Hoppa till huvudinnehåll

Hur jag lärde mig skilja på dråp och mord

Ifall man levt i Köklax, Esbo, någon gång mellan 1960 och 2000, då har man inte kunnat undvika att ha en relation till Clasu. Clasu Sundström var Köklax främsta original, den högljudda, humoristiska, hushållsspritssupande huvudpersonen i byns allra dråpligaste anekdoter. Och i den blodigaste.

När jag nyligen besökte Lissabon kom jag en kväll att sitta på en krog i ett blandat turistsällskap.

- Where are you from?
- I'm from Finland.
- All right! From Helsinki?
- Well, yeah.

Visst kände jag ett lätt inre motstånd, men det blev liksom enklare så där. För vem ute i världen har någonsin hört ett ord om Esbo?

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon annan stad som kan stoltsera med att vara sitt lands näst största, men ändå väcker så otroligt lite stolthet hos sina invånare som Esbo gör. Redan som lågstadiebarn skruvade jag på mig av genans över den farsartat tillkämpade Esbovalsen:

E och S och B och O!
Esbo för varje esbobo!

Men med det vill jag inte ha sagt att jag saknade känsla för min hemort. Inte alls. Det var bara det, att den plats som jag uppfattade som min hemort – och jag vågar påstå att det samma gäller för de allra flesta esbobor – det var inte Esbo, utan en ort i ortklustret Esbo. Min hemort var, och är, Köklax.

Men det Köklax jag bor i idag är till sitt väsen ett helt annat ställe än det Köklax jag växte upp i. Vad jag menar med det kan jag bäst förklara genom Clasu. I dagens Köklax skulle Clasu inte vara möjlig.

Spurguns sinnebild

Någon egen relation hade jag väl inte till Clasu. Eller rättare sagt hade vi ingen ömsesidig relation, han kunde knappast skilja mig från ungarna i allmänhet. Honom var det desto lättare att känna igen. Långt, stripigt, mörkbrunt skägg, ovårdat, mörkbrunt hår, stora, muntra ögon och en skramlande röd damcykel med plastpåsar på styrstången, fyllda med ölflaskor, om inte med Lasol och franskbröd.

Clas Sundström
Clas Sundström i en intervju i Regionalen Clas Sundström Bild: Yle Clas,Sundström,clasu

Ännu idag är det Clasus ansikte som dyker upp för mig när jag hör ordet ”spurgu”. Ja vad heter det på svenska? Polityrgubbe, puligubbe, pultsare, grav suput. Spurgu hette det för mig när jag gick i skolan, och för det barn jag var på 90-talet var Clasu inte bara en spurgu. Han var Spurgun.

Clasu brukade sitta med sitt gäng på ”Kuusibaari”, under en stor gran i centrum av Köklax, mittemot Köklax Blomster och Backmans elektronikhandel. Vid soligt väder kunde de dra sig upp på klippan intill, klippan min pappa kallade Golgata. Där står idag Köklax kapell.

Jag minns hur vi, hela klassen, rusade fram till klassrumsfönstret när Clasu ledde sin cykel upp för backen, på väg hem till Ural.

Ural. Hyreskåk för stadens olyckbarn

Clasu var en begivenhet, en alltigenom lustig figur i vår framväxande föreställningsvärld. Det hände aldrig, nej det var otänkbart, att någon vuxen skulle ha varnat oss för Clasu.

Med tanke på Clasus berättelse är detta faktiskt ganska märkligt.

En uppäten by

För några år sedan träffade jag i ett arbetssammanhang i Helsingfors en, som det efter en stunds samtal visade sig, nyinflyttad köklaxbo. Jag sken upp över denna gemensamma nämnare, men han tycktes inte alls förstå vad det var för intressant med detta och gled snart över till nästa samtalsämne.

Köklax
Köklax centrum som det ser ut idag. Köklax Bild: Viktor Granö Köklax,clasu

Om vi går ett par generationer bakåt i tiden var Köklax ett litet, nästan helt svenskspråkigt bycentrum med den nödvändiga servicen för glasindustrin och dess arbetare samt för folk från omkringliggande landsbygd: järnvägsstation, bageri, post, handelsbodar. Alla kände alla.

Under de senaste trettio, fyrtio åren har landsbygden kring Köklax förvandlats till en småborgerlig förort, ett område för enskilda familjers avskilda privatliv, i stora hus med stora bilar på små gårdar. I riksdagsvalet i april var Samlingspartiet, som vanligt, det överlägset största partiet i, som det heter, Stor-Köklax. En typisk del av dagens Esbo, alltså.

Det är klart att denna förvandling redan var på god väg under min uppväxt (jag är född 1985). Men spåren efter den by som nyligen varit var tydligen fortfarande så starka att jag ännu som vuxen upplevde att köklaxbor på något sätt hör samman.

Och det tydligaste byspåret, det var alltså Clasu.

En yxa dyker upp

I vintras började jag samla in berättelser om Clasu. Resultatet blev radiodokumentären Clasu - Berättelsen om en spurgu.

Under arbetet med dokumentärern intervjuade jag min lågstadielärare, Viola Backman. Hon kunde erinra sig ett enda samtal hon haft med Clasu.
- Varför talar du aldrig med mig? Varför säger du ingenting till mig? hade han frågat henne.
- Hördu, jag misstänker att vi har så väldigt olika åsikter om allt möjligt.

Det jag läser in i dessa två repliker är följande: I den by som Köklax var för inte länge sedan, var till och med avsaknaden av en relation ändå en relation som behövde definieras. I den by som Köklax var, hade alla bybor en relation till t-spritsdrinkaren Clasu.

Min egen uppfattning om Clasu byggde i första hand på min pappas skattkammare av clasucitat och -anekdoter. Min favorit bland dessa är den gången pappa frågade Clasu vad som var värst med att sitta i fängelse. Clasu svarade:

- Nå det var det där sitandet.

För ja, Clasu hade nyss suttit i fängelse i tre år. Clasu, denna muntra och lustiga figur som alla vuxna talade om med värme och uppskattning, han var dömd för dråp. För yxdråp, närmare bestämt.

I samband med en husrannsakan som förrättades i Sundströms bostad beslagtogs en blodig yxa― Centralkriminalpolisens protokoll 25.4 1987

En vårvintereftermiddag besöker jag kansliet på Esbo tingsrätt. Kanslitjänstekvinnan har plockat fram en gulnad mapp med diarienumret R 87/558. Det är rättshandlingarna från rättegången mot Clas Otto Einar Henrik Sundström. En förvånansvärt tunn mapp, tycker jag, med tanke på att det är fråga om ett brott mot liv. På bara en dryg timme har jag läst igenom allt material. Men på den timmen har jag hunnit bli både illa berörd, genuint överraskad och förvirrad.

mapp
mapp Bild: Viktor Granö Mapp,clasu

Dråpet på Reijo Ensio Meijer, eller Retu Meijer som pappa och alla andra kallade honom, har jag känt till så länge jag kan minnas. Som pappa berättade historien var Retu den värsta bråkstaken i Köklax, en våldsam, elak och oberäknelig mobbare och slagsbult.

Det var med detta hembygdsexempel jag lärde mig skillnaden mellan mord och dråp. Detta var ett dråp. Clasu var berusad, skulle bara ha fattats annat. Och under ruset bubblade dessutom en vrede som jäst där i månader, kanske i år. När Retu sedan kom med en ovanligt nedrig jävlighet, ja då flög yxan helt enkelt i skallen på honom.

Så föreställde jag mig förloppet. Plötsligt, explosivt, oåterkalleligt avklarat på den bråkdelssekund det tar för en yxa att klyva en vedklabb.

Därför frös jag till när jag i rättshandlingarna läste åtalsformuleringen.

åtalet mot clas sundström
Åtalet mot Clasu åtalet mot clas sundström Bild: Viktor Granö åtal,clasu
Sundström har 25.4.1987 uppsåtligen dödat Reijo Ensio Meijer genom att slå honom med yxa fyra gånger i huvudet

Hur kan det gå ihop? Varför så många hugg? Var det kanske fråga om självförsvar? Kom Retu emot Clasu med något eget tillhygge?

Nej, det kan han inte ha gjort. I obduktionsrapporten skriver nämligen jourhavande rättsläkare Kimmo Liesto:

”Polisen underrättade mig om att Meijer hade huggits med yxa i bakhuvudet.”

En bortglömd, blodig natt

Retu dödades med fyra yxslag i bakhuvudet. Kan detta verkligen vara Clasus, varmt skrattande, lallande Clasus verk?

Clasu dömdes för dråpet, det vet vi. Tidigare har jag själv aldrig hört domen ifrågasättas. Men när jag nu gör mina intervjuer märker jag snart att köklaxborna kan delas in i två rätt så jämnstarka läger. Å ena sidan finns det de som, liksom pappa, anser att Clasu gjorde en, om inte direkt god så åtminstone fullt begriplig och i grund och botten försvarbar, rentav respektingivande gärning.

Och å andra sidan har vi dem som hävdar att Clasu var oskyldig.

Här är Clasus eget vittnesmål till ringa hjälp:

”När Sundström berättar om gärningen i fråga säger han sig ha varit mycket berusad efter att ha druckit bland annat Marinol-surrogatalkohol och Sorbus i stora mängder. Sundström säger sig ha varit så omtöcknad vid tidpunkten för händelsen att han trodde det var eftermiddag när han anhölls även om poliserna hade hämtat honom kl. 3 på natten.”

En tacksam syndabok med andra ord, kunde man tänka sig. Och någon brist på fiender tycks ju Meijer inte ha lidit.

Visserligen flukturerar Clasus minnesluckor från förhör till förhör. Så menar han sig en annan gång kunna minnas att han hotat med yxan, men inte slagit, när Retu vägrat lämna Clasus rum.

Hur som helst. En bit in i rättsprocessen får Clasus försvarsadvokat Pekka Vuorinen ett brev av frivilligarbetaren Liisa Kärkkäinen:

”Jag samtalade med Pentti Mäkelä på kvällen 6.8.1987 och han berättade följande: Juha Rantala hade berättat för Pentti Mäkelä och Kaija Uspelainen att det är han som är skyldig till Reijo Meijers död. Samtidigt hade han hotat Pentti Mäkelä genom att sticka in vapenpipan i munnen på honom och sagt att detta ska hållas hemligt. Pentti Mäkelä berättade för mig att saken har tyngt honom mycket eftersom en oskyldig människa sitter i fängelse.”

Kärkkäinens brev
Kärkkäinens brev Kärkkäinens brev Bild: Viktor Granö brev,clasu

Guds bästa barn

Innan detta brev dyker upp är Clasu redan i färd med att medge att allting tycks peka på att han är skyldig till dråpet. Men nu skjuts rättsprocessen upp. Och det gör den gång på gång, i en fåfäng väntan på att Pentti Mäkelä och Juha Rantala ska lyckas fås till tingsrätten.

Mäkelä håller sig undan, kanske är han rädd för att vittna. Polisen lyckas aldrig få tag på honom, trots att de vet att han bor ”i en husvagn nära Mankby hållplats”.

Rantala sitter i sin tur till en början fängslad för ett eller annat, och när han sedan släpps fri försvinner också han från radarn för ett antal månader.

Esbo tingsrätt
Esbo tingsrätt Esbo tingsrätt Bild: Viktor Granö Esbo,tingsrätt,clasu

Men till sist dyker Rantala hur som helst upp.

Att hans vittnesmål kunde ha en så övertygande verkan som det hade, det förbryllar mig.

Rantalas version går i korthet ut på att han ingenting visste om dråpet förrän han hörde att Clasu var häktad. Han stöds av Meijers exfru, som ska ha träffat en helt ovetande Rantala på Köklax station dagen efter dråpet. Innehållet i Kärkkäinens brev förnekar Rantala till hundra procent, och lägger till att han är pingstvän.

Det är säkert möjligt att Rantala var pingstvän. Men han var också, i motsats till Clasu, en dömd förbrytare. Det känns också som ett lite besynnerligt sammanträffande att det enda vittne som backar upp Rantalas berättelse är Meijers exfru, Meijers exhustru som i rättegången mot Clasu yrkar på ersättning för uteblivet barnunderhåll (barnunderhåll som Meijer själv inte haft för vana att betala).

Men hur det nu än kom sig, föll domen över Clasu genast efter att Rantala förhörts.

”Nä, int var det jag”

Ifall Clasu verkligen var oskyldig är det en rätt liten tröst att ”häradsrätten anser att en bidragande orsak till Clas Sundströms gärning varit att Reijo Meijer uppfört sig kränkande mot Clas Sundström under en lång tid” och att det därför ska ”anses att brottet har begåtts under mycket förmildrande omständigheter.”

Clas Sundströms domslut
Domen Clas Sundströms domslut Bild: Viktor Granö Domslut,clasu

Tre år i fängelse, hälften av en dom på sex år, det är inte någon kort tid för den som är van vid att leva fri som himlens fåglar.

Att idag få dess mer klarhet i detta grummel är inte lätt. Alla centrala aktörer har för längesedan gått bort. De som dricker mer spolarvätska än vatten blir sällan ens så gamla som Clasu blev, 64 år.

Men för att vara riktigt ärlig uppfattar jag själv inte fallet som någon gåta. Jag tror att Clasu var skyldig. Och den uppfattningen grundar jag på något som Margareta Nummelin berättat för mig.

Margareta var Clasus närmaste, den person han litade allra mest på. När Clasu var bostadslös tog hon sig an honom. Från början av 80-talet fram tills Clasu häktades bjöd hon honom dagligen på ett mål varm mat, tvättade hans kläder, klippte hans hår och skägg. Hon besökte honom när han satt i fängelse, hon såg till att hans vänner hittade till hans begravning.

Margareta får du lära känna i dokumentären. Genom Margareta får du i dokumentären lära känna Clasu.

Men Margareta berättar alltså för mig om sitt första besök hos Clasu sedan han häktats.

- Det var ju allmänt talat att ”han är så snäll att inte kan han göra någonting sådant”. Så jag så åt honom att se mig i ögonen och säg nu riktigt säkert att var det du. ”Nä, int var det jag”, sa han. Så smålog han och sa: ”Jo, nog var det jag.”

Vändpunkten som inte var

Man kunde ha tänkt sig att fängelsevistelsen skulle bli en vändpunkt i Clasus liv. Men väl hemma var han tillbaka i samma gängor och samma gäng som förr. Där satt han på Kuusibaari eller Golgata med samma glas- och plastflaskor, satt där i mitten av den by som ännu fanns kvar, som ett bleknande, glesnande nätverk av relationer, allt mer skymt av den framvällande förorten.

"Golgata" i Köklax
Golgata idag, med Köklax kapell i bakgrunden "Golgata" i Köklax Bild: Viktor Granö Golgata,clasu

Idag finns ingen Köklax societet, inga spurgun. Men om här rörde sig en lasoldrinkare som suttit inne för yxdråp, då betvivlar jag starkt att dagens köklaxföräldrar skulle visa honom förståelse, för att inte tala om uppskattning. Jag är övertygad om att han inte skulle vara en skojmysig figur man introducerar för köklaxbarnen.

Idag är Köklax inte någon by, utan en stadsdel. Och inte vilken stadsdel som helst, utan Årets stadsdel 2018, utkorad av Finlands Hembygdsförbund. Här finns nyöppnade småbutiker, och en till majoriteten nyinflyttad befolkning som värnar om trivseln i sin stadsdel. Och visst finns också här en gemenskap, ett nytt slags gemenskap, som i hög grad odlas fram på sociala medier.

Men den stadsdelsgemenskapen har helt andra villkor än gemenskapen i en by.

I en by är det möjligt att frikänna en dråpsman för att han är så hjärtlig. Och i en by är det möjligt att döma en buse till döden.