Hoppa till huvudinnehåll

My Tengström: Jag rymde från skolan för att bli cool

My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel sitter på en sned lastbrygga. Bakom dem syns en tegelvägg.
My Tengström gör podden Imperfekt tillsammans med Axel Brink. My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel sitter på en sned lastbrygga. Bakom dem syns en tegelvägg. Bild: Yle/Malena Holmström Yle X3M,Imperfekt,kolumnister,axel brink

Jag har aldrig upplevt mig själv som cool. I veckans avsnitt av podden Imperfekt funderar jag på varför coolhet är någonting de flesta av oss har tänkt på, men ganska få känner igen sig i.

Lyssna på Imperfekt-avsnittet om coolhet där My tillsammans med Siri Fagerudd försöker bota coolhetsångest genom att gå oinbjudna på fest och verka coola. Spoilervarning: det går inte bra.

Välkommen till min nördiga vardag

Jag är 13 år gammal och går högstadiet i Esbo. Jag har aldrig skolkat i hela mitt liv och jag har aldrig lämnat skolans område under skoltid.

Jag är rädd för att åka fast och få det värsta tänkbara straffet i min duktighetssträvan: en varning. Eller ännu värre: försittning.

Jag sitter på bänken med kemiboken i famnen under lunchrasten och panikläser inför eftermiddagens prov.

Då hör jag dem. Det är det där gänget som brukar med jämna mellanrum dyka upp vid skolans skogsbryn kring lunchtid med McDonaldspåsar. Några har en cigarettfimp hängande i mungipan.

De är högljudda och upprymda men hyschar varandra med jämna mellanrum medan de ser sig om i jakt på lärarna som agerar rastvakter.

De har rymt under lunchrasten. Till köpcentret nära skolan. De har brutit mot reglerna. Och de har hämtat med sig BEVISMATERIAL. Och de verkar inte rädda för att åka fast.

De lever farligt och dumt. De är de coolaste i skolan. Om jag ändå var lika tuff.

D-dagen: Coola My gör entré

Några månader senare inhiberas vår handarbetstimme. Vi har två timmar ledig tid efter lunch.

“Ni kan passa på att göra läxor”, säger vår rektor.

Det är nu eller aldrig. Några av oss i klassen bestämmer oss att testa den ökända flykten.

Vi har kalkylerat vår flykt tidsmässigt. Vi har komponerat ett skådespel som tar oss längre och längre ut i skogen mot gränsen utan att verka misstänksamma. Närmare mot gränsen till friheten.

Mittiallt står jag där. I kön till snabbmatskedjan. Det jag drömt om så många gånger men aldrig trodde att jag skulle själv få vara med om.

Klockan visar 11:35. Det är MITT på dagen. En VARDAG. På SKOLTID. Vi fnissar upprymt med mina vänner.

Jag har aldrig ätit så snabbt i mitt liv. Vi kan ju inte bära med oss maten och bevismaterialet till skolan. Vi har bråttom, vi måste hinna tillbaka för att ingen ska märka att vi är borta.

I min värld skulle lärarna genast lägga märke till att just VI saknas bland alla hundratals elever.

Vi springer tillbaka.

Tänk om de märkt att vi är borta? Tänk om de ringt mina föräldrar? Tänk om de larmat polisen?

Jag har aldrig känt mig så cool i hela mitt liv. Mina tjugo coolaste minuter, någonsin. Min personliga Shawshank redemption från högstadiets fängelsemur.

“Skicka mig in till rektorn bara”, tänker jag för mig själv när jag går in i skolan. Jag ska sitta med armarna i kors, luta mig tillbaka och flina drygt.

Men ingenting händer. Ingen har ens märkt att vi varit borta. Ingen bryr sig.

Det enda som hänt är att jag har ont i magen av att ha ätit för snabbt och det värker i bröstet efter stressen för att åka fast.

Ingen bryr sig.

Det var sista gången jag rymde från skolan.

Experten: Vi vill precis ALLA vara coola

Idag, drygt 15 år senare känner jag mig inte ett dugg coolare. Det här minnet från skolan har präglats i min självbild: jag är många saker, men cool är inte en av dem.

Sedan jag gick ut gymnasiet har jag inte tänkt på coolhet särskilt mycket.

Jag har nöjt mig med lyckan av att ha vänner som verkar gilla mig oavsett hur knäppa klädval jag gör eller hur många skämt jag drar om det periodiska systemet.

Men när jag träffade instagrammaren Siri Fagerudd, en person som JAG ser som cool - och hon under en timmes samtal påpekar minst femhundra gånger hur hon inte är cool så dyker frågan upp för mig igen.

Hon har flyttat på egen hand till Stockholm, går scenskolan och är fruktansvärt rolig på Instagram. Hon har självdistans och vågar säga sin åsikt.

Hur kan HON - som JAG tycker är cool - inte alls se SIG SJÄLV som cool? Vad är coolhet egentligen?

En baby med solglasögon tittar mot kameran med armarna i kors.
Vi måste ändå vara överens om att den här babyn är cool. En baby med solglasögon tittar mot kameran med armarna i kors. Bild: Jimmy Gustavsson babyer,Cool

Det här visade sig vara ett av de svåraste ämnena att podda om. Jag har träffat experter, högstadieelever, läst studier och frågat vänner och bekanta. Ingen är överens om en definition.

Vi verkar alla tycka att olika saker är coola.

“Varenda en människa vill bli bekräftad och det förklarar varför vi alla har en längtan efter att få vara cool. Men du är cool först när någon annan ser dig som cool”, säger Elina Oinas.

Hon är professor i sociologi och har studerat unga tjejer i högstadiet.

Med andra ord borde det räcka att en människa ser dig som cool för att du ska bli cool. Men för Siri verkar det inte räcka att jag säger det till henne.

Hälsning till mitt 13-åriga jag

Så jag tänker igen på 13-åriga My. Hon drömde om att få jobba med radio, bo utomlands, köra snabba bilar, ha killkompisar och vara modig.

29-åriga My har jobbat jättemycket på radio. Hon har bott utomlands, inte kört alltför många snabba bilar, men har killkompisar. Väldigt coolt i 13-åriga Mys ögon.

Jag sku vilja trösta 13-åriga My med att precis alla i den där skolan längtade efter att få vara cool. Bekräftad.

En tjej med långt lockigt hår bär tre olika par solglasögon och håller två tummar upp mot kameran med en stor grimas.
Vad är coolt? Många verkar vara överens att coola människor ofta bär solglasögon och läderjacka. De framstår självständiga och som att de inte bryr sig alltför mycket. En tjej med långt lockigt hår bär tre olika par solglasögon och håller två tummar upp mot kameran med en stor grimas. Bild: © Eugenio Marongiu Cool

Det är sorgligt - för många av de sakerna jag tänker på tillbaka som ocoola i skolan är grejer som jag beundrar som COOLA i vuxen ålder.

Tänk allmänbildning, udda intressen, att vara proffs på att koda eller kunna flytande en massa språk.

Inget av de här exemplen vann automatiskt coolhetspoäng hos mig i högstadiet, men idag tycker jag allt det här är häftigt.

Det här önskar jag att jag kunde säga till mitt 13-åriga jag. Jo, du är kanske nördig. Jo, du är en plugghäst. Jo, du kombinerar märkliga färger ihop. Men vet du vad, det kommer att bli bra ändå.

I slutändan så var de där tjugo coola minuterna av mitt liv egentligen de mest ocoola.

Den där flykten från skolan var en av de stressigaste dagarna under min högstadietid och jag gjorde det främst för att verka tuff, inte för att jag egentligen ville det själv.

För det enda alla jag har intervjuat är enhälligt överens gällande coolhet är: du är otroligt ocool så fort du försöker vara cool.

Nyligen publicerat - X3M