Hoppa till huvudinnehåll

Tre mumintatueringar, en muminöverdos – lukten av pengar fick Cecilia Ebbe att tröttna på småtrollen hon älskat hela sitt liv

Tatuering föreställande Mumintrollet omringad av en blomkrans på Cecilia Ebbes mage.
Cecilias muminmage. Tatuering föreställande Mumintrollet omringad av en blomkrans på Cecilia Ebbes mage. Bild: Rafael Donner mumintroll,Mumin,tatuering

Tove Janssons berättelser om mumintrollen har med åren blivit ett älskat kulturarv i Finland. Men kan kommersialiseringen av Mumin förgöra den värdegrund som berättelserna vilar på?

– Jag har blivit hjärntvättad, det är ju bara så. Jag är född 1993 just under den värsta muminboomen. Vi bodde i Danmark då och mamma längtade hem, det blev en fråga om identitet, förklarar Cecilia.

Cecilia Ebbe står vid spisen i sitt lilla kök i Berghäll i Helsingfors, hon kokar potatis och häller upp kaffe åt oss i två muminmuggar.

Vi sätter oss i vardagsrummet med hennes kanin Leopold, även känd som "Puppi". Cecilia verkar lita på mig: Jag får hennes favoritmugg, en med Sniff på en turkos bakgrund.

Ett digert ansvar.

– Jag var liksom Lilla My som liten, fortsätter Cecilia. Jag var ganska jobbig som barn, aktiv och vild. Mina syskon är mera försiktiga medan jag bara säger vad jag tänker.

I förskolan trodde man att Cecilia var utklädd till en gammal tant

Hon visar mig ett foto från när hon var två år gammal. På fotot är hon utklädd till Lilla My, peruk, dräkt, smink och allt.

Kortet Cecilia fick på sin 18-årsdag med bild på henne när hon som tvååring var utklädd till Lilla My.
Fotot, återanvänt i ett kort Cecilia fick när hon fyllde 18. Kortet Cecilia fick på sin 18-årsdag med bild på henne när hon som tvååring var utklädd till Lilla My. Bild: Rafael Donner Lilla My,Mumin,kort

Hennes familj bodde ännu i Danmark när fotot togs, det var hennes danska farmor som gjorde dräkten med instruktioner från Cecilias mamma.

I förskolan trodde man att Cecilia var utklädd till en gammal tant.

24 år senare har Cecilias hem småningom fyllts av muminprylar: muggar, planscher, kylskåpsmagneter, häften, pennor, en hårborste, en burk, böcker, brädspel, handdukar, en väggkalender.

Cecilia skulle kunna göra sig av med prylarna, men vare sig hon vill det eller inte kommer Mumin ändå att vara en del av hennes liv

Det mesta har hon fått i gåva av välmenande släktingar och vänner. Cecilia har tackat och tagit emot, för så länge hon minns har hon utan förbehåll älskat allt som har med Mumin och Tove Jansson att göra.

Men inte längre.

– Förr älskade jag att gå till Muminbutiken, det var det bästa som fanns. Jag bara gick dit och rörde allt, jag köpte sällan något, bara lite pennor och anteckningsblock. Men jag gör det inte mera, det är inte så fint som det en gång var. Det har tappat det där magiska.

Cecilia skulle kunna göra sig av med prylarna, men vare sig hon vill det eller inte kommer Mumin ändå att vara en del av hennes liv.

Cecilia hobbytatuerar nämligen och hennes kropp pryds av ett tjugotal tatueringar. De flesta har inget med Mumin att göra, den senaste har hon gjort själv och är ett citat: "Döden, döden", står det, något som hennes framlidne morfar brukade säga.

Men tre av tatueringarna föreställer karaktärer från Mumin: Hon har tatuerat Sniff på vänster arm, en hattifnatt på vänster långfinger och den största, en på Mumintrollet som omringas av en blomkrans, på magen.

Dem kommer hon aldrig ifrån.

Cecilias tatuering på Sniff på hennes vänster arm.
Sniff på Cecilias vänsterarm. Cecilias tatuering på Sniff på hennes vänster arm. Bild: Rafael Donner Sniff,tatuering

Tatueringar är i många fall både ytliga och betydelselösa, men Cecilias mumintatueringar är ingendera. De berättar en historia som är viktig för henne, om hennes kulturella identitet, värdegrund, livsfilosofi och politiska orientering.

Mumin är en del av Cecilias essens.

Så hur är det möjligt att mumintroll en dag fick Cecilia att vilja kräkas?

Ankdammen i Mumindalen

Jag gillar Tove Janssons konst. Men nuförtiden stör jag mig på att muggarna görs i fucking Thailand! Dom borde drejas av storväxta finlandssvenskor i Åbolands skärgård för helvete!

Citatet ovan lyckas på ett träffande sätt sammanfatta hur personligt och konfliktladdat finlandssvenskars förhållande till Mumin kan vara.

Det kommer från en anonym informant i en pro gradu-avhandling i folkloristik, skriven av Johan Bergman vid Åbo Akademi 2018. Avhandlingen granskar samlandet av muminmuggar som en identitetsskapande process.

För att få material för avhandlingen skickade Bergman via sociala medier ut en frågelista. Responsen var överväldigande: Över 500 samlare skickade in sina svar.

Det är inte så märkligt. En muminmugg är, efter plasthinkar och torkskåp, kanske det vanligaste och mest typiska objektet det går att hitta i ett finländskt hem.

Muminmugg med Sniffmotiv på Cecilias matbord
Kaffe ur en mugg med Sniff smakar rädsla, skygghet och drömmar om rikedom. Muminmugg med Sniffmotiv på Cecilias matbord Bild: Rafael Donner Muminmugg,Mumin,Sniff,kaffe

I skrivande stund ser jag en kollega gå förbi och dricka kaffe – ur en muminmugg.

Muggarna är både vardagliga, praktiska bruksföremål och unika samlarobjekt som säljs för tusentals euro. Samtidigt är de en av de få materiella representationerna för den finlandssvenska kulturen som finns.

Mumindalen är Strömsö innan Strömsö existerade, ankdammen version noll

– Ett av de tydligaste kulturella mönstren som träder fram ur materialet är muminmuggssamlandet som en symbol för en finlandssvensk identitet, skriver Johan Bergman i avhandlingen.

Bergman hänvisar till folkloristen Sven-Erik Klinkmann, som menar att Mumindalen kan ses som en metafor för Svenskfinland. Metaforen upprätthålls enligt Klinkmann såväl av finnar, finlandssvenskar som svenskar.

Finlandssvenskhet, som en kulturell identitet, skulle antagligen vara oigenkännligt utan Tove Janssons berättelser. Mumindalen är Strömsö innan Strömsö existerade, ankdammen version noll.

En kylskåpsmagnet som föreställer Sniff på Cecilias kylskåpsdörr.
Sniff vaktar Cecilias kylskåp och ser till att hon äter gott. En kylskåpsmagnet som föreställer Sniff på Cecilias kylskåpsdörr. Bild: Rafael Donner Sniff,kylskåp,Kylskåpsmagnet

I mitt eget liv har Mumin spelat en avgörande roll. Jag har skrivit två böcker, båda utgivna av ett förlag som är ägt och grundat av Moomin Characters. Jag skulle inte ha mitt nuvarande jobb utan böckerna, den här artikeln skulle inte existera.

Min hand har varit i Muminmammans syltburk och i diskussioner om Mumin är jag därför jävig. Frågan om jag får skriva om Mumin är befogad – men i ankdammen är liknande intressekonflikter omöjliga att undvika. Det gäller bara att vara så transparent som möjligt.

Cecilias förhållande till Mumin är också komplicerat, men på ett lite annorlunda sätt.

Cecilia Ebbe i sitt vardagsrum.
Cecilia Ebbe. Cecilia Ebbe i sitt vardagsrum. Bild: Rafael Donner porträtt,cecilia ebbe

Hon berättar att det var hennes lillasysters gudmor, Hellen Willberg, som spelade Mårran i den svenskspråkiga versionen av I Mumindalen, den japansk-finska, tecknade tv-serien från 1990-talet.

– Alltid när hon var på besök gjorde hon det där ljudet som Mårran gör. "Jag kommer tillbaka", brukade hon säga.

Cecilia har också jobbat på Svenska teatern som "följeljus", det vill säga personen som styr strålkastaren, i fyra år. Där stötte hon ofta på skådespelaren Riko Eklundh, som var Sniff i tv-seriens svenska version.

Hon hade svårt att särskilja Riko från hans karaktär, hon hörde alltid Sniff när han öppnade munnen.

En något mera avgörande komplikation är ändå att Cecilia 2017–2018 arbetade som produktionskoordinator vid företaget som producerade Mumindalen, den nya muminserien som hade premiär i februari 2019.

Det var då som Cecilia fick se en sida av Mumin som hon inte kände igen.

