Hoppa till huvudinnehåll

”Det här kommer ur min egen mun för första gången: Ja, jag kommer att bli UFC-mästare”

Från berömmelse, pengar och kvinnor till mättnad, slocknad gnista och djupdykning. Nu är Makwan Amirkhani tillbaka – mognare än tidigare.

Makwan Amirkhani föll ner på botten efter sin senaste seger och tappade all motivation. På mammas soffa förstod han äntligen att något drastiskt måste hända.

Ett obekant nummer ringer. ”Makwan Amirkhani här hej”, säger rösten i andra ändan. Vi har mejlats kring möjligheten att göra ett reportage till Sportliv inför Amirkhanis följande UFC-match i juni.

Han tackar ja, men ställer ett villkor: ”I så fall gör vi det ordentligt. Talar på allvar om idrott, inte en massa trams”, meddelar han.

Visst. Men att helt åsidosätta showmannen med den brokiga bakgrunden och de uppseendeväckande uttalandena går inte när man ska presentera Finlands mest framgångsrika och lyskraftiga MMA-idrottare.

Det vet också ”Mr. Finland” själv.

– Utgångspunkten i ringen är att motståndaren vill ha någonting som du också vill ha. Kasta ett ben framför två hundar och du ser att de strider om det. Och nu pratar vi om lite större saker än ett ben. Här står hela livet, hela framtiden på spel.

Den primitiva kampen har fört Makwan Amirkhani från UFC-genombrott och kändisskap till en djupdykning och flytt hem till mamma – samt insikten att han måste skärpa sig.

– Jag hamnade ut på djupa vatten. Men jag skulle vara redo att gå igenom samma skit på nytt om jag visste att det här är det jag växer till.

Se Sportlivs minidokumentär om Makwan Amirkhani:

Från noll till hundra över en natt

Särkänniemi. Tornado.

Så beskriver Makwan Amirkhani de senaste dryga fyra åren. En våldsam bergochdalbana. Han talar lågmält och koncentrerat, och väljer noggrant sina ord.

– Ibland har jag bra dagar, ibland vill jag inte att morgondagen ska komma. Det förändrar en människa. Publiciteten.

Vem är Makwan Amirkhani?

  • Född den 8 november 1988 i Kermānšāh i Iran. Har kurdiska rötter.
  • Växte upp på flyktingläger i Irak innan familjen, med åtta barn, flyttade till Finland 1993.
  • Viktklass: fjädervikt (65,8 kg). Har gått 17 matcher som proffs med saldot 14 segrar och 3 förluster. I UFC har han vunnit fyra av fem matcher.
  • Genombrott i UFC-debuten i Stockholm 24.1.2015. Knockade Andy Ogle efter åtta sekunder och vann ”Performance of the night”.
  • Undertecknade ett fyra matcher långt kontrakt med UFC i januari 2017, som garanterar honom 40 000 dollar per match. Vinnaren får dubbelt upp.
  • Smeknamnet ”Mr. Finland” härstammar från 2012 då han slutade tvåa i Mr. Finland-tävlingen.
  • Går följande UFC-match mot britten Chris Fishgold i Stockholm 1.6.2019.

Den 24 januari 2015 tog Amirkhani Stockholm och UFC med storm. I debuten i MMA:s finrum flög den 26-åriga fjäderviktaren omedelbart fram med ett ”flygande knä” i bröstet på motståndaren Andy Ogle. Domaren avbröt matchen efter åtta sekunder, vilket gör fajten till UFC-historiens femte kortaste.

Amirkhani skuttade glatt fram till oktogonen inför kampen, bjöd på en vild segerdans efteråt och charmade alla. Den leende Åbobon fortsatte med att besegra Masio Fullen och Mike Wilkinson under det följande dryga året.

En perfekt inledning på UFC-karriären.

Samtidigt blev ”Maku” en kändis på hemmaplan – en situation han inte klarade av att hantera.

– Allt förändrades. Precis allt. Jag har aldrig haft pengar, hej come on. Tänk. En kille som hittills åkt runt i buss till träningar. Hela min egendom fanns i en sportväska. Sen kommer du till UFC och får plötsligt 60 000 på kontot.

– Vi satte sprätt på pengarna. Det var barkvällar, det var kvinnor. Under ett par år visste jag inte vad klockan är. Jag bara kom och for. När jag nu tittar bakåt, så huhu, säger 30-åringen.

– Alla de här sakerna jag gjort är självförvållade. Jag vill inte att en enda tycker synd om mig. Inte en enda. Jag ångrar ingenting och ber om inte förlåtelse av någon.

”Efter framgången började människor bete sig på ett helt annat sätt gentemot mig. De slickade mig i arslet. Någon kan gilla sånt, men jag söker äkta människor. Jag behöver inte parasiter runt mig när det går bra. Jag behöver människor som bryr sig om mig även när det går dåligt.”

-Makwan Amirkhani

De plötsliga inkomsterna och den obefintliga kunskapen om skattetekniska detaljer ledde till en kvarskatt på tiotals tusen euro.

– Boom. Där förstod jag att något måste förändras. Vad visste jag om skatter? Såna saker hade jag bara hört om i Robin Hood-filmer. Jag förstod ingenting.

– Jag har gjort många misstag på vägen, men det är helt förståeligt. Jag var bara en omogen liten pojke då. När man är ung får man vara lite vilse ibland.

”Bryr mig inte ett piss om min PR-bild”

Makwan Amirkhani är inte skygg för kaxiga och även kontroversiella kommentarer.

Det här är mannen som sagt att han i likhet med Paavo Nurmi vill stå staty i hemstaden Åbo.

En stjärna vill han inte kalla sig, för stjärnor slocknar. Han vill vara odödlig, en legendar.

”Ingen kan förneka att det inte skulle göra gott för samhället om jag vinner min match. Det finns tusentals ungdomar som följande dag far ut och springer eller går på gym. Jag vet det här. Jag vet att varenda en i Finland sitter framför tv:n när jag fajtas. Vissa vill att jag vinner, andra att jag förlorar.”

-Makwan Amirkhani

Inför de inledande UFC-matcherna mot Ogle och Fullen lovade Amirkhani på förhand att avsluta kampen i första ronden – och höll sitt löfte. Han sade till och med att han självmant kapitulerar om inte Fullen faller i första.

Att bygga en stark image är värdefullt i UFC-sammanhang. En färggrann personlighet kan räkna med mer synlighet och i längden större matcher.

Amirkhani köper ändå inte överhuvudtaget argumentet att jakten på en attraktiv image skulle styra hans beteende.

– Jag bryr mig inte ett piss om min PR-bild, säger han med eftertryck. Jag vet vilken energi jag utstrålar och den är svår att fejka.

Blicken är intensiv, minen allvarlig.

– Det här är mitt sätt att sköta saker och ting, och jag tänker fortsätta med det. Jag har en familj som vet hurudan jag är. Om någon vill tänka negativt om mig bekommer det inte mig. De kan hålla sin åsikt för sig själva. Jag kunde inte bry mig mindre.

Det är svårt att stanna kvar i sängen när mamma ropar att ”hej Maku, tar du gröt eller ägg till morgonmål?”― Makwan Amirkhani

Sportliv träffar Makwan Amirkhani i Åbo ett par månader före matchen mot Chris Fishgold i Stockholm den 1 juni. Det är fredag kväll och Amirkhani ska efteråt spela poker med kompisarna en sista gång före fajten.

Ett par av kompisarna, som dyker upp i förtid, vill sitta och följa med den långa intervjun. Fotografen är skeptisk. Amirkhanis koncentration kommer ofrånkomligen att störas, blicken att irra.

Inte en chans, intygar huvudpersonen bestämt. Kompisarna sitter kvar – och rädslan visar sig vara obefogad. Amirkhani håller fokus, uppträder samlat och nästan kusligt självsäkert.

Skip Instagram post

View this post on Instagram

#yle #ufcstockholm

A post shared by Makwan Amirkhani (@makwanufc) on

Koncentrationen och självsäkerheten har vuxit fram under det senaste dryga halvåret. Före det rasade Makwan Amirkhani ner på botten.

Först kom UFC-karriärens första förlust – sedan en seger som visade sig bli ännu svårare att tackla.

Segern som knockade

London den 18 mars 2017. Makwan Amirkhanis hittills största test. En fjärde seger på raken skulle innebära ett rejält skutt upp i hackordningen.

