Hoppa till huvudinnehåll

Norrena&Frantz: "Frågorna hjälpte mig att bearbeta chocken" - publikens berättelser om vad som hjälpte under en tung livsperiod

närbild på ett brunt öga som fäller en tår.
närbild på ett brunt öga som fäller en tår. Bild: Unsplash gråt,sorg,Öga

Ibland bjuder livet helt oväntat på ordentliga käftsmällar. Allt blir svart och man vet inte hur man ska ta sig igenom mardrömmen man plötsligt befinner sig i.

Relationspodden Norrena&Frantz ville veta hurdant stöd du fick av familj och vänner när det värsta tänkbara inträffade.

Två leende kvinnor framför ljus bakgrund
Relationspodden med Hannah Norrena&Eva Frantz Två leende kvinnor framför ljus bakgrund Bild: Ilmari Fabritius Hannah Norrena,Eva Frantz,podcast

Många berörande historier kom in. Ni skriver hur familjemedlemmarnas närvaro och den praktiska hjälp som vänner och bekanta erbjöd gjorde att ni klarade er igenom den tyngsta perioden.

Ni betonar hur viktigt det är att folk hör av sig när någonting hemskt drabbar en, det räcker med att lyssna och att ställa frågan: Hur mår du?

Samtidigt skriver en del hur viktigt det är att visa förståelse och låta den sörjande bearbeta sorgen på sitt eget sätt.

Man vill inte hela tiden bli påmind om krisen, man vill söka sig till sorgfria zoner och bara vara ifred.

Sorgen var en privat sak

Jag har varit med om att flera närstående dött, bla mina föräldrar. För mig har sorgen varit en privat sak, inget jag vill dela med vem som helst när som helst.

Bor man på en liten ort vet alla vad som har hänt. Vem som helst kan komma och krama en eller fråga hur man mår när som helst. Det är välment men väldigt jobbigt.

Jag ville gå till butiken utan att flera gånger behöva stå och gråta inför halvbekanta innan jag kom till kassan.

På jobbet ville jag helst hålla jobbet som en sorgfri zon där jag kunde tänka på annat.

Att få kollegor att förstå att jag inte ville tala om det i tid och otid var väldigt svårt, folk tror att det värsta de kan göra är att låtsas som ingenting. För mig var det det bästa.

Åt mina vänner sa jag att jag talar nog om det när jag känner att jag behöver och vill och de förstod.
ME, 38

en kvinna sitter på en gunga vid stranden, det är solnedgång. Gungan bredvid henne är tom.
För vissa människor är sorgen en privat sak - man vill bearbeta sin sorg i fred. en kvinna sitter på en gunga vid stranden, det är solnedgång. Gungan bredvid henne är tom. solnedgång,ensamhet

Folk borde ha mer förståelse för ofrivilligt barnlösa

Trots längtan och flera år av försök så fick jag aldrig barn. Det var en jättetung process, bergochdalbana av hopp och förtvivlan, och också nu efteråt är tomheten emellanåt väldigt stor, och sorgen dyker upp i alla möjliga olika situationer.

De flesta var nog stödjande och förstående. Men fick nog också ta emot enligt mig otrevliga råd.

Jag sku prova på allt från greipjuice till akupunktur och örter m.m, och saker som ”ingen fara, nästa gång går det” eller ”du kan ju alltid adoptera”.

Det stöd som hjälper mest är när nån lyssnar. Som sitter med och lämnar utrymme för den andras känslor och oro.

Som inte försöker fixa eller avbryter med underliga kommentarer. Som kanske säger att hen är ledsen för mej eller inte vet vad hen ska säga eller inte har ord.

Stödet från andra som vet vad barnlöshet handlar om har varit viktigt, som förstår de känslor du bär på och som kan relatera till din sorg från ett eget perspektiv.

Och känslan av att du inte är ensam med det du bär på gör det lite mindre tungt ens för stunden.

Det som jag nog ännu önskar mera av är förståelse av folk. Många pratar på om barn och barnbarn hur som helst, utan att tänka på att ämnet kan vara tungt för mej.

Jag har ett par gånger fått frågan ”hur gamla är dina barn då?”, och det är nog inte helt trevligt att då tvingas svara att ”jag har inga barn”.
Katja, 36

"Frågorna hjälpte mig att bearbeta chocken"

Jag miste en förälder oväntat nyligen. Jag fick kraft av mina kompisar som kom och kramade om mig och frågade vad som hänt, och hur det hade hänt.

Det var inte alls påträngande med frågorna, de hjälpte mig att bearbeta chocken. Tycker inte att man ska vara rädd för att ställa frågor, tror att det snarare är uppskattat.

Jag är ganska ledsen på några kolleger som inte med ett endaste ord yttrat något deltagande.
Ove, 49

Kvinna tröstar man som döljer ansiktet i händerna
Mång av er skriver att vänner och bekanta inte ska undvika att ställa frågor till den som befinner sig i en livskris. Kvinna tröstar man som döljer ansiktet i händerna Bild: Antonio Guillem Fernandez / Alamy/All Over Press sorg,kärlek,skilsmässa,vänskap

"Vännerna försvann när jag mådde dåligt"

Mina vänner drog sig undan när jag mådde som sämst och ännu idag gör det mig ledsen, fast jag nu mår bättre.

Ett simpelt "Hej, ville bara säga hej" textmeddelande räcker. Men att sluta höra av sig helt pga rädslan för att säga "fel" saker är det absolut värsta.

Mitt tips till vänner och bekanta till någon som mår dåligt - sluta inte höra av er - fortsätt istället visa att ni finns.
Ledsen, 33

Sonen begick självmord

Min son begick självmord. Det som värmde var hur gemenskapen i kyrkan tog emot mig.

Några sa att de ber för mig andra gav en kram. Ingen försökte "fixa det". Det gav mig styrka när människor vågade se mig och visade att de ville mig väl. Inget kunde göra det värre.

Men ibland ville jag inte möta människor. Ibland ville jag vara vanlig och inte bara mamman till min döda son. Då skulle det ha varit bra att ge mig lite andrum också.

Värsta kommentaren jag fick om självmordet var ett "usch". Det sved nog litet.
Liwett, 49

en äldre kvinna och äldre man sitter på en parkbänk. Kvinnan gråter och mannen tröstar henne.
en äldre kvinna och äldre man sitter på en parkbänk. Kvinnan gråter och mannen tröstar henne. Bild: Kzenon tröst,sorg,gråt

"Sårande när arbetskamraterna inte hörde av sig"

Då min ena förälder dog under tragiska omständigheter fick jag visserligen kondoleanser och "styrkekramar" via textmeddelanden och sociala medier.

Men ingen av mina arbetskamrater ringde eller kom och hälsade på. Det sårade mig mycket. Vi träffas ju annars varje dag och delar en stor del av livet tillsammans.

Faktum är att bara två riktigt nära vänner hälsade på. Deras besök uppskattade jag mycket. I sorgen och chocken behövde jag få tala med mina nära och känna stöd från dem i form av kramar och samtal.
Sissi

Kvinna sitter i en säng med ansiktet i sina händer.
Visa att du bryr dig och ha tid att lyssna på den som går igenom en stor sorg. Kvinna sitter i en säng med ansiktet i sina händer. Bild: Mostphotos depression,gråt,kvinnor,mental hälsa,sorg,sömnlöshet,olycklig kärlek

Blev utan krishjälp

Vi hade just fått klart den omfattande renoveringen av huset och skulle betala av bostadslånet under många år när min man insjuknade i cancer - 2 gånger slog den till.

Han dog och jag blev änka med två barn. Det här hände för över 25 år sedan.

Min mans syskon och mina egna syskon, mina föräldrar och farmor hjälpte mig, men i slutändan var det ändå jag som skulle besluta om allt det praktiska.

Någon krishjälp och någon professionell att prata med fanns inte. Man fick klara sig själv, skrika och gråta tyst. Prästen kom på besök, bad och sjöng en sång, vilket jag kände som en stor tröst.

De samtalsgrupper som fanns var för änkor i 85-års ålder och jag var lite över 30 år, så där passade jag inte heller alls in.

Några veckor efter dödsfallet återgick jag till mitt jobb inom vården. Där fick jag prata, öppna mig och gråta. Arbetskamraterna orkade lyssna gång på gång om mig och mitt liv.

Det jag ofta saknade då jag var ensam, var nån som frågade om vardagliga händelser, en annans ärliga åsikt och en sakta, lugn vardag.
Änka år 1992

"Livet rasade samman men jag var inte arg"

När min man och jag gick skilda vägar strax efter att vi fått vårt andra barn så rasade hela min värld samman. Den underbara upplevelsen och glädjen över att just ha fått en baby försvann och allt blev svart.

Mina föräldrar gav mig ett bra stöd på flera sätt. Dom lyssnade och stöttade. Mina närmaste vänner stöttade också och ingen var dömande.

Alla frågor kanske inte hjälpte som att fler undrade varför jag inte var arg? För det var jag inte.

Den största hjälpen jag borde tackat ja till var den som kom från rådgivningen. Dom erbjöd hjälp på flera sätt men jag tackade nej till allt. Dumt i efterhand - ensam är inte alltid stark.
Enastående ensamstående, 28

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP