Hoppa till huvudinnehåll

Den Skandinaviska Action Rockens uppgång och fall

Från Pargas till Amerika

Kring mitten av 90-talet dök det upp sextiotalsosande garagerockband i norden som svampar efter regn. Segertåget gick från lokala svettiga källare till stadiongig i USA. Men tio år senare tog energin slut.

Kalla det action rock, sleazerock, garagerock eller hard rock, det gemensamma för alla var att de unga musikerna var trötta på depprock som saknade svett och skratt.

Den nya genrens bildspråk byggde långt på klassisk rockabilly-americana: eldsflammor, tatueringar, tecknade råttor, biljardklot och rockabillyestetik. Som Elvis i ett barslagsmål med Venom.

Actionrocken blåste liv i rock 'n’ roll-genren i en tid då grungen tagit död på glädjen och allvaret blivit för övermäktigande

Det handlade inte om att uppfinna hjulet på nytt. Då man inte längre kunde komma längre i tuffhet och farlighet med hårdrock riktades blickarna i stället bakåt i tiden.

 

Mot en Iggy Pop som ligger avslocknad och blodig i glassplitter på scenen i Detroit 1974. Mot Chuck Berrys bredbenta posering 1955 och mot Brian Jones hånflinande pillerleende 1968.

Allt började med Nicke Andersson

Nicke Andersson var trummis i svenska death metal-bandet Entombed.

 

Han tröttnade på dödsmetall och ville spela rock så han gjorde en "Dave Grohl" och bytte trummorna mot mikrofon och gitarr. Han var inte den enda.

Blickarna vändes bort från grunge, modern hårdrock och techno som utgjorde dagens melodi.

Andersson var inte bara dödsmetalltrummis; han var också ett stort rockfan som dyrkade vid altaret av Kiss och Blue Öyster Cult.

Han har sagt att han kan säga om en liveinspelning med Kiss är från början eller slutet av en sjuttiotalsturné. Enbart genom att lyssna på hur Peter Criss spelar trummor.

I Sverige, Norge, Danmark och Finland bildades band som högaktade Iggy Pop, MC5, The 13th Floor Elevators och Rolling Stones men levererade gitarrdriven rock med samma aggressiva frenesi som Motörhead eller AC/DC.

Nicke Andersson grundade år 1994 bandet The Hellacopters.

 

De andra medlemmarna i första lineupen av bandet var Dregen från Backyard Babies (gitarr), Kenny Håkansson (bas) och Robert Eriksson (trummor).

Om du blir yr i mössan av all namedropping så kan du lyssna på en spellista på Spotify:

Jag minns att det var min gamla kollega Ole Nerdrum på X3M som frågade mig om jag hört The Hellacopters. “De låter som The Stooges” sade han. Det kunde man ju inte missa.

 

Debutalbumet Supershitty to the Max! var rått, svettigt, snorigt; en käftsmäll av rang med klinkande pianon bakom en ljudvall av fräsande gitarrer och distorsion. Skivan spelades in på 26 timmar.

Det här var inte mysrock för en fredagkväll med några bärs vid grillen, utan snarare en 24-timmarskryssning som slutar i fyllehäktet med spyor på skjortan och klåda i underlivet.

Skivan skulle bli startskottet för en hel genre.

Bland grupper som spelar eller spelade mer eller mindre utstuderad Action Rock kan The Hellacopters, Turbonegro, The Hives, Backyard Babies, Gluecifer, Baby Woodrose och The Soundtrack of our lives nämnas.

Och Nomads, The Flaming Sideburns, Sweatmaster, Thee Ultra Bimboos, Sahara Hotnights, Crashdiet, The 69 Eyes, Silver, Mustasch och Volbeat.

Finska Hard Action är ett ypperligt band som nu i sin tur återanvänder The Hellacopters grej idag.

 

Finlands svar på The Hellacopters var The Flaming Sideburns. Bandet grundades 1995 i Berghäll i Helsingfors och de turnerade flitigt tillsammans med svenska band. På hemmaplan hade de nära band till tjejbandet Thee Ultra Bimboos.

 

Skandinaverna var Ken McIntyres räddning i USA

Hur stor grej var då den skandinaviska nytändningen av amerikansk och brittisk rock från 60- och 70-talet?

