Hoppa till huvudinnehåll

Världens mest finlandssvenska gambier?

Gabriel Sidbeh i en björkallé
Gabriel Sidbeh har tre modersmål, svenska, finska och mandinka. Gabriel Sidbeh i en björkallé Bild: YLE / Petter Sandelin man,gabriel sidibeh

Om Gabriel Sidibeh ska beskriva sig själv så funderar han en stund och säger sedan att han är en finlandssvensk gambier.

Den här veckan publicerar Yle X3M den norska dramaserien 17 - sytten, en historia om andragenerationsinvandraren Abdi och hans liv i Oslo.

För att få ett till perspektiv på hur det är att ha en förälder som kommer från ett annat land stämde vi träff med Gabriel Sidibeh. Han erkänner skrattande att han nog är den mest finlandssvenska gambier du kommer att träffa.

- Förvånansvärt många tror att jag är född i Gambia. Det går inte in i deras huvuden att jag är född i Helsingfors, säger Gabriel Sidibeh.

Gabriel Sidibehs pappa kom till Sverige via fotbollen. Där träffade han en finlandssvensk kvinna och flyttade småningom till Finland.

Gabriel Sidibeh i en trappuppgång
Gabriel Sidibeh i en trappuppgång Bild: YLE / Petter Sandelin man,gabriel sidibeh

Tre modersmål

Man kan säga att Gabriel Sidibeh har tre modersmål. Han pratar mandinka med sin pappa, finska med sin mamma och har gått i skola på svenska. Majoriteten av hans vänner pratar svenska.

- Jag känner mig som en finlandssvensk gambier. Jag har en stark relation till Gambia. Jag känner mig hemma där och kan röra mig fritt och hitta nya vänner.

Själv ser han mest positiva sidor med att ha en annan kultur i bagaget. Familjen har flyttat runt mycket tack vare hans mammas jobb. Under sin uppväxt har Gabriel Sidibeh bott i Finland, Sverige, Etiopien och Belgien.

- Det är en viktig del av min identitet att jag bott i många länder. Det har också hjälpt mig, jag har lätt att få nya vänner.

Att se många kulturer ger också en erfarenhet.

- I skolan pratar man om hur det är att vara fattig, men jag har sett hur det är att vara fattig. Jag har sett hur det verkligen fungerar.

17 - sytten är en ny norsk serie på Arenan

17 - sytten handlar om andragenarationinvandraren Abdis struliga liv i Oslo. Precis som i succén Skam spelas Abdi och hans kompisar av vanliga ungdomar från samma områden som serien handlar om. Namnet betyder förstås sjutton. Varje avsnitt är en dag i Abdis liv och om sjutton dagar kommer någonting som förändrar allt att hända. Men vad?

“Mitä, oot sä hurri?”

När det var dags för militärtjänst valde Gabriel Sidibeh finskspråkiga Vekaranjärvi istället för Dragsvik. Han ville se något nytt. Han föreställde sig att en tjänstgöring i Dragsvik hade varit som att gå om gymnasiet.

Eftersom han pratar flytande finska var det få på den finskspråkiga garnisonen som lade märke till hans svenskspråkiga bakgrund. En dag pratade han svenska i telefon med sin morbror.

Det kom som en total överraskning för stugkamraterna. “Mitä oot sä hurri?!” utbrast en av rekryterna förvånat. Kommentaren följdes av skratt.

“Jag tycker inte om mörkhyade, men du är okej”

Under värnplikten fick Gabriel Sidibeh andra kommentarer som var betydligt jobbigare att höra.

- Några var så där att “jag tycker inte om mörkhyade, men Gabriel du är helt okej”. Det berörde mig på fel sätt. Vad var det som var så speciellt med mig?

I övrigt har Gabriel Sidibeh långt klarat sig undan rasism. Ingen har någonsin kommenterat hans hudfärg på stan. Själv tror han storleken har en viss betydelse.

Hans exakta längd kommer aldrig upp under samtalet men den 181-centimeter långa redaktören får stå på tå när det ska tas foton. Dessutom verkar han nästan alltid ha ett brett leende klistrat på läpparna.

Däremot finns rasismen alltid i bakgrunden som ett frågetecken. Varje gång han inte får ett jobb eller måste vända i krogdörren är han tvungen att fråga sig om hans hudfärg hade något med saken att göra.

- Kom jag inte in i den här baren för att jag druckit för mycket eller är det något annat?

Känner sig hemma i Gambia

Gabriel Sidibeh har haft turen att ofta kunna besöka sitt andra hemland. Hans pappa har tyckt att det varit viktigt att dela med sig av kulturen.

Familjen firar jul i Gambia så ofta som möjligt och har köpt ett hus där. Det har gjort att Gabriel Sidibeh känner sig hemma i Gambia. Han är inte en turist.

- Småbarn brukar skrika tubabo åt mig, det betyder viting. Eftersom jag kan mandinka brukar jag svara att jag inte är en viting och då blir de tysta.

Redan som liten sprang han runt i staden, gick till kiosker där det fanns folk han kände eller spelade fotboll där det spelades fotboll.

Stryk i skolan var en kulturkrock

När Gabriel Sidibeh var i lågstadieåldern bodde familjen några månader i Gambia och han gick en kortare tid i gambisk skola. Där fick lärarna slå barnen. Föräldrarna hade kontaktat skolan på förhand och förklarat att det inte hörde till Gabriels uppfostran.

Ett starkt minne kommer från en kollektiv bestraffning i skolan. Någon hade sagt något opassande och barnen i klassen radades upp och läraren slog alla på händerna med en käpp.

Då han kom till Gabriel Sidibeh nuddade han bara händerna med käppen.

- Det var annorlunda jämfört med Minervaskolan i Tölö.

Nyligen publicerat - X3M