Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Naket och otyglat om skrivande

Vit kvinna med kort mörkt hår ler mot kameran.
Karin Erlandsson. Vit kvinna med kort mörkt hår ler mot kameran. Bild: Schildts & Söderströms/Juha Törmälä Karin Erlandsson

Svenskfinlands mest produktiva författare kan hon kallas, Karin Erlandsson, med sex böcker på två år. Elin Willows läser Alla orden i mig och tar del av receptet på skaparivern.

Det börjar i något som kan kallas korta essäer. Under rubriken “Om att skriva” ryms 31 texter på några sidor var om skrivandet och dess förutsättningar. Eller, om Karin Erlandssons skrivande, och om hennes förutsättningar, för det här är inte något universellt, utan det utgår från henne.

Det förstår vi direkt i boken, det är nästan som en dagbok, jag tar det faktiskt för det i början, men sedan kommer jag till den andra delen, som är just en skrivdagbok, och förstår att den första halvan snarare är just en annan typ av texter, essäer.

Och i första delen refereras det också mer till annat, händelser, texter, personer, medan den andra delen är mer dagbok, direkt från hjärtat via pennan (datorn), utan filter.

Men boken är, trots sin uppdelning, rakt igenom något som ligger Erlandsson nära. Och som Marit Lindqvist tidigare i vår konstaterat så är det också något som ligger i tiden. Jaget tar plats, vare sig det är i romanform eller dagboks- eller essäform.

Skrivguide, handledning eller vittnesmål

I genren skrivguide för författaraspiranter finns det många böcker, varav flera redan fått klassikerstatus, som Att skriva: en hantverkares memoarer av Stephen King och Att skriva av Marguerite Duras. Ingen av dem är rakt upp och ner en handledning i hur man skriver en bok utan berättar med anekdoter och andra reflektioner om skrivande.

Här passar Erlandssons senaste också in, det finns inga färdiga recept på att lyckas, inte heller utger sig boken för att vara en handledning, snarare är det en vittnesskildring, så här gjorde jag.

Erlandsson tror dock på att det går att lära sig att skriva, och det förmedlar också boken, ibland i svart på vitt, som när hon dissar Bodil Malmstens anslag i Så gör jag – Konsten att skriva. Malmsten skriver att boken är en “lärobok i en konst som inte går att lära ut”. Erlandsson blir rent av förbannad. “Självklart går det att lära sig att skriva. Att skriva är som vilket hantverk som helst … “

Författaren Karin Erlandsson vid en skrivmaskin.
Författaren Karin Erlandsson vid en skrivmaskin. Bild: Cata Portin Karin Erlandsson

Ibland förmedlar Erlandsson det möjliga i skrivandet på andra sätt, som när hon sätter upp mål med att slutföra ett första utkast till en ny bok på en månad. Hon håller sig till ett strikt schema med ett x antal tusen ord per dag, ofta med flera parallella projekt. Hon visar att det är möjligt, med dagboken som vittne.

Det enda tipset

Men är det då en bok för den som vill hitta inspiration till ett eget skrivprojekt?

Ja.

Och nej.

Visst framhåller Erlandsson att det visst går att lära sig att skriva. Hon tror på skrivandet som hantverk, precis som King. Det finns ingenting annat än övning för att nå dit. Och det finns inget hemligt knep för att börja.

“Precis som med träning finns det egentligen ingen förhandlingsmöjlighet:
ingen annan än du kan förbättra din kondition och ingen annan än du kan skriva din bok.”

Orden svämmar över

Att Erlandsson sedan flera år tillbaka inte ryggar tillbaka för sitt eget skrivbehov vet vi alla. I i stort sett alla bokkataloger de senaste åren finns den Nykarlebybördiga författaren med ett nytt verk. Ofta både till våren och till hösten.

Från roman via deckare till fantasykaptielbokskvartett för barn och texter om Gud, hon har att ge, och hon gör just det.

Titeln på framsidan på Alla orden i mig (Schildts & Söderströms, 2019), svämmar över kanterna, och det är just så det måste kännas, tänker jag, att ha alla dessa ord inom sig, och känna att de måste ut.

Framsidan på boken Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Titeln är skriven stort med svart på röd bakgrund.
Framsidan på boken Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Titeln är skriven stort med svart på röd bakgrund. Bild: Schildts & Söderströms/Fredrik Bäck Karin Erlandsson,alla orden i mig

Tydligt intill detaljnivå

Emellanåt är den som en vittnesskildring från ett författarliv, Alla orden i mig. Erlandsson redovisar hur livet med skrivandet fungerar. Vad som har valts bort för att kunna skriva.

Det handlar till exempel om pengar. Erlandsson menar att det visst går att överleva som författare i Svenskfinland.

Hon berättar om sina inkomster, inte bara i målande ord, utan i reda summor, och hon berättar också hur mycket hon lägger på mat varje månad. Eller hur lite, snarare, hon vet vad man kan dra in på för att överleva trots att inkomsterna inte är stora.

Det är modigt och tydligt, att redovisa inkomster och utgifter.

I sådana stunder är boken väldigt konkret och rak, för att sedan hamna i något annat, en tankenivå snarare. Då får vi som läsare följa med i tvivel, oro och eufori.

För mig fungerar kontrasterna utmärkt. Det märks att balansen är uttänkt.

(Och hur kan det bli mer meta än detta. Att jag här försöker analysera en text som jag läst om tillkomsten av i samma text. Jag vet ju hur Erlandsson arbetar, jag vet hur hon först skriver snabbt, sedan bearbetar långsamt (så långsamt det nu kan bli i hennes tempo).)

Omänskligt mänsklig

Att läsa Alla orden i mig är att lära sig om Karin Erlandsson som person. Inte bara den skrivande personen, för här finns också mycket annat. Det är resultatredovisning av ord blandat med korta anteckningar om döden. Det är naket, ärligt och rakt.

Om man vill se boken som en förklaring till hur Erlandsson kan skriva så mycket så har man hittat rätt. Här blir allt redovisat, så till den grad att det i slutet av andra delen, skrivdagboken, blir något tjatigt att få ta del av de dagliga rapporten om antalet skrivna ord. Men samtidigt håller hon på så sätt kontraktet till oss läsare: det är så här jag gör.

Att läsa boken gör att man förstår hur Svenskfinlands Usain Bolt när det kommer till skrivande faktiskt fungerar. Det visar på människan bakom. Samtidigt finns det saker som Erlandsson berättar, här tänker jag särskilt på hennes skrivtakt, som nästan gör henne mer omänsklig.

Men allt finns här, i denna dagboks- och essäsamling. Hon vågar det mesta, bland annat kritisera författarkollegan Johanna Holmström som tycker annorlunda om författarlivet än Erlandsson gör.

Trots att jag vet att boken är nogsamt redigerad så känns den otyglad, på ett fräscht sätt. Här är jag, så här funkar jag. Och alla får se, och läsa.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje