Hoppa till huvudinnehåll

Anna Lillkung: Det var inte bättre förr - dagens emomusik är betydligt bättre än då jag var tonåring

Billie Eilish promokuva.
Billie Eilish är en av de stora stjärnorna inom dagens popmusik. Billie Eilish promokuva. Bild: Promokuva Billie Eilish

När jag ser tillbaka på min högstadietid slås jag ofta av en liten uns skam, även nu fjorton år senare.

Jag gick tyvärr inte igenom tonåren med självdistans, humor eller insikt. I stället var jag en ångestfylld och osäker ung människa, och livet gick oftast från nattsvart till någon gråton.

Jag var självupptagen och ständigt missförstådd, bortkommen och sökande.

Musik tog mig genom många av mina tonårskriser.

Jag lyssnade på tragiska låtar om ensamhet ur musikaler och soulklassiker med starka kvinnor. Men framför allt lyssnade jag på 2000-talets emo, en bred rockmusikgenre med fokus på emotionalitet och bekännande texter.

Jag slukade allt från My Chemical Romance och 30 Seconds to Mars till mer “poppiga” band som Fall Out Boy och Panic at the disco.

Jag tänker tillbaka på den här perioden extra mycket när jag lyssnar på 17-åriga megatalangen Billie Eilish debutalbum som släpptes i slutet av mars.

Billie Eilishin debyyttilevyn kansikuva. Naishahmo istuu pimeässä huoneessa sängyn laidalla. Naisella on riivatut silmät.
Billie Eilish är en stor förebild för många unga. Billie Eilishin debyyttilevyn kansikuva. Naishahmo istuu pimeässä huoneessa sängyn laidalla. Naisella on riivatut silmät. Bild: Kansikuva Billie Eilish

When we all fall asleep, where do we go har hyllats av musikkritiker runt om i världen. Eilish har under det senaste året inte bara blivit ett stjärnskott på musikhimlen, utan även en stilikon och en person som unga ser upp till.

Eilish imponerade också på mig när hon för ett par år sedan släppte sin första EP. Med egensinnighet, otrolig musikalitet och nattsvarta texter kändes hon inspirerande och nytänkande.

Dagens emo och grunge

Eilish musik låter inte alls som de pojkband jag lyssnade på i tonåren. Hon har en annan självmedvetenhet och, för att vara ärlig, coolhet än vad 2000-talets tidiga emomusik hade. Men jag påminns ändå om det musikaliska uttrycket för just tonårsangst när jag hör hennes musik.

Dave Grohl, sångare i Foo Fighters, jämförde nyligen Eilish med sitt tidigare band Nirvana. Han förtydligade att det inte är samma musikstil, men Eilish har samma kontakt till publiken som Nirvana hade.

Både Eilish och den likartade unga brittiska artisten Dodie uppträdde för fullsatta lokaler och hängivna fans i Stockholm under våren.

Efteråt beskrev recensenterna konserterna snarast som fenomen – publiken var inte bara där för att lyssna. De hade också med sig ballonger i särskilda färger förknippade med favoritartisten och de kunde sjunga med i varje textrad.

Sångerskan Dodie Clark.
Dodie på en konsert i Berlin i februari 2019. Sångerskan Dodie Clark. Bild: All Over Press Dodie Clark

Fansen hängivenhet är något som jag framför allt kopplar ihop med hysteriskt populära pojkband som OneDirection eller Marcus och Martinus, inte med musiken som Eilish och Dodie spelar.

Ändå pekar allt på att dessa unga kvinnor har hittat ett uttryck som framför allt slår an hos dagens unga. Det är också därför jag tycker att Dave Grohl har en poäng när han påpekar att Eilish representerar dagens grunge.

Ingen uppbyggd fasad

Det som verkar vara gemensamt för artister som Eilish och Dodie, men även för exempelvis svenska Little Jinder, är att de skapar en kontakt med sina fans på basis av att de inte har en uppbyggd fasad eller en persona framtagen i marknadsföringssyfte.

De har alla nått framgång utan hjälp av skivbolagens starka muskler.

Eilish inledde sin musikerkarriär som 13-åring när hon började producera musik hemma tillsammans med sin äldre bror.

Dodie blev känd genom sin YouTube-kanal som hon startade för åtta år sedan, där hon både var artist och vloggare och pratade om sitt privatliv.

Little Jinder har i sin tur varit starkt kritisk till musikbranschen och uttryckt ett behov av att gå sin egen väg.

På det här sättet bibehåller artisterna en äkthet som är lättare att knyta an till och förstå.

Little Jinder på "Way out West" i augusti 2018.
Little Jinder på Way Out West i augusti 2018. Little Jinder på "Way out West" i augusti 2018. Bild: Johan Valkonen/Stella Pictures/All Over Press Little Jinder

Den andra aspekten är att dessa artister inte är rädda för att vara sig själva eller att blotta sig själva.

Dodies framgång kan givetvis härledas till hennes musik, men också till att hon delat med sig av sina innersta tankar på vloggen inför en miljonpublik, inklusive de som handlar om tabubelagda ämnen som psykisk ohälsa.

Eilish pratar om hur det är att leva med Tourettes medan Little Jinder ställer upp i tv-program som går ut på att undersöka om hon över huvud taget kan finna lycka.

Det dekadenta har också varit återkommande i Little Jinders musik och intervjuer – hon vågar vara ärlig när hon är pank, deprimerad och hjärtekrossad eller när hon har en vit månad. Hon vågar vara motsatsen till det ljusa, fräscha och presterande som många andra i samhället vill spegla.

Det kreativa är det personliga

Där andra artister ofta vill skilja på person och verk, tycks dessa tre göra motsatsen. De omfamnar att det kreativa är det personliga, och publiken verkar gilla dem för budskapen de sänder både som privatpersoner och som artister.

I sin recension av Dodies konsert skrev Dagens Nyheter att ”det är svårt att hitta en mer passionerad publik än den som lever nära sina idoler på sociala medier”.

Eilish, Dodie och Little Jinder har byggt upp sina egna varumärken på sociala medier, medvetet eller omedvetet, och således kommit nära sina fans.

Publik på Way Out West i augusti 2018.
Publik på Way Out West i augusti 2018. Bild: Johan Valkonen/Stella Pictures/All Over Press publik,Fans,Way out west

Det som slutligen slår mig är att deras närvaro, äkthet och olycka är allmänna, och här och nu. Något vi alla kan känna av och relatera till, oberoende av ålder.

Därför gläder det mig att dagens ungdomar istället för att lyssna på svartklädda män som skriker sig hesa lyssnar på artister som representerar något bättre. Nämligen en ”gå din egen väg”-attityd, med integritet och ett mod att också spegla de svåra livssituationerna som såväl unga som gamla personer möter.

Med artister som Billie Eilish och Dodie slipper förhoppningsvis många känna skammen som jag gjort över min egen tonårsmusik. Samtidigt som vi alla kan njuta av musiken.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje