Hoppa till huvudinnehåll

Axel Brink: Går det att börja gilla lagsport i vuxen ålder?

My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel lutar mot ett metallräcke. De ser glada ut. Bakom dem syns en tegelvägg.
Hur kan något så pass enkelt som en fotbollsmatch vara så svår att ta till sig? Och går det att ändra på inställningen, undrar Axel i veckans avsnitt av Imperfekt. My och Axel befinner sig i en urban miljö, iklädda pastellfärgade kläder. My och Axel lutar mot ett metallräcke. De ser glada ut. Bakom dem syns en tegelvägg. Bild: Yle/Malena Holmström Yle X3M,Imperfekt,kolumnister

I veckans avsnitt av podden Imperfekt försöker Axel hitta ett lag som han kan vara lojal till, för det har ju folk. Är det gemenskap och kärlek eller patriotism och avsky?

Det finns barer i världen som jag aldrig sätter min fot i. Det finns också enorma, arkitektoniska pärlor som jag inte bryr mig om trots att jag gillar mina gigantiska byggnader. Nej, jag talar inte om munkpubbar och slott - jag talar förstås om sportbarer och stadion.

Lagsporter. Jag har aldrig begripit mig på dem och således har jag alltid varit på utsidan av något som ändå för så många människor samman. Jag har tittat på tennis ibland, och snooker kan vara helt kul att se på. Ibland såg jag också på Formel 1 under Räikkönens glansdagar.

När jag tänker sport har jag alltid tänkt på ensamma människor som övervinner sig själva

Men mitt hockey-VM har ändå alltid varit X-Games oavsett om det varit sommar- eller vinterupplagan. Vad är gemensamt för allt det här? De är inte lagsporter. När jag tänker sport har jag alltid tänkt på ensamma människor som övervinner sig själva. Om jag själv deltagit i nåt sorts lagsammanhang, oavsett om det varit simstafett på årskurs sex eller en studentkörskonsert så har jag aldrig upplevt glädjen i att vinna eller åstadkomma något som ett lag.

Jag har inte ansett att mitt bidrag till vad vi åstadkommit har varit viktigt nog. Ska jag känna en vinnarkänsla behöver den vinsten vara helt och hållet min. Min egen glädje är den bästa glädjen.

Men nu så här i vuxen ålder inser jag ju att lagsport kanske står för vissa beundransvärda ideal ändå. Där jag levt mitt liv enligt mantrat “musiken räddade mig från lagsporten” så står jag nu där på utsidan medan alla andra diskuterar fotboll.

Visst kan jag hålla uppe en chimär om att jag stolt valt annan underhållning än simpel lagsport, men inuti mig finns ett hål som nog behöver fyllas med korv och öl på en läktare med andra. Lagsport är väl ändå samarbete, gemenskap och kärlek liksom.

Manchester Citys förlust fick känslorna att svalla.
Kommer jag nånsin att bry mig om fotboll så här mycket? Manchester Citys förlust fick känslorna att svalla. Bild: imago/Sportimage/ All Over Press Huliganism,fotboll

Samitidigt kan lagsport också vara patriotism, huliganism och exkluderande. Men långsamt har jag börjat begripa att de goda egenskaperna väger tyngre i en allt mer splittrad och svartvit värld. Att människor kan umgås över klass-, språk- eller religiösa gränser runt kärleken för ett lag är ändå vackert.

Men går det att hitta ett lag, en halsduk och ett normalt socialt liv utan att han haft med det sedan barndomen? Går det att njuta av rutinmässig underhållning i form av drama som ingen har skrivit? Och kan jag trivas i byggnationer jag inte välkomnats till förr? Det svaret finns i podden.

Spoilervarning: Ja.

Nyligen publicerat - X3M