Hoppa till huvudinnehåll

90-tals rappare bjöd på hiphop-nostalgitripp i Ishallen – men vilken är deras relevans idag?

Public Enemy Radio uppträdde på Gods of Rap-evenemanget i Helsingfors ishall
Public Enemy Radio uppträdde på Gods of Rap-evenemanget i Helsingfors ishall Bild: Nelli Kenttä / YleX Public Enemy,Hiphop,konserter,Helsingfors ishall

”Jaha, nu – om inte redan förr – har också hiphopen hoppat på nostalgitrippen”.

Det var min första reaktion när jag i vintras fick nys om Gods of Rap-evenemanget som gick av stapeln i Ishallen i måndags (27.5.). Där uppträdde 1990-talsstorheterna Public Enemy (som störst egentligen redan kring 1988-91), De La Soul och Wu-Tang Clan.

Jovisst, det börjar vara ett tag sedan 1990-talet. Så de som växte upp med 90-tals-hiphopen börjar vid det här laget gott och väl vara inne i medelåldern – minst.

I stort sett jämnåriga med hiphopen i sig, faktiskt. Så det att hiphopen uppnått medelåldern - med råge - är ingen nyhet.

Men angående det där om nostalgitripp, så är det iögonenfallande hur Gods of Rap marknadsfördes så tydligt just i nostalgins tecken.

En hyllning till tre klassiska album

Här ville man uttryckligen lyfta fram de tre gruppernas klassiska album från 30 respektive 25 år tillbaka; för Public Enemys del It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back, gruppens andra skiva, De La Souls debut 3 Feet High And Rising från 1989 och Wu-Tang Clans debut Enter The Wu-Tang Clan (36 Chambers) från 1994.

Detalj från affischen för Gods of Rap-evenemanget
Detalj från affischen för Gods of Rap-evenemanget Detalj från affischen för Gods of Rap-evenemanget Bild: FEAT.fi konserter,Helsingfors ishall,Hiphop,Public Enemy,rap,1990-talet

Det är den här uppenbara nostalgiseringen jag hakar upp mig på, och den som läser in en viss skeptisk hållning i de inledande raderna har nog inte helt fel. Men missförstå mig rätt, jag ska i det kommande försöka reda ut min hållning.

De La Soul - mysiga hiphop-farbröder

Först ändå några ord om själva konserten; var den bra, är det kanske någon som undrar? Jodå, visst var det en på det hela taget underhållande tillställning, måste jag i så fall svara.

De La Soul, som inledde, har alltid haft en sympatisk, positiv utstrålning och den levde trion fortfarande gott på. Men spelningen var ändå i kortaste laget och kändes emellanåt lite trevande och hafsig då rapparfarbröderna dessutom tog till beprövade hiphopklyschor för att hålla igång publiken.

Hiphop-trion De La Soul
Hiphop-trion De La Soul Hiphop-trion De La Soul Bild: wikipedia Trio,Hiphop,De La Soul
Trevligt att se er här men ni ska respektera de äldre, det här är deras kväll― De La Soul i Ishallen

Själv hade jag hellre hört flera riktiga låtar; deras feel good-hittar som Me, Myself and I och Ring Ring Ring med flera funkade hur bra som helst. (Klicka på bilden för exempel.)

Talande i sig var det när gruppen i en mellanspeak sände en hälsning till de yngre i publiken: ”Trevligt att se er här men ni ska respektera de äldre, det här är deras kväll”.

De La Soul förde fram en positiv, jazz-hiphop-stil

Jag skulle påstå att De La Soul har mer att erbjuda än nostalgiska vibbar åt medelålders-hiphopskallar (dock inget illa menat mot dem, jag tillbringade själv 90-talet långt i hiphopens tecken). Här finns någonting även för de yngre att ta till sig.

Det att trion Posdnuos, Trugoy, och Maseo hållit ihop i över 30 år är redan det värt all respekt.

När de slog igenom – som en del av östkustens så kallade Native Tongue-rörelse – förde de fram en positiv hiphop som motvikt till den våldsbejakande och misogyna gangsta-rapen.

Man ville ta vara på en stolt afroamerikansk tradition och lyfte fram ett kulturarv fullt med levande lyrik, jazz och soul.

Gruppens samplingar var innovativa och i synnerhet på debutplattan blandade man friskt och eklektiskt från såväl soul och funk som pop och jazz. För att senare under 90-talet gå in för att utveckla en fräsch typ av jazz-hiphop, som man hållit fast vid.

Och det att trion Posdnuos, Trugoy, och Maseo hållit ihop i över 30 år är redan det värt all respekt. Några större innovationer är väl inte att vänta från lägret, men lita på att de håller sin stil – senaste skivan, deras nionde kom år 2016.

Wu-Tang Clan övertygar

Den spelning som i alla fall kändes mest gedigen var Wu-Tang Clans, med en genomarbetad scenshow och det bästa utförandet. Samtidigt är det intressant att notera att bandet faktiskt spelade igenom sin debutplatta mer eller mindre i sin helhet, låt för låt.

Wu-Tang Clan -yhtye keikalla Helsingin jäähallissa.
Hiphop-gruppen Wu-Tang Clan på scen i Helsingfors ishall. Wu-Tang Clan -yhtye keikalla Helsingin jäähallissa. Bild: Nelli Kenttä / YleX Wu-Tang Clan,konserter,Helsingfors ishall,Hiphop

Och visst är det en fantastisk skiva – i själva verket en så häpnadsväckande debut, som ställde ribban så högt, att gruppen aldrig riktigt lyckades nå upp till samma nivå på sina efterföljande verk.

Så då är den väl värd att lyftas fram och spelas, i synnerhet som det var för den som en stor del av den hyfsat mångtaliga publiken kommit.

(Måndagskväll och ett färskt världsmästerskap i hockey verkade inte ha inverkat på hiphoppublikens intresse för genrens legendarer.)

Vad är problemet?

Beprövat koncept på rockhåll

Inom rocken har det redan länge varit regel snarare än undantag, att band turnerar med något av sina mest klassiska album som huvudsaklig programpunkt, som sedan under konserten betas av låt för låt. Eller så lyfter man fram någon klassisk sammansättning, som så långt det är möjligt grävts fram ur naftalinet, för att spela repertoaren från någon klassisk epok för typ 30-40 år sedan.

Deep Purple
Rockgruppen Deep Purple Deep Purple Bild: EPA rockgrupp

Och (ursäkta det raljerande tonfallet där innan) inget illa med det. Albumklassiker är för all del värda att hyllas. Liksom det är bra att påminna musikfansen om rockens tradition och hålla den vid liv – också för en ny publik.

Men det är kanske just där som problemets kärna ligger – om man vill se det som ett problem.

Utvecklingen stagnerar

För om de som växte upp med en viss musik och som tonåringar älskade, säg Deep Purple, Kiss eller Iron Maiden då det begav sig på 1970- och 80-talen, ja, om de också framöver fortsätter att helst lyssna bara på sina tonårsidoler, vad sker då med den för alla konstarter nödvändiga progressiviteten, framåtsträvandet?

Det verkar som om den här utvecklingen, nostalgiserandet av en förment gyllene ålder, nu även nått hiphopen. En genre som hittills har utmärkt sig för att ständigt sträva framåt.

Retromani enligt musikjournalisten Simon Reynolds

Musikjournalisten Simon Reynolds skriver utförligt om retrofenomenet och dess olika aspekter i sin bok Retromania – Pop Culture’s Addiction to Its Own Past. Att jag är påverkad av hans teser måste jag medge.

Förenklat och i korthet: retro och nostalgi hämmar musikens utveckling, är kontentan av hans resonemang. För den som vill läsa läsa mera hänvisar jag till Reynolds bok där han går grundligt till väga när han argumenterar för sitt resonemang. Kan även läsas selektivt utgående från vilka rubriker som väcker särskilt intresse.

Själv är jag inte fullt så rigid som Reynolds. Inte för att han motsätter sig traditionens roll, men den ser jag som viktig att lyfta fram som en grund att bygga det nya på. Någonting värt att hedra och stolt luta sig tillbaka mot.

De fyra elementen

Visserligen har genrens tradition genom tiderna lyfts fram alldels särskilt av både artister och diverse förespråkare för hiphopkulturen. Av hävd har det talats om de fyra elementen: b-boyen (breakdance), dj:n (skivspelande), graffitiartisten och mc:n (rap).

Åtminstone Public Enemy (numera med tillägget Radio) var på måndagens konsert noga med att hylla dem alla fyra.

"Man ska ju för fan kunna höra vad som sägs”, var ungefär Chuck D:s budskap.

Men det är en sak att vara medveten om en rik tradition och att ära den i sin musik, en annan sak är det att fastna i det förflutna. Det lät nämligen onekligen lite magsurt gubbigt när Chuck D i samma veva pikade dagens ”mummelrappare” (mumble-rapping är en numera helt gängse benämning) för deras output; ”man ska ju för fan kunna höra vad som sägs”, var ungefär budskapet.

Dagens hiphop är annorlunda

Nu är Chuck D knappast ensam om att lite grann ha tröttnat på den moderna trapstilen som under senare år dominerat scenen.

Men sedan 1990-talets dagar har utvecklingen – eller åtminstone förändringen - inom hiphop varit konstant och att den förhärskande stilen nu låter annorlunda är helt naturligt. Genom att klamra sig fast vid det förflutna visar Chuck D tyvärr att han kanske har missat tåget?

Det budskap som Public Enemy slog igenom med i slutet av 80-talet var tufft och radikalt – ”Fight The Power”, ”Don’t Believe The Hype”, ”Rebel without a Pause” – och är förvisso relevant ännu idag.

Public Enemys budskap lever vidare

Att agitera mot rasism och strukturella orättvisor i samhället har inte blivit gammalmodigt. Det arvet förvaltas idag av sådana namn som Kendrick Lamar och Childish Gambino - se till exempel fjolårshitten This is America (klicka på bilden nedan).

Chuck D visar fingret åt Donald Trump
Chuck D visar fingret åt Donald Trump Chuck D visar fingret åt Donald Trump Bild: Nelli Kenttä / YleX Public Enemy,Chuck D,Helsingfors ishall,hiphopkultur,konserter

Men de gör det på ett lite annorlunda, mera tidsenligt sätt. Om just Kendrick Lamar kan för övrigt sägas att han faktiskt respekteras av många av de äldre rapparna som brukar dissa dagens mumlare.

... och är fortfarande relevant

”Fight The Power”, ”Don’t Believe The Hype”, ”Rebel without a Pause” är relevanta slagord ännu idag

Liksom Chuck D är Kendrick Lamar förstås en suverän rappare, verkligen ingen mumlare. Han är en mästare på att variera sitt flöde och använda olika röster. (Klicka på bilden nedan.)

Kendrick Lamar
Rapartisten Kendrick Lamar Kendrick Lamar Bild: EPA / ADAM WARZAWA Kendrick Lamar

Som kritiker av samhällets orättvisor är han av annat virke; ingen domderande, agiterande predikant, utan mera reflekterande, finstämd. Men med det han gör för han vidare en hiphop-tradition som också har påverkats av Public Enemys inflytande och insats.

Kendrick Lamar bygger vidare på en hiphop-tradition från 90-talet

Dessutom har Kendrick Lamar i sin musik visat tydlig förståelse för jazz och här bygger han vidare på en estetik som De La Soul jämsides med Native Tongue-kollegerna A Tribe Called Quest förde fram.

Kanye West har byggt sin karriär på mångsidiga, ställvis överraskande samplingar. Också Tyler, The Creator verkar soundmässigt allt mera gå in för en mjukare mer organiskt soulig stil, som åtminstone delvis har sina rötter i samma jord.

Wu-Tang Clans unika insats

Wu-Tang Clan då?

Wu-Tang Clan i aktion på scen.
Wu-Tang Clan i aktion på scen. Wu-Tang Clan i aktion på scen. Bild: Leszek Szymanski / EPA / All Over Press Hiphop,wu-tang clan

Som jag tidigare konstaterade så kändes deras debut då den gavs ut för 25 år sedan så unik och på något sätt så galet innovativ att sjumannagruppen från Staten Island aldrig riktigt lyckades nå upp till samma nivå igen.

Nog för att i synnerhet några av medlemmarnas soloplattor, som följde tätt inpå debuten och till en början producerades av chefsarkitekten RZA, kommer nära.

Jag tänker i synnerhet på Ironman av Ghostface Killah (1996) och Raekwons Only Built for Cuban Linx... från -95, som långt bygger på samma koncept och estetik, men tillför en mer utpräglad dimension av rå soul.

Ett utmärkande genidrag hos Wu-Tang Clan är till exempel hur de sju medlemmarna sinsemellan bollar verser med varandra och ständigt varierar röstlägen och flyt. För att inte tala om de fantasieggande samplingarna från kung-fu-filmer och tillhörande referenser till österländsk kampsportsfilosofi, som adderade en dimension av djupsinnighet – må hända kvasi-(?) - till pusslet (klicka på bilden nedan).

Skivomslag: Enter The Wu-Tang Clan (36 Chambers)
Skivomslag: Enter The Wu-Tang Clan (36 Chambers) Skivomslag: Enter The Wu-Tang Clan (36 Chambers) Bild: Ralf Sandell skivomslag,LP,Hiphop,1990-talet,Wu-tang

Sånt hade man inte hört av tidigare inom hiphop. Och faktiskt hör man inte mycket av det ännu idag heller – inom dagens hiphop. Vilket säger en hel del om skivans unika status och Wu-Tang Clans ställning.

"Äkta hiphop" vs. dagens sound

Samtidigt kan man säga att hiphopens inflytande hörs i så gott som all modern populärmusik idag. Det här är kanske inte ”äkta hiphop” enligt de kriterier som dessa 90-talets rapgudar och somliga av den medelålders publiken som kommit till Ishallen, ställer.

”Äkta hiphop” låter ohjälpligen nostalgisk idag

Sådan här "äkta hiphop” kan idag ohjälpligen låta nostalgisk och på samma sätt stagnerad som dagens retrorock-sound, men ställningen som föregångare och hiphop-ikoner kan man inte ta ifrån Public Enemy, De La Soul och Wu-Tang Clan.

P.S. Ytterligare en 90-tals hiphopens ikon, Nas, uppträder som en av huvudattraktionerna på Sideways-festivalen i Helsingfors ishall torsdagen den 6 juni.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje