Hoppa till huvudinnehåll

Lejonanalysen: En ny dos idrottsromantik från laget som påminner oss om varför vi älskar att följa med sport

Finlands landslag jublar.
"Finlands sämsta VM-lag genom tiderna" har tagit sig ända till VM-final. Finlands landslag jublar. Bild: All Over Press Finlands herrlandslag i ishockey

Om idrotten var lite enklare skulle den inte vara lika fascinerande. Om de bästa spelarna, största stjärnorna och vassaste talangerna alltid vann skulle det inte vara riktigt lika kul med sport. Men årets Lejontrupp visar att ibland förlorar det bästa laget mot det bästa LAGET. Vi tackar för påminnelsen och laddar för VM-final.

Helhetsintrycket: Finns inga gränser alls för dessa Lejon

I intervjuzonen efter Finlands 1–0-seger över Ryssland i semifinalen fick Toni Rajala en lite provocerande fråga av en svensk journalist. "Ni har kallats Finlands sämsta VM-lag genom tiderna, vad säger du om det?"

Men Rajala blev inte det minsta provocerad. "Ja på pappret är vi kanske det ..." började han lugnt och gav sig sedan in i en av de utläggningar om laganda och hårt arbete som det här laget levererar lika säkert som det slår sina passningar.

På pappret är det finländska VM-laget 2019 fortfarande svagt, och motståndarna borde vara övermäktiga. Det vad Lejonen åstadkommit är därför total sportromantik, inget annat än en påminnelse om varför så många av oss älskar att följa med idrott. Oförutsägbarheten och ovissheten som ändå finns. Om de vassaste talangerna och största stjärnorna alltid vann skulle det ju inte vara någon idé att bänka sig.

Med rätt arbete, inställning, attityd och lagmoral är vad som helst möjligt. Det här truppen har framför allt påmint oss om att det inte alltid är det bästa laget som vinner, ibland kan det också vara det bästa Laget.

I den ekvationen ingår också fenomenet att kunna hamna i ett flowtillstånd och sedan bara glida vidare på framgångsvågen. Efter Sverigesegern kände Lejonen att allt var möjligt i semifinalen mot ett Ryssland som spelat turneringens bästa hockey och radat upp åtta raka segrar. Och det var det också.

Avgörandet: Finland fick Ryssland dit de ville, sen skötte Lankinen resten

Lite i förbifarten bjöd Jukka Jalonen efter matchen på en bisats som sade väldigt mycket om hans analytiska sätt att se på ishockey. "Vi visste att vår målvakt skulle behöva göra 30 räddningar, inte 40 eller 45, utan 30" sade Jalonen.

Det blev 32. Ryssland skapade chanser, men inte så vansinnigt många. Det som avgjorde var Finlands smarta och aktiva spelsätt, att skapa press i rysk zon med långa anfall, inte bara stå tillbaka utan också våga sticka upp och frustrera det ryska laget.

Taktiken höll. Lankinen fick just så många skott att han kunde hålla nollan. Sen sopade Marko Anttila in en puck framåt och ett nytt kapitel var skrivet i den här märkliga Lejonsagan.

Underhållningsvärdet: 9/10

Det behöver inte bjudas på målkalas för att det ska vara kul. I 50 minuter var det här en oerhört sevärd 0–0-match. Tempot var högt och skotten många i den första perioden, spelet böljade fram och tillbaka i den andra, och just som det höll på att bli lite försiktigare i den tredje perioden gjorde Finland mål och matchen gick in i sitt avslutande skede: Jättedramatiken.

De sista 90 sekunderna var säkert det mest spännande som många finländska hockeyvänner varit med om. Att jaga en seger är frustrerande och spännande på sitt sätt, att försöka försvara en ledning är hundra gånger mer nervöst för fansen. Sekvensen där Ryssland samtidigt hade Ovetjkin, Kutjerov, Gusev, Kuznetsov, Malkin och Kaprizov uppradade i anfallszon och dessa passade pucken mellan varandra och letade efter minsta lilla lucka var idrottsdrama som allra bäst.

Snackisen: Igen det här med domarna

Kan Finland få spela en enda knockutmatch i VM utan att domararbetet blir ett diskussionsämne efteråt? Tydligen inte.

Vad som gör de finländska segrarna över Sverige och Ryssland ännu mer speciella är att de kommit helt utan flyt med domslut. Snarare tvärtom. Nu åkte Oliwer Kaski ut på två diskutabla tvåor medan Finland bara fick spela två gånger i powerplay, något som ärligt talat borde ha varit fler.

Svensken Tobias Björk och tjecken Martin Frano kunde definitivt ha tagit en aktivare roll, även om det är en massiv tröst att domararbetet på inget sätt blev avgörande nu heller.

Utropstecknet: Marko Anttila!

Årets mest osannolika nationalhjälte. Med sin kroppsbyggnad en given kultfigur, men att han dessutom avgör stormöten fanns det nog ingen människa som hade tänkt sig.

Finlands lagledning hade tänkt använda Marko Anttila som assisterande kapten, en oväntad tanke i sig. Men sedan radades återbuden upp och till slut stod tvåmetersmannen där som kapten för detta Lejonlag. Vilket i dag framstår som rena rama genidraget av Jukka Jalonen, Anttila leder hela laget med sällan skådad stil och har växt ytterligare bara under Slovakienveckorna.

Kurvan i Anttilas turnering är också ett utropstecken i sig. Yttern var 90 sekunder från att få lämna turneringen med 0+0. Då kom kvitteringen mot Tre Kronor med målvakten uttagen och två dagar senare var Marko Anttila (fatta, Marko Anttila, på riktigt, Marko Anttila!) den enda målskytten i en VM-semifinal.

Frågetecknet: Kanske det inte var Kaapo Kakkos lag i alla fall?

Efter fyra matcher kändes det som att Finlands chans att gå långt i den här turneringen står och faller med Kaapo Kakko. Fem matcher senare vet vi bättre. Det behövdes inte alls att en 18-åring tog laget på sina axlar. I semifinalen mot Ryssland såg Kakko ofta ut som den tonåring har är, och i sista perioden fick han knapert med speltid.

Nu väntar VM-final och då känns på förhand Joel Kiviranta och Juho Lammikko som minst lika väsentliga spelare för guldchansen som Kaapo Kakko, som har 0+0 på sina fem senaste matcher. Vilket ju på sitt sätt också säger allt om det här Laget.

Lejonkungarna:

Tre stjärnor: Kevin Lankinen
Gjorde sitt livs match och fullbordade en helt galen säsong. Har gått från frysboxen i farmlaget och en sväng via farmens farm, ECHL, till att hålla nollan i en VM-semifinal. Svarade för 32 räddningar, tack vare ett strålande försvarsspel var många av dem rätt bekväma men i raden rymdes också en handfull suveräna parader. En målvakt som gjord för det här landslaget, utstrålar optimism och självförtroende också efter ett märkligt år.

Två stjärnor: Marko Anttila
Läs mer ovan, som det brukar heta. Här kan ännu tilläggas att Anttila faktiskt spelade mest av alla anfallare i semifinalen.

En stjärna: Jani Hakanpää
Backbjässen stod för en heroisk insats i defensiven, inte minst i den tredje perioden. Efter att Finland tagit ledningen matchades Hakanpää stenhårt, och han spelade över åtta minuter i slutperioden. Och som han gjorde det: täckte skott, vann närkamper, fredade Lankinens målområde. Vann konstant duellerna mot några av världens vassaste anfallare. Spelar med väldigt stort hjärta och var emotionellt omtumlad också efter matchen.

Fortsättningen: 15 procents chans säger du? Det betyder seger va?

Final på söndag klockan 21.15. Mot Kanada.

Förlåt, kan inte hjälpas, min uppgift i det här läget blir att plocka fram Finlands saldo i finaler genom tiderna. Lejonen har totalt spelat tolv finaler i VM, OS eller World Cup. Det finländska resultatet är två segrar och tio förluster. Saldot blir 2–11 om vi dessutom räknar med Damlejonens final från i våras, och varför inte, den passar minsann in i den finländska hockeyhistorien.

Betyder att rent statistiskt har Finland ungefär 15,4 procents chans att bli världsmästare.

Känns som att den här Lejontruppen bara älskar de oddsen.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport