vinnande element utkristalliseras till lagets playoffspelsätt

Laget som vinner Stanley Cup är allt som oftast inte det som imponerar mest i första omgången.

Något som däremot brukar sticka ut är att det kommande vinnarlaget från första början plötsligt ”får sitt spel igång”. Anfallen trummar på enligt ett visst mönster och spelvändningarna ser ut som kopior av varandra.

Laget kan plötsligt dominera händelserna i långa stunder oberoende av vad motståndaren gör.

Craig Berube tog över St. Louis i november.
Craig Berube tog över St. Louis i november. Craig Berube tog över St. Louis i november. Bild: Fred Kfoury III/Icon Sportswire/AOP Craig Berube

Det är fråga om mer än ett spelsystem. Alla lag som tar sig till slutspelet har ett mycket väl inarbetat spelsätt som motståndarna har analyserat i minsta detalj. Ändå blir det ofta så att ett lag börjar vända match efter match till sin fördel enligt ett visst mönster.

Då är det fråga om en lyckad spelmodells följande nivå. Någon eller några av speltruppens gemensamma styrkor vässas inom spelsättets ramar fram till avgörande fördelar.

När alla överraskningselement mellan lagen är borta, och samma spelare möts i match efter match, är det ofta just spelsättets kärna som vänder spelets flöde till det ena lagets fördel.

Pittsburgh Penguins grymma speltempo, som blev tydligast när laget ställde om försvarsspel till anfall, var ett vinnande recept 2016 och 2017. Ju mer kontrollerat spelet blev under playoff, desto mer avgörande blev det hur snabbt målchanser skapades för Penguins matchvinnare.

Washingtons ”tunga skicklighet” var förra årets vinnarmelodi. Spelsättet fanns där hela tiden, men förädlades i slutspelet till att fysiskt äga rinkens mittfil och sargkanterna och att avgöra med individuell briljans. Slutspelets tillåtande domarlinje ökade spelsättets effektivitet.

Bostons chefstränare Bruce Cassidy under en presskonferens.
Bostons chefstränare Bruce Cassidy under en presskonferens. Bostons chefstränare Bruce Cassidy under en presskonferens. Bild: Fred Kfoury III/Icon Sportswire/AOP Bruce Cassidy

I åt blir det två lag som båda spelar någonting som jag skulle kalla för extremt intensiv fysisk hockey över hela rinken. Med fyra kedjor.

Blues malar på lite tyngre, Bruins har lite mer tempo i sitt anfallsspel.

Det ska bli ytterst intressant att se vilka delområden inom spelet som endera laget oftare börjar vända till sin fördel.

Bonus: I slutspelet är det alltid viktigt med mål och starka insatser från tredje och fjärde kedjan. Också backarna nummer fyra, fem och sex måste kunna spela säkert. När spelsättets fundament blir dominerande så brukar det automatiskt betyda att även spelarna bakom stjärnorna levererar.

Och ännu en grej: Er ödmjuke kolumnist inledde slutspelstippandet uselt, höjde sig i andra rundan och hade båda rätt i konferensfinalerna. Till och med matchsegrarna gick rätt i Blues–Sharks-serien. Förhandsanalys inför Stanley Cup-finalserien på måndag.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport