Hoppa till huvudinnehåll

På scenen är allt möjligt

Oblivia gestaltar hela världen med bara kropp och röst

För många av oss som inte är särskilt förtjusta i grupparbeten på jobbet, är tanken på att befinna sig med några personer i samma rum i veckor för att tillsammans utarbeta en föreställning genom associationer och fysiska övningar en aning skrämmande.

Tänk om ingenting händer, inga idéer kommer fram?

För performancegruppen Oblivia som funnits i snart 20 år är det här deras huvudsakliga arbete.

På det sättet har de kommit att behandla allt från konstens fikonspråk, pengar, politik, natur, förstörda städer till perversioner och seriefigurer på scener i Europa och USA. Det mesta med en glimt i ögat.

Arbetsgruppen har förändrats under åren. Men i centrum står Annika Tudeer och hennes man Timo Fredriksson. Under många år hörde också den brittiska dansaren och koreografen Anna Krzystek till kärngruppen.

Vad är performance?

Performancekonst är mera släkt med bildkonst än med traditionell teater. Det är en form av "levande konst", en kunskapsalstring som blir till i och genom erfarandet, deltagande, görandet.
Till skillnad från traditionell teater eftersträvar man inget psykologiskt, naturellt berättande.

Det är främst en faktor som utmärker en performance, nämligen att den uppförs här och nu, och att den inte utgör en representation, vilket annars är vanligt inom bildkonsttraditionen, utan att den är i sig själv.

Det kan röra olika situationer, som ofta berör fyra grundläggande element: tid, rum, konstnärens kropp och närvaro, eller relationen mellan konstnären och publiken, men det är individuella handlingar på en viss plats och under en viss tid, som utgör konstverken.

Oblivia är inte en dansgrupp, men koreografi är ett fundament i kompositionen. Oblivia är inte heller en teatergrupp, men arbetar med text, inre bilder, associationer och fysiskt uttryck som kommer från performancekonsten. De utmanar blackboxen, det svarta teaterutrymmet, och arbetar med den som främsta redskap.

I en konstnärsgrupp av det här slaget förändras konstellationerna, folk kommer och går, åsikter går isär och visioner kolliderar.

Annika Tudeer, Timo Fredriksson och Anna Krzystek
Annika Tudeer, Timo Fredriksson och Anna Krzystek i Entertainment Island. Annika Tudeer, Timo Fredriksson och Anna Krzystek Bild: © Guido Mencari Oblivia

Varje förändring ändrar även riktningen för själva gruppen och föreställningarna, eftersom arbetet bygger på deltagarnas kunnande och improvisationer.

Men ibland sker någonting som ingen hade räknat med - någonting nattsvart.

Då kan det som ligger i det undermedvetna ta sig ett kroppsligt uttryck.

När kroppen tar över

Det hände Annika i arbetet med föreställningen Light & Easy när Oblivia improviserade för att “se vad som vad som fanns i oss”. I den situationen upptäckte Annika att hon gjorde samma rörelser som hennes kollega Anna Krzystek gjort i föreställningen Room från år 2002 - små rörelser med händerna, som att vrida på kranar.

— De bara kom till mig.

Det som tog uttryck hör ihop med att dansaren och performancekonstnären Anna Krzystek hade avlidit i en trafikolycka ett år tidigare.

— Det är en chock för systemet när någon lämnar och sen måste man se vad som händer. Det är inte någonting jag tar lätt på. Det brukar leda till att Oblivia går in på ett nytt spår.

Det tar normalt ett år för Oblivia att göra en föreställning. Nu tänkte man göra en på tre veckor. Därav namnet Light & Easy fast det inte är en ljus och lätt föreställning. Gruppen ville göra så något ”lätt med lite chansoner”.

Men plötsligt så satt de där med temat tiden, döden och sorg.

Anna Krzystek på scen
Anna Krzystek i Entertainment Island Anna Krzystek på scen Bild: Oblivia Oblivia,Anna Krzystek

Anna Krzystek (1968 - 2017) var en dedikerad konstnär som levde för konsten. Hon hade studerat för den världsberömde dansaren Merce Cunningham i New York och bodde i Glasgow. Men det hindrade inte henne från att pendla till Helsingfors.

Konsten det högsta i livet

— Hon var totalt passionerad om konst och formens betydelse för innehållet. Vi kunde tala om det i timmar. Bland annat hade hon som tanke att vi var tredimensionella inför publiken. Vi kunde stå med ryggen åt, men vi hade ändå hela tiden kontakt med publiken.

Det kräver stor respekt för publiken och dess kapacitet att göra sina egna associationer. Man kan inte undervärdera publiken.

— Vi har som arbetssätt att fråga oss vad vi vill att publiken ska känna och ofta brukar det bli så som vi tänkt.

teaterscen med gruppen Oblivia
Oblivia i Super B, Timo, Anna och Annika teaterscen med gruppen Oblivia Bild: Eija Mäkivuoti Oblivia,Super B

“För oss betyder arbetet med publiken att stimulera deras intellekt och ge dem möjlighet att sätta ihop föreställningen i sina egna huvuden samt reflektera över sin position som åskådare. Vi erbjuder våra verk som strukturerade projektionsytor, utan att fylla gliporna och sprickorna och utan att komma med färdiga svar.” ur Att vara cool i barer/ 10 år med Oblivia

Det som trängs undan

Sorgen har förändrat Oblivia. Följande föreställning heter Verdrängen, verdrängen, verdrängen.

Det är ett tyskt ord som i sin betydelse sträcker sig från Arkimedes som tränger undan badvattnet, via psykoanalysens förträngningsmekanismer till nazisternas bortträngande av raser och det därpå följande förträngandet av det nazistiska arvet.

Detroit
Detroit Detroit Detroit

För att få impulser till begreppet förträngning reste gruppen till Detroit som är en stad som helt fysiskt har trängt bort människor och flyttat omkring dem. Befolkningen har minskat från två miljoner till knappt 700.000 främst under de tio senaste åren.

Först flydde de vita, välsituerade från staden, lämnade sina hus tomma. Då kunde svarta i sin tur flytta in mot centrum. Sedan började gentrifieringen och bortträngandet igen så att vissa delar av staden nu blivit “vita” på nytt med cafeer och museer.

Ingen tid att träffas

Där upptäckte Annika Tudeer också hur svårt det är att vara konstnär i USA. Folk arbetar några timmar i veckan med sin konst, för resten av tiden måste de arbeta för pengar.

Det finns verkligen intressanta och fina uppträdande konstnärer där, menar hon, men de har så väldigt lite tid att arbeta tillsammans, så det är nästan omöjligt för grupper att arbeta tillsammans.

— Där ser man hur kapitalismen dödar konsten. Det är ingenting att eftersträva. Och ändå sipprar det ut konst ur den här svåra situationen också, bra konst. Men den skulle kunna bli ännu bättre.

Kulturens infrastruktur fattas

Det finns en verklig kollegialitet och solidaritet konstnärer emellan i USA, upptäckte Annika, för det finns inga utrymmen och platser att uppträda i, inga produktionshus som de vi är vana vid från Europa.

— Det är därför Detroit är så intressant för konstnärer. De som driver teaterhus där är verkliga pionjärer, som gör allting själva och tar de ekonomiska riskerna. Men det är ännu tuffare för grupper, jag menar folk som vi scenkonstnärer som behöver mänskor, tid tillsammans och utrymmen.

scenbild Oblivia
scenbild Oblivia Bild: Eija Mäkivuoti Oblivia

För det är i dessa utrymmen där människor samlas som ideerna blixtrar till. Det är i mötet som tankar flödar och förmedlas.

Det gäller även oss som hellre sitter i publiken än deltar i grupparbetet på scenen. Performance är kommunikation här och nu mellan dig och mig.