Matchen mot Arnold Allen är oerhört jämn. En domare ser Amirkhani som vinnare, de två övriga är på engelsmannens sida och den första förlusten är ett faktum.

Amirkhani känner att han svikit sig själv, sin familj, sina vänner. Hela Finland.

– Det var tufft, och jag kände mig nere och deprimerad. Men jag slutade aldrig träna. Jag visste att oavsett hur skit jag känner mig, så är träning det enda som räddar mig.

”Jag idrottar för mig själv. Självklart. Någon annan kan göra det för religionen, familjen, kvinnor, berömmelse eller materia. Jag gör det helt för mig själv. Jag älskar att gå en hederlig kamp man mot man om vem som är tuffare.”

-Makwan Amirkhani

Amirkhani kom igen och var redo för comeback ett år senare. En ”make or break”-match mot amerikanen Jason Knight i Liverpool. Det gick vägen. Den här gången vann Amirkhani med domarrösterna 2–1.

En förlösande seger som sporrade och inspirerade Amirkhani till en ny vår? Nej, tvärtom.

Karriärens tyngsta tid följde.

– Många säger kanske att ”varför, du vann ju?”. Men jag förlorade före det och hade därför stor press att vinna. Förlorar du två på raken kan det hända att de öppnar dörren och säger adjö, beskriver Amirkhani den krassa verkligheten i UFC.

– När jag sen vann var det en sådan lättnad att jag bara ville vara. Och när jag bara ville vara, så var jag bara. Jag gjorde ingenting.

Tappade all motivation

Ingenting smakade. I ett par månaders tid lockade mammas soffa mer än gymmet.

Lågan hade slocknat, gnistan försvunnit.

– Jag märkte att mina närmaste började titta lite snett på mig, att borde du lite skärpa dig? Men de lät mig vara i fred. De lät mig själv gå igenom saker i mitt huvud och ligga på botten en stund.

– Så småningom började jag fundera att så här kan det ju inte se ut. Så här lever inte en idrottare. Jag är en professionell idrottare, men beter mig inte professionellt. Jag var tvungen att offra saker. Fixa mitt vanliga liv i skick. Leva mer simpelt och koncentrera mig på det som betyder något.

”Jag tänkte att jag redan kommit så här långt – tänk om jag skulle göra samma på nytt? Men utan att upprepa de gamla misstagen. Inte sitta på bar varje natt, inte springa efter kvinnor, inte ta illa upp över vad andra säger.”

-Makwan Amirkhani.

Det första steget var att ge hunden ”Kingi” till brorsan och hans familj. Det andra var att flytta tillbaka hem till mamma.

– Det är svårt att stanna kvar i sängen när mamma ropar ”hej Maku, tar du gröt eller ägg till morgonmål?”. Inte kan du bli och sova då, utan svarar att hon kan laga frukost efter att du varit ute på länk.

Så småningom återvände motivationen.

– Det kändes illa i början. Det är svårt att stiga upp när du inte gör någonting på flera månader. Det var på riktigt tungt. Men nu, 8–10 månader senare, säger Amirkhani, böjer huvudet bakåt och fortsätter med ett brett leende:

– Jag gjorde rätt beslut.

Makwan Amirkhani på boxningsträning i Åbo våren 2019.
Makwan Amirkhani på boxningsträning i Åbo våren 2019. Bild: Yle/Janne Isaksson Makwan Amirkhani

”Ja, jag kommer att bli UFC-mästare”

Det är boxningsträningar i Alfa idrottscenter ett stenkast från Aura å. Skuggboxning, hopprep och akrobatiska övningar. Svetten lackar när Amirkhani pucklar på en stackars säck slag efter slag.

Framstegen har varit enorma, intygar såväl den rutinerade tränaren Kalevi Javanainen som idrottaren själv. Amirkhani har medvetet valt att lägga specialfokus på sin svaghet som MMA-fighter.

– Det som boxningen gett mig har förändrat mig helt totalt. Jag klarar inte ens av att titta på mina gamla matcher, för jag kunde inte slå det minsta. På riktigt alltså, jag slog min första uppercut först i UFC-debuten, efter nästan 15 matcher som proffs. Låter det inte galet?

– Det finns inget samma i mig som i förra matchen. Min karaktär, min fysiska kondition, mitt psyke – allting har stigit med 50 procent, hävdar Amirkhani.

50 procent? Hur är det då möjligt att du ändå nått de framgångar du gjort?

– Ja du. Det är en helvetes bra fråga, för jag kunde inte annat än brottas. Men mitt huvud har alltid fungerat i tävlingssituation. Jag tror inte en enda i min viktklass har ett lika starkt tävlingspsyke. Jag tror faktiskt inte det.

Makwan Amirkhani inledde samarbetet med superstjärnan Conor McGregors tränare John Kavanagh för några år sedan och tränar regelbundet på Irland.

”Två människor har sagt åt mig att jag kan bli UFC-mästare och Kavanagh är den ena. Jag har inte hört att han sagt det åt någon annan. Ingen.”

Den främsta utvecklingen har förutom boxningstekniskt skett på konditionssidan, menar Amirkhani.

Tidigare har sådant som återhämtning, vila och kost skötts med vänster hand. Nu ska den proffsigare attityden leda till en styrkedemonstration mot Chris Fishgold.

– Jag har gjort saker som gjort mig till en människa med ett sånt psyke, en sån mentalitet, att när jag tänker på min motståndare… Jag äter upp en sån där människa levande efter allt jag upplevt under de senaste fyra åren.

– Och nu pratar vi inte om min PR-bild, att den här jargongen hör till min image. Nej. Jag har jobbat i ett års tid. Jag har jobbat morgon och kväll. Jag joggar varje jävla morgon. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sprungit tio kilometer, nu gör jag det som om jag drack ett glas vatten.

– Min fysiska kondition är något jag aldrig kunde föreställa mig att en människokropp är kapabel till. Och när jag tänker vart ända jag kommit med så här skit kondition och hur långt jag kan nå nu…

Amirkhani tar sats, lutar sig framåt och fortsätter:

– Jag säger dig, det här kommer ur min egen mun för första gången: Ja, jag kommer att bli UFC-mästare. Jag tvekar inte på det en sekund.

Ska sätta motståndarens huvud på en pinne

Chris Fishgold, 26, har vunnit 18 av sina 21 proffsmatcher. I UFC-sammanhang är saldot en seger och en förlust.

En närmast ovärdig motståndare till Makwan Amirkhani i Stockholm den 1 juni, om vi frågar mannen själv.

– Kanske helt bra att jag får göra ett varnande exempel av honom, att ge mig nu för helvete en bättre motståndare. Så jag kan bevisa att jag åtminstone hör till topp-5.

En hurudan motståndare är Fishgold?

– Skit. En brittisk brottare. Har du nånsin hört att det kommer duktiga brottare från Storbritannien? Man ser hans slag från en kilometers håll, han flåsar efter första minuten, hans nedtagningar är obefintliga.

– Hur jag kan förlora den här matchen? Inte på något sätt. Hur jag kan vinna den? Helt hur jag vill. Skrämmande? Jo.

”Bältet runt mig. Så ser jag på min UFC-framtid. Vad har jag framför mig, 10–15 killar? De är lika dödliga som jag. De känner smärta på helt samma sätt.”

-Makwan Amirkhani

Hur viktig är matchen för din karriär?

– Nu höjer vi volymen. Går du till vilket gatuhörn som helst i Finland vet människor vem Makwan Amirkhani är. Jag tycker det är dags att man talar om mitt namn ute i världen.

– Den här Fishgold är ett bra offer. Huvudet på en pinne och välkommen. Jag ska göra klart för alla att det största misstaget i hans liv var att skriva under UFC-kontraktet. Han ska ångra dagen då han överhuvudtaget började med MMA.

Chris Fishgold ska vara första steget mot titelbältet. Amirkhani, som snittat en match per kalenderår de senaste fyra åren, planerar att fajtas två gånger under 2019 – och under de kamperna visa prov på sitt nya jag.

– Jag ska dominera båda och den vägen förtjäna min chans till titeln. Och då kommer jag ge mitt allt. Precis allt. Jag har inte till någon match, ens den här, levt hundraprocentigt som en idrottare. Jag gillar att njuta av livet. Men när vi pratar om en titelmatch – då är jag redo.

Se Sportlivs minidokumentär om Makwan Amirkhani på Yle Arenan eller klippet nedan: