Hoppa till huvudinnehåll

Stadion – Audelina Ahumada om sin pappa, Chile och skräcken

Audelina Ahumada
Audelina Ahumada Audelina Ahumada Bild: Privat bild kvinna,Chile,Finland,audelina ahumada

Audelina Ahumadas pappa Pedro kom från tortyrens Chile till Finland i början av 1970-talet. Audelina skriver om de tankar dramaserien Invisible Heroes väcker i henne. Och vad hon associerar med ett ord som stadion.

Se dramaserien Invisible heroes som handlar om militärkuppen i Chile 1973 och främst om de finländare som hjälpte chilenska flyktingar.

Text: Audelina Ahumada

Jag föddes två och ett halvt år efter att general Pinochet, den 11 september 1973, tagit över makten i Chile. Pappa hade då varit i Europa i dryga två år. Det var i november 1973 som han lyckades ta sig ur tortyrinfernot på fotbollsstadion i Concepción. Han tog sig över Anderna i öster till Argentina, och därifrån till Berlin. Där träffade han min mamma, som var finlandssvensk.

Vi växte upp i en trygg och blommande idyll i södra Finland, den bästa av platser för barn att vistas på, långt ifrån de grymheter som tvingat pappa att lämna sitt land.

Ändå var de alltid närvarande; i de politiska diskussionerna på trädgårdsfesterna, i fredsmarscherna, i uppsättningarna han deltog i på tv och teatern, i hans mjuka röst som egentligen inte ville tala om det han varit med om.

I huvudet på det lilla barn jag var koncentrerades allt det här i en enda bild: Stadion

Estadio Nacional de Chile, 2010
Estadio Nacional de Chile, 2010 Estadio Nacional de Chile, 2010 arena,Santiago de Chile,Estadio Nacional de Chile

Och så fortsatte det, med bilden av den där helvetesarenan envist hängande kvar i mitt trygga liv.

Inte bara så att en oskyldig kommentar om platsen för Stafettkarnevalen eller de olympiska spelen undantagslöst frammanade en association till utslagna tänder och (sken)avrättningar.

Paraden på Olympiastadion.
Olympiastadion, 2012 Paraden på Olympiastadion. Bild: Yle / Emma Nippala stafettkarnevalen 2015

Men också så att allt jag skrev om under mina studier mer eller mindre behandlade brottet tortyr.

Jag smulade sönder statsöverhuvudens diplomatiska och straffrättsliga immunitet. Jag skrev om möjligheten att åtala Pinochet och hans kumpaner, sida upp och sida ner av rättsliga resonemang för att åtminstone i teorin fälla pappas plågoandar.

Pinochet och hans mannar, 1973
Pinochet och hans mannar, 1973 Pinochet och hans mannar, 1973 Bild: ullstein bild - dpa/ All Over Press Chile,Augusto Pinochet,1973

Åtminstone på papper skulle jag tvinga dem att stå till svars för allt det omänskliga lidande som de medvetet tillfogat dem, som de utan åtskillnad kallade för vänster- och kommunistterrorister.

Var och en skulle de svara för sina handlingar, och bestraffas - oberoende av rang i den militära hierarkin och utan förmildrande omständigheter.

När jag äntligen var färdig med detta befann sig världen i efterdyningarna av de vansinniga terroristattackerna mot World Trade Center, mitt i den blinda jakten på terrorister, verkliga och påhittade, som flammat upp ur askan av de nerbrunna tornen.

Ännu ett 11 september, och möjligheten för mig att arbeta med den av FN:s specialrapportörer, vars uppgift det var att granska hur de mänskliga rättigheterna respekterades i kampen mot terrorismen.

Mera tortyrbrott, mera incommunicado-häkten (där misstänkta hålls fängslade utan möjlighet att kontakta omvärlden), mera frihetsberövande i preventivt syfte och på lösa grunder, osv, osv. En bottenlös brunn av hat, rädsla och hopplöshet. Jag började krympa.

Och så kom punkten då jag måste vända mig bort. Jag måste bort från stadions svarta hål, bort från straff och hämnd i en värld som tycktes mig snurra runt i ett evigt krig, i ett aldrig sinande blodbad. Jag måste hitta något som bar framåt och kunde lösa den kramp som blivit normaltillståndet i mitt hjärta, behövde ett nytt förhållningssätt till det jag fått att leva med.

Pappas historia - och min. Jag visste hur jag skulle söka, men jag visste inte var. Så kanske lät jag bli?

Och kanske är det därför jag inte minns ett ord av det som jag fick veta, då han någonstans i årens snårskog äntligen berättade för mig om det de gjort med honom. Där, på stadion.

Berättelserna om de osynliga hjältarna

Nu, då ännu flera år har gått, berör mig dokumentären om Tapani och Lysa djupt; deras mod och tveklösa medkännande, deras spontana medmänsklighet och självklara handlande.

Vi följer också dramaserien Invisible Heroes om dem och deras hjältedåd i Chile 1973. På något sätt är jag lättad, tror mig kanske vara det nya förhållningssättet på spåren.

Samtidigt värker hjärtat illavarslande varje gång kameran närmar sig stadion - de panikslagna kvinnorna, männen, systrarna, bröderna, föräldrarna som trängs utanför stängslet och desperat försöker få ett livstecken från någon älskad där inne.

Fångarna som med gevärsmynningar tryckta mot tinningen skakande står inklämda i en container medan FIFA inspekterar fotbollsplanen.

SEIJA SANDOVAL (Aksa Korttila)
Aksa Korttila som Seija Sandoval besöker sin man i Invisible Heroes, 2018 SEIJA SANDOVAL (Aksa Korttila) Bild: Diego Araya Corvalan / Kaiho Republic / Yle Aksa Korttila

När ljudet av sirener i vågor väller över byggnaden och jag hör någon säga att det är för att överrösta fångarnas skrik, håller det inte längre. Mitt hjärta brister. Och in väller skräcken, förtvivlan, en outhärdlig smärta…

Jag gråter. Och samlar sakta ihop hjärteskärvorna, plockar upp varenda en och håller dem tätt samman i mina händer tills de slår av sig själv igen. Stadion finns kvar, och mörkret. Men krampen är borta. Och in träder en gryende lättnad över mitt hjärta som håller även när det brister.

Familjen Ahumada

I ett gammalt barnprogram från 1983 träffar vi Audelinas pappa, Pedro Ahumada, som bor i Ekenäs med sin familj. Vi får se hur Pedro lever i Ekenäs, och höra hans tankar om statskuppen och om han kan tänka sig att flytta tillbaka till Chile.

Pedo Ahumada flyttade tillbaka till Chile 1994 och utbildade sig till människorättsjurist.

Se dramaserien Invisible heroes som handlar om militärkuppen i Chile 1973 och främst om de finländare som hjälpte chilenska flyktingar.

Arkivet

Mera från Arkivet och Elävä arkisto

Följ Elävä arkisto och Arkivet

Yle Arkivet är tillsammans med Elävä arkisto aktivt på sociala medier. Vi delar både svenskt och finskt innehåll på Facebook, Twitter och Instagram.