Riktiga Mumin äter riktiga päron

Cecilia har besökt Muminvärlden i Nådendal tre gånger.

Den första gången var hon så liten att hon inte längre minns något, den tredje gången var för några år sedan, då skrattade hon så att hon grät.

Den andra gången, när Cecilia var sju år gammal, resulterade i en enorm besvikelse.

– Jag visste precis hur det borde se ut i Mumindalen, tänkte jag. Och sen åkte vi dit och alla ljuvliga blommor som jag hade föreställt mig var inte där, och Mårran hade sitt eget hus, allt var bara fel, berättar Cecilia.

När hon gick in i Muminhuset upptäckte hon att päronen och äpplen som fanns på köksbordet var tillverkade av plast.

– Det var inte på riktigt. Det var inte Mumindalen.

Till Muminvärldens försvar blev Cecilia lika besviken när hon som barn åkte till Egypten tillsammans med sin mormor. Hennes favoritbok är Sinuhe egyptiern – hon har läst den minst tio gånger – men Egypten var inte heller som hon hade tänkt sig.

Cecilias läsårskalender med mumintema bredvid ett porträtt på Cecilia och hennes syster.
Mårran, Cecilia och hennes syster. Cecilias läsårskalender med mumintema bredvid ett porträtt på Cecilia och hennes syster. Bild: Rafael Donner Kalender,Mårran

Cecilia har kanske en allt för livlig fantasi – något som hon nu kan dra nytta av eftersom hon studerar vid Fria konstskolan i Helsingfors.

Studierna i konst föregicks av jobbet som produktionskoordinator för bolaget som producerat Mumindalen. Det var då hon gjorde sitt tredje besök till Muminvärlden, tillsammans med sex av världens kanske mest hängivna muminfantaster.

Mumintrollet var där, och gästerna sjöng och dansade exalterat tillsammans med honom i Muminhuset. Många grät av lycka.

Tv-serien bekostades delvis med hjälp av gräsrotsfinansiering och de sex muminfantasterna deltog med stora penningsummor. I gengäld fick de en skräddarsydd muminresa till Finland och fick bland annat besöka Tove Janssons ateljé på Ulrikasborgsgatan och konstnärshemmet Lallukka, där Tove Janssons familj bodde på 1930-talet.

Men det var besöket i Muminvärlden som, till Cecilias förvåning, blev höjdpunkten för deras resa.

Muminvärlden i Nådendal
Muminvärlden i Nådendal. Muminvärlden i Nådendal Bild: Yle/ Marcus Nordström muminvärlden

Det var vinter och gruppen hade hela Mumindalen för sig själva, Mumintrollet var där, och gästerna sjöng och dansade exalterat tillsammans med honom i Muminhuset. Många grät av lycka.

Cecilia grät också, men av skratt. Det var allt så absurt och samtidigt så oskyldigt och härligt. Det var en version av Mumin som Cecilia kanske inte förstod sig på, men kunde acceptera.

Prylarna som hon älskat hela sitt liv fick henne den här gången att må illa

Cecilia vill inte vara allt för detaljerad om sitt jobb på produktionsbolaget. Men en av hennes uppgifter var till exempel att skicka ut gåvor till alla de tusentals personer som deltagit i gräsrotsfinanseringen: otaliga muggar, mjukisdjur, affischer och tackkort.

Hon såg ett överflöd som hon hade svårt att hantera – hon såg hur det går till när man tillverkar korv. Hennes privata kärleksaffär med Mumin blev en del av ett större sammanhang, en produkt bland tusentals andra.

Det blev jul, och i sedvanlig ordning fick Cecilia något muminrelaterat, den här gången en muminkexburk, mumingodis och ett muminhäfte.

Men prylarna som hon älskat hela sitt liv fick henne nu att må illa.

De påminde Cecilia om hennes jobb och om något som i Mumindalen inte borde existera: lukten av pengar.

Säljes: kulturarv, begagnat

Den första personen i världen som blev trött på Mumin är möjligtvis Tove Jansson själv.

Tove Jansson
Tove Jansson. Tove Jansson Bild: © Moomin Characters™ tove jansson

Kommersialiseringen av Mumin har en lång historia. Redan 1956 ordnade Stockmanns varuhus i Helsingfors Mumindagarna, där man bland annat sålde muminfiguriner av porslin. Det traditionella Muminspelet fanns redan på 1950-talet till salu, samarbetet med Arabia hade också kört igång.

I en tv-intervju som gjordes för Yle år 1988 berättar Tove Jansson hur den kommersiella verksamheten började nöta på hennes förhållande till Mumin.

– Man kommer in i en värld som man inte förstår sig på, och där är det fråga om royaltyer och helt andra kontrakt än de som skrivs ut på ett förlag. Och plötsligt så är det en massa människor som börjar fundera på hur de skulle kunna använda denna lilla figur. Vad man kunde göra av den, man kunde göra grytlappar, man kunde göra vad som helst.

– Ser du, det ledde till att jag började tycka illa om mitt mumintroll, jag började nästan hata honom, det blev för mycket, fortsätter Tove Jansson.

Tidskriften License Global uppskattar att den globala detaljhandelns årsomsättning på muminprodukter 2017 uppgick till 678 miljoner amerikanska dollar

Toves partner Tuulikki Pietilä övertalade henne att skriva ut sin frustration i boken Trollvinter, som kom ut 1957 och handlar om hur Mumintrollet en dag i januari vaknar ur sin vinterdvala och inte klarar av att somna om.

– Han var ensam, hade svårigheter och hade kommit in i en värld som han inte alls förstod – alltså min kommersiella värld, inte sant? Med kontrakt och royaltyer och allt det där, och då skrev jag Trollvinter. Jag lät den här figuren komma in i ett vinterlandskap som han hatade och inte begrep.

Numera förvaltas upphovsrättigheterna till Tove Janssons verk av Moomin Characters, vars största ägare är Toves brorsdotter Sophia Jansson.

Företaget har vuxit till sig. När jag träffar Sophia Jansson över en kopp kaffe berättar hon att Moomin Characters har avtal med över 700 licenstagare runt om i världen.

Cecilias orangea hårborste med en bild på Lilla My.
Cecilias hårborste. Cecilias orangea hårborste med en bild på Lilla My. Bild: Rafael Donner hårborste,Lilla My,kommersialisering (process)

Tidskriften License Global uppskattar att den globala detaljhandelns årsomsättning på muminprodukter 2017 uppgick till 678 miljoner amerikanska dollar. Det gör Moomin Characters till den 61:a största licensgivaren i världen, i klass med Lego på 60:e plats.

Men till skillnad från varumärken som Lego anses Tove Janssons berättelser vara en del av Cecilias och andra finländares gemensamma kulturarv. Det försätter Mumin i en unik position: Dels är det ett varumärke, dels ett immateriellt kulturarv som bastubadande och allemansrätten, vars ägarskap inte går att avgränsa.

Scenen har varit upplagd för en konflikt – något som Sophia Jansson varit medveten om sedan länge.

– När Tove dog talades det ganska öppet om att det hon lämnat efter sig är ett kulturarv. Det fanns en värdeladdning i det som var ganska tungt, och det var inte helt självklart för mig hur man förvaltar det, berättar hon.

Muumihahmojen käyttöoikeuksia valvovan Moomin Characters Oy Ltd:n pääosakas ja taiteellinen johtaja Sophia Jansson (Lars Janssonin tytär, Tove Jansson oli täti), Salmisaari, Hki, 7.12.2017.
Sophia Jansson. Muumihahmojen käyttöoikeuksia valvovan Moomin Characters Oy Ltd:n pääosakas ja taiteellinen johtaja Sophia Jansson (Lars Janssonin tytär, Tove Jansson oli täti), Salmisaari, Hki, 7.12.2017. Bild: Jari Kovalainen / Yle Sophia Jansson,mumintroll,Tove Jansson,Muumipeikko

Småningom fattades två viktiga beslut: Moomin Characters skulle stanna i familjens ägo och samtidigt gå in för att sluta använda sådant bildmaterial och innehåll som inte var gjort av Tove Jansson.

– Det fanns allt möjligt underligt bildmaterial som man använde, helt främmande saker. Så som första sak sa jag att vi kastar det i skräpkorgen och återgår till Toves material.

Muminprodukter kan i Finland ses som onödig kommersialisering, men i utlandet är de ett steg i ledet att hitta nya publiker för Tove Janssons berättelser

Sophia Jansson säger också att Moomin Characters aktivt för diskussioner med sina samarbetspartner om frågor om hållbarhet och företagsansvar, och vill att det ska finnas en tydlig koppling mellan produkterna och Mumin.

Huruvida detta bara är typisk företagsjargong får var och en bestämma själv. Men försäljningssiffrorna för Moomin Characters pekar uppåt och enligt Sophia Jansson är det ett tecken på att strategin har varit lyckad.

– Orsaken till de klara kommersiella framgångarna de senaste tio åren har att göra med att man på ett vettigt sätt har kunnat presentera vad mumintrollen egentligen står för. Folk vill dela med sig av de värderingar som finns i berättelserna: jämlikhet, tolerans, familj, vänskap och äventyr.

Moomin Characters samarbetar ofta med välgörenhetsorganisationer och har också donerat pengar till många ändamål. Men i slutändan är det ett vinstdrivande företag det handlar om, vars produkt är berättelser om en plats där pengar inte existerar.

Hur man än ser på saken blir det aningen problematiskt. Det finns ett marknadsekonomiskt tryck som rimmar illa med de värderingar som berättelserna lyfter fram.

Enligt Sophia Jansson finns det ändå ett tydligt orsakssamband mellan Moomin Characters verksamhet och Tove Janssons berättelsers fortsatta popularitet. Medan Mumin i Finland är så synligt och etablerat att det finns en risk för överexponering, är situationen redan i Sverige väldigt annorlunda.

Muminprodukter kan i Finland ses som onödig kommersialisering, men i utlandet är de ett steg i ledet att hitta nya publiker för Tove Janssons berättelser.

Det går inte heller att förneka att situationen kunde vara betydligt värre.

Föreställ dig en verklighet där rättigheterna till Mumin ägdes av något anonymt storföretag med kluriga initialer, som endast utnyttjade Tove Janssons originalvision för saftiga kvartalsrapporter.

Skulle rödgröna bohemer från Berghäll i så fall vara villiga att pryda sin kropp med en mumintatuering?

"Det leder till ganska mycket fataliteter"

När Cecilia Ebbes danska farmor såg hattifnattatueringen på Cecilias finger frågade hon varför Cecilia hade en tatuering på en snopp. Cecilias gudfar trodde att tatueringen föreställde en kondom.

Cecilias hattifnattatuering på vänster långfinger.
Cecilias hattifnattatuering på vänster långfinger. Bild: Rafael Donner kaffe,tatuering,Hattifnattar

Men det finns åtminstone en dansk som vet vad en hattifnatt är för något. Den danska sångerskan Mø, som också är rösten bakom Mumindalens introlåt, älskar Mumin med hela sitt hjärta. Hon har två mumintatueringar: en på Snorkfröken och en på Lilla My, och hon kallar sina fans "mømins".

Cecilia har gjort ett dussin mumintatueringar på vänner, bekanta och bekantas bekanta. Samtliga är exakta kopior av Toves illustrationer – allt annat är uteslutet.

– Det är Mumin, det är inte mitt. Det skulle inte vara samma sak om jag ändrade på något, menar hon.

Cecilia är, i detta avseende, en purist. För henne betyder Mumin Tove Janssons illustrationer och berättelser, punkt slut.

Tack vare avgränsningen har hon, precis som Tove Jansson en gång i tiden gjorde, börjat hitta tillbaka till mumintrollen. Lukten av pengar, produkter och en värld hon inte känner igen har småningom försvunnit.

Hon vill ändå inte hävda att hennes definition skulle vara den absoluta sanningen. Alla måste få definiera Mumin hur de vill, menar hon.

– Jag vill inte vara en sådan där typ som tycker att jag har mera rätt för att jag är mer insatt och ett större fan än vad du är. Jag tycker att det är så tråkigt när människor gör så.

Cecilia Ebbe ligger på sängen och krafsar den svarta kaninen Leopold.
Cecilia med kaninen Leopold. Cecilia Ebbe ligger på sängen och krafsar den svarta kaninen Leopold. Bild: Rafael Donner kanin,cecilia ebbe

Nyckeln till kulturarvet Mumins fortsatta överlevnad ligger kanske just här. Alla må inte gilla kommersialiseringen av Mumin (eller den nya tv-serien), men var och en har friheten att själva definiera sitt förhållande till Mumin. Somliga älskar den japanska tv-serien, andra älskar Toves illustrationer, någon älskar Vem ska trösta knyttet och för någon är det bara muminmuggar som gäller – allt är tillåtet.

Mumin får inte tas i besittning.

Tove Jansson verkar vara på samma spår, åtminstone i tv-intervjun från 1988. Vi ger henne sista ordet:

– Mycket ofta så får folk som beundrar någon en känsla av äganderätt. De har rätt att äga det beundrade föremålet. Och det leder till ganska mycket fataliteter, inte sant?

Nyligen publicerat - X3M