Den amerikanska rockjournalisten Kenneth “Sleazegrinder” McIntyre
skriver för tidningen Classic Rock och har en egen kabel-tv-show vid namn “Heavy Leather Topless Dance Party” tillsammans med sin fru.

Han minns exakt hur han kom i kontakt med det nordiska soundet.

Action Rocken satte inte stopp för den tidens flodvåg av ryslig musik, mode och kultur, men den höll hoppet vid liv för riktiga rockare.

Förra hösten hyllade McIntyre det norska bandet Gluecifer på sin facebooksida.

“Året var 1999 och jag hade just kommit ut från rehab för 10:e (och sista) gången.

Jag hade trillat av rockkälken vid den tidpunkten och jag läste en artikel i tidningen Spin eller någonstans om “nu-metal” och jag tänkte “Wow, finns det en ny sorts metall?”.

Så jag gick till skivaffären CD Spins och frågar dem och de säljer mig skivor med Static X och Staind som jag tar hem och jag hatar båda.

Så jag går tillbaka nästa dag och säger “Snälla, kan ni bara rekommendera någon ny rock ‘n’ roll?”.

Så de säljer mig The Hellacopters/Gluecifers Respect the rock EP och sedan log livet åter.

Skandinavien räddade oss verkligen då och folk kommer att se tillbaka på den eran och inte kunna fatta hur otroliga de där banden var.

Speciellt den här plattan är ett monster från början till slut.”

Gluecifer från Norge.

- Jag plockade upp Hellacopters och Gluecifers “Respect The Rock America”-split och var lättad att höra att det fanns nånting annat än nu-metal och emo, säger McIntyre.

Det viktigaste var att stilen byggde en bro mellan amerikanska och europeiska rockare

- Scenen var visserligen liten i USA, men den hade en enorm påverkan. Varenda amerikansk rockare som hörde Turbonegro gick hem och bildade ett eget anstötande rock ‘n’ roll-band, säger McIntyre.

McIntyres favoritband var Gluecifer (Norge) och Sweatmaster (Finland) men som de två bästa albumen räknar han Backyard Babies Total 13 och Turbonegros Apocalypse dudes.

- Det viktigaste var att stilen byggde en bro mellan amerikanska och europeiska rockare. Det blev ganska klart att vi behövde varandra.

- Med facit i hand gjorde inga av de där banden ett så stort kommersiellt avtryck här i USA, men de höjde definitivt taket för alla som fortfarande var intresserade av rock n’ roll, konstaterar han.

Tänk på det här om du vill grunda ett Action Rock-band

- Hitta på ett bandnamn som börjar på “The” och slutar på bokstaven “s”. (The Stooges, The Nomads, The Hellacopters, The Hives" etc.)

- Kamma håret som Elvis eller håll det långt och risigt.

- Klä dig i tighta jeans, jeansjacka eller läderrock, läderväst, väst överlag är bra. Titta på gamla bilder på Lemmy så är du på god väg. Aldrig shorts eller kamouflagefärger som en hårdrockare!

- Se till att ha ett lågt trummset, som Keith Moon i The Who. trummisen ska synas!

- Kör omkring i en snygg gammal amerikansk bil.

- Använd rikligt med tecknade “Rat Finks”, halvnakna brudar och eldsflammor på ditt skivomslag.

- Lyssna ordentligt in dig på Chuck Berry, MC5, Motörhead, Kiss och The Stooges innan du börjar repa.

- Ta många stora tatueringar, men helst inga trendiga tribaltatueringar. Dödskallar, nakna brudar, eld och spelkort är bra motiv.

- Vrid upp förstärkarna och distorsionen till 11.

- Drick mycket öl. Gärna medan du spelar biljard.

- Strunta i allt ovan så länge ni har elgitarrer och sparkar röv.

Också tjejer spelar action rock

Till skillnad från hårdrocken fanns det osedvanligt många tjejband som spelade röjig garagerock. Finska Thee Ultra Bimboos var mycket aktiva.

År 2002 grundades bandet Barbe-Q-Barbies med finlandssvenska frontkvinnan "Niki Rock" bakom mikrofonen. De är fortfarande aktiva och dessutom aktuella med en ny skiva som släpptes den 17 maj.

 

I Sverige fanns Sahara Hotnights och rockabillybandet Slaptones som bestod av tre blonda systrar och deras pappa som spelade trummor.

Om de sistnämnda nu inte var ren action rock, så var de åtminstone hederlig gitarrock.

Den kvinnliga action rocken lever också kvar i moderna rockband såsom Thundermother (somr dock har bara en promille av den explosiva energi och talang som Hellacopters hade).

Allt började i små källare

Flaming Sideburns trummis Jarkko “Jay Burnside” Jokelainen minns de tidiga gigen i överfulla källare.

Allting startade under 90-talet på Bama Lama-klubben de ordnade på Semifinal som är Tavastias mindre källarklubb. Den intensivaste perioden för action rock-scenen i Skandinavien inföll ungefär 1995-2005.

 

Idag bor Jokelainen i Islington i London och är också bekant för många som musikjournalist som skriver för Helsingin Sanomat.

The Flaming Sideburns frontman är den karismatiska Eduardo Martinez från Argentina som tillförde en egen exotisk vibba.

"Flejmarna" bodde i Berhäll och var en del av den ökända “Berghällsscenen” under åren då var och varannan typ som hängde på de otaliga krogarna i den forna arbetarstadsdelen spelade i något band.

 

- Stella-gigen kom litet senare. I det skedet var vi redan alltför för stora för ett ställe som rymmer 50 personer. Vi bodde alla i Berghäll inom några hundra meters radie från Stella så vi tänkte att varför inte, minns Jokelainen.

Själv bodde jag i samma kvarter men när jag försökte gå och se på Flaming Sideburns nere runt knuten i Stella Stars källare så var det fullsatt och jag släpptes inte in.

- Ganska svettigt blev det med kanske hundra människor i lokalen. Det skulle knappast gå igenom hos myndigheterna idag. Jag minns att killarna i Damn Seagulls var minderåriga så vi smugglade dem via bakdörren. Där härjade de sedan halvnakna, berättar Jokelainen.

Jag skulle inte byta ut en dag

Jag har ett minne av att jag intervjuade hela Hellacopters på Tavastia när Dregen ännu var med i bandet, men den intervjun är sedan länge försvunnen.

 

Däremot stötte jag i samband med städning av mitt gamla arkiv på jobbet på en minidisc med en intervju daterad den 14 november 2002.

Intervjun är gjord med basisten Kenny Håkansson på Tavastia där de spelade två kvällar i rad inför fullt hus.

Bandet var aktuellt med sitt femte album, ypperliga By the grace of God, som tog ytterligare ett steg i en mer polerad och radiovänlig riktning.

Got the boat down to Helsinki city
With boys who act like little girls
It ain't quite what I pictured
Ain't quite what I had in mind

På en svettig rockklubb var The Hellacopters som allra bäst. Men när det begav sig fick de också smaka på livet i den allra största ligan.

Bandet värmde till exempel upp The Rolling Stones på Olympiastadion i Helsingfors år 2003.

- Vi trivs ju var man än sätter oss på en scen. Jag älskar att spela på trånga rökiga rockklubbar där man är nära publiken och svettas tillsammans. Men lika väl spelar jag gärna halv fyra på eftermiddagen på en solskensscen utomhus på sommaren, sade Kenny Håkansson

På en stor utomhusscen kändes Hellakoptrarna dock litet malplacerade.

Norska Turbonegro var ett klubb-band med hård kultstatus som hade rötterna i hardcore punk snarare än rock.

1998 splittrades de mitt under sin europaturné. Sångaren Hanks heroinproblem förde honom med ambulans till en psykiatrisk klinik i Milano och så var den sagan all...

 

...ända tills 2002 när bandet gjorde comeback och blev hundrafalt större än de varit och nu också lyckades brejka i USA.

Turbonegro var med sin teatraliska scenshow som fisken i vattnet även på de stora scenerna.

Den finlandssvenska Action Rocken

Svenskfinland saknade inte heller action rock-band: På axeln Pargas-Åbo huserade The Great Oshkosh Experience (1997-2004) och The Sheena Hyenas uppstod ur det bandets aska 2004.

 

Martin Laine var gitarrist i båda banden och sjöng i Sheena Hyenas. Sam Sihvonen spelade gitarr i båda banden.

- Ett tag var det ju kiva att identifiera sig med genren, men det blev ganska snabbt inflation på begreppet och sedan var allt "action rock" med "fast cars" etc.

- Hela estetiken gick överstyr så det var inte så många år man riktigt orkade med det. Efteråt tog man nästan medvetet avstånd från det hela säger Sihvonen.

Hela estetiken gick överstyr så det var inte så många år man riktigt orkade med det. Efteråt tog man nästan medvetet avstånd från det hela

- 1996 spelade vi ännu skatepunk. Det började sedan när den så kallade street punken kom med Rancid och Social Distortion. För mig var bomben när man hörde Supershitty to the Max! Det var något helt nytt på något sätt, minns Laine.

The Sheena Hyenas live på TVO i Åbo 2005.

The Great Oshkosh Experience och The Sheena Hyenas var "stora i Åbo" men annars var det ganska blygsamt. Däremot kunde Klubi i Åbo på den tiden lätt vara fullsatt med tre lokala band.

- Jämfört med hur det är nu var det ju helt fantastiskt. Då kändes det inte som något märkvärdigt att folk gick på gig, säger Sihvonen.

Intresset svalnade till sist och det kom familjetillökning och allt det där sedvanliga. Killarna spelar dock fortfarande rock, de har bl.a. ett nytt projekt tillsammans.

Heartbreak Stereo från Pargas kom litet senare. Här en intervju med Heartbreak Stereo från 2009.

I Jakobstad fanns The Tumbling Dice, Bad Habit, Cajunga och Dead Flowers med en ung Fredrik Furu i ledet.

 

För mig var det viktigaste bandet Sven Tuba och Fiskmåsarna från Karis.

Deras första 10" EP "The Fiskmås Conspiracy" är i mitt tycke en av de viktigaste inhemska skivutgåvorna någonsin.

Sven Tuba och Fiskmåsarnas första vinyl.

En perfekt kombination av punk, AC/DC och Guns n' Roses-stuk. På svenska.

 

Medlemmarna i STOF gick sedermera vidare till en massa kända band såsom Våld, Malicious Death, Berusat Uppror, Heartburns och Hero Dishonest.

Gitarristen Kalle Pajamaa ("Hellvis") är idag mest känd som manager och bakgrundsfigur för Pertti Kurikan Nimipäivät.

På en svettig rökig rockklubb fungerade allt som smort.

The Hellacopters framgångssaga

The Hellacopters gillade att peta in små detaljer som hyllning till sina förebilder.

Från molnet med blixten på By the grace of God-konvolutet (se Kiss scenshow 1976) till 7”-vinyltiteln “Jesus loves the Hellacopters” (“Jesus loves The Stooges”).

Filmplansch för dokumentären Gimme Danger som handlar om The Stooges.
Poster för Jim Jarmuschs dokumentär om The Stooges. Filmplansch för dokumentären Gimme Danger som handlar om The Stooges. Bild: Copyright � �Magnolia Pictures / Everett Collection/All Over Press The Stooges,Iggy Pop,filmer,Jim Jarmusch

Nicke Andersson brukade i början ha på sig en MC5-keps och bandet gjorde massvis av coverlåtar som i regel var väldigt lyckade. Till exempel Nationalteaterns “Sen en lördag kväll”eller Roky Ericksons It´s a cold night for alligators.

Sedermera hoppade Dregen av för att ägna sig åt sitt andra band Backyard Babies och han ersattes av Robert “Strängen" Dahlqvist (1976-2017). Keyboardisten Anders “Boba Fett” Lindström gick också med i bandet.

En räcka hitsinglar och album gjorde bandet till ett stort namn ute i världen. Landsmännen The Hives gjorde också en likadan kometkarriär.

 

2008 tröttnade Hellacopters och splittrades för att medlemmarna skulle kunna ägna sig åt andra saker.

2016 var det dock dags för comeback för sporadiska spelningar här och där.

Ex-Hanoi Rocks-basisten Sam Yaffa spelade också ett tag bas i The Hellacopters. Sommaren 2019 är bandet huvudartist på Tuska-festivalen i Helsingfors, på söndagen.

Överdos av techno och grunge krävde något nytt

Jarkko Jokelainen i The Flaming Sideburns ser scenens födsel som en naturlig reaktion på det som funnits tidigare. Allting går i cykler.

Energisk rock med raka rör var ungefär det mest otrendiga som man kunde tänka sig då

- Rocken hade efter grungen blivit ganska deprimerande och så trugades det techno halvt med våld i dess ställe. Energisk rock med raka rör var ungefär det mest otrendiga som man kunde tänka sig då, säger han.

The Flaming Sideburns idag.

Å andra sidan hade en generation just vuxit upp och kommit i den åldern när man börjar spela rock.

- I Finland var vi uppväxta med Hanoi Rocks, Smack eller 22 Pistepirkko och på andra sidan Bottenviken hade de Nomads och Union Carbide Productions. Plus då en överdos av Stooges och MC5.

- På nittiotalet krafsade sedan de här ungarna ihop sina egna band, berättar Jokelainen.

Fram till det hade jag trott att vi var ganska ensamma med den här grejen

En stund av upplysning skedde 1996 då kompisarna stack till Stockholm för att se New York-bandet The Dictators som hade de svenska banden The Nomads och The Hellacopters som uppvärmare.

- Fram till det hade jag trott att vi var ganska ensamma om den här grejen. men på den resan förstod jag att de har helt samma grej på gång i Sverige, säger han.

På Radio X3M spelade vi på den tiden många av de här banden, bland annat Sahara Hotnights.

 

Resorna över till grannlandet i väst blev fler och grupperna började lira tillsammans. Det var en god samhörighet. Gearfest-konserterna i Stockholm, Oslo och Helsingfors med alla de centrala banden var kulmen på scenen.

Norska Turbonegros fans var så dedikerade att de grundade fanklubben "Turbojugend" som idag är större än själva bandet.

 

Jokelainen minns att The Hives flög raka vägen från sin USA-turné till Tavastia i Helsingfors, fastän gaget torde ha varit en bråkdel av vad de annars betalades.

Jarkko Jokelainen bodde i New York just innan The Flaming Sideburns grundades och han säger att han stal alla goda idéer där. Bland annat sin nerhukade spelstil över ett lågt trummset.

De fem viktigaste skivsläppen enligt Jarkko Jokelainen

1. The Hellacopters: Supershitty to the Max!
2. The Hives: Veni Vidi Vicious
3. Turbonegro: Apocalypse Dudes
4. The Soundtrack of our lives: Welcome to the instant freebase
5. The Flaming Sideburns: Hallelujah Rock ’n’ rollah

- Det var en “Världen mot oss”-mentalitet. Vi var underläge nånstans bakom ingenstans i norr och vi hjälpte varandra så mycket vi kunde, säger Jokelainen.

 

Rocken rann ut i sanden

Efter 2005 började grejen torka in. Den nya generationen hittade på sina egna grejer. Så går det ju alltid och så ska det också gå, menar Jokelainen.

- Som barn var jag bitter över att jag hade missat sjuttiotalets punkscen och allt det spännande kring den, men den här scenen utgjorde en motsvarande tidsperiod i mitt liv.

- Jag skulle inte byta ut en dag. Vi lirade med polarna runt om i världen, vad kunde väl vara bättre än det? säger han.

De låter som The Stooges.

En revival av revival-vågen är redan här

Litet besviken är han ändå över att det inte dykt upp nya band som skulle ha lyckats hålla rock ‘n’ roll-lågan brinnande och fört facklan vidare.

Men är det faktiskt så?

Någonstans där under ytan bubblar rocken ändå eftersom så många av de gamla banden fortfarande spelar eller har gjort comeback såsom The Hellacopters och Jokelainens eget band.

Gräver man litet djupare så märker man att det de senaste åren faktiskt har dykt upp en revival-våg som för The Hellacopters arv vidare.

Mest uppmärksammade i Finland är bandet Hard Action som släppt två album och i Sverige hittar vi t.ex. Grande Royale med mer än starka influenser av Hellacopters.

Frågan är om de här banden förblir enskilda droppar i havet eller om det kan uppstå en liknande rockrevolution som 1995?

För ens för ett av banden i vår "posse" stod lyckan bi

Jokelainen berättar att The Flaming Sideburns nu drar ungefär lika stor publik som de gjorde förr. Han har sett The Hives två somrar i rad i London där de spelat inför 50.000 människor.

- För ens för ett av banden i vår "posse" stod lyckan bi! ler Jokelainen.