Hoppa till huvudinnehåll

Hyllade tv-serien Chernobyl återuppväcker intresset för tidernas största kärnkraftsolycka

Stellan Skarsgård och Jared Harris i HBO-serien Chernobyl.
Stellan Skarsgård som den högt uppsatta politikern Boris Shcherbina och Jared Harris som vetenskapsmannen Valery Legasov. Stellan Skarsgård och Jared Harris i HBO-serien Chernobyl. Bild: HBO Chernobyl

Den omtalade serien "Chernobyl" har väckt ett nytt intresse för olyckan, inte minst hos en yngre publik som inte har egna minnen från våren 1986.

Serien är verklighetstrogen och fångar både miljöerna och stämningara väl säger journalisten Susanna Sjöstedt som har starka minnen och erfarenheter från Tjernobyl. Natalia Storm behöver inte se tv-serien för att minnas olyckan - hon bär den med sig hela tiden.

Tjernobylolyckan 26 april 1986

Natten till lördagen den 26 april 1986 klockan 01.23.45 exploderar reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl som ligger norr om Kiev i dagens Ukraina. Explosionen sker under ett säkerhetstest och leder till härdsmälta.

Från den exploderade reaktorn spred sig radioaktiva partiklar via luften till stora delar av Europa och även till Finland.

Dåvarande Sovjetunionen hemlighöll vidden av olyckan från både invånarna i närliggande staden Pripjat såväl som omvärlden i flera dygn.

Olyckan kontaminerade stora områden i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Drygt 300 000 personer evakuerades från sina hem.

Efter olyckan har det rapporterats om ökade antal cancerfall i Ukraina och Vitryssland. Det är okänt hur många som dog till följd av olyckan, uppskattningar varierar mellan 4 000 till 93 000. Den officiella sovjetiska dödssiffran är 31 personer.

År 2017 övertäcktes reaktor 4 av en sarkofag som är tänkt att hålla i 100 år.

Natalia började arbeta på kärnkraftverket Tjernobyl år 1981 då hon var 22 år gammal.

– Det var en riktigt häftig arbetsplats. Vi kände oss så stolta som fått jobb där. Det var inte lätt - det var bara de bästa studerande som fick jobb där. De flesta av mina skolkamrater åkte till Sibirien eller långt borta hemifrån.

Natalia trivdes också i Pripjat som hon beskriver som en vacker och prydlig stad.

– Alla var förälskade i vår stad. Det var otroligt fint ordnat och hög standard jämfört med resten av Sovjet. Man fick genast lägenhet, dagisplats, hög lön och 45 dagar semester. Det var fantastiskt!

Vännerna var på jobbet

Dagen innan explosionen hade Natalia stannat hemma från jobbet för att ta hand om sin treåriga dotter som fått feber. Natalia hade också nyligen börjat jobba på en ny avdelning, men tidigare arbetade hon nattskiftet på turbinavdelningen.

– Hela femte skiftet var på jobbet den natten - alla mina vänner. Om jag hade arbetat kvar med dem hade jag varit på jobbet då.

OLYCKAN MINUT FÖR MINUT

Själva katastrofen tog mindre än en minut. Många detaljer kommer aldrig att bli kända, eftersom flera av operatörerna inte hann berätta sin version innan de dog.

Natten då olyckan inträffade skulle man genomföra ett experiment för att se om kylarpumparna klarar av att pumpa in vatten i reaktorn även under ett strömavbrott.

För att genomföra testet sänker man kapaciteten till ungefär en tredjedel av den totala kapaciteten.

Klockan 00:28

Man sänker ner 2300 kontrollstavar i reaktorn för att sänka kapaciteteten. En felprogrammering i datasystemet gör att alldeles för många stavar sänks ner och reaktorn är nära att stängas av helt och hållet.

Klockan 00:32

Man försöker höja kapaciteten igen genom att dra upp kontrollstavar ur reaktorn. Kapaciteten ökar långsamt, men inte tillräckligt. Man fortsätter att ta upp kontrollstavar.

Klockan 01:15

Man avaktiverar säkerhetsystemet så att inte reaktorn ska stänga av sig själv på grund av den låga aktiviteten. Samtidigt fortsätter man att ta upp ännu fler kontrollstavar.

Klockan 01:23

Testet påbörjas trots att kapaciteten är lägre än den rekommenderade. Som en del av testet minskar man kylvattentillförseln till reaktorn. Värmen ökar och ånga utvecklas okontrollerbart.

Ett par sekunder senare inser man misstaget och sätter på säkerhetsystemet som sänker ner kontrollstavarna.

Klockan 01:24

På bara några sekunder skenar reaktorn iväg, krafterna i reaktorn och temperaturen ökar våldsamt. Arbetarna pumpar förtvivlat in kylvatten. Men det är för sent, vattnet förångas. Reaktorn exploderar.

Någon noterade i skiftchefens loggbok: ”Kraftiga smällar registrerade”. Efter ett par mindre explosioner följer en stor explosion. Det 1000 ton tunga stål och cementtaket sprängs. Från öppningen strömmar högradioaktiv strålning flera tusen meter upp i luften.

Teknikern som sköter pumpen dör omedelbart. De övriga i byggnaden försöker ta reda på vad som har hänt och hjälper varandra. Tjugo av kraftverkets anställda fick dödliga skador under morgontimmarna.

Källa: http://www.world-nuclear.org/, BBC, Ny Teknik

Under natten då explosionen inträffade låg Natalia vaken hemma i sin lägenhet.

– Jag kunde inte sova, jag väntade barn och var illamående. Klockan två gick jag ut på balkongen där det var väldigt, väldigt varmt. Det var inget åskväder eller regn, men det var joniserad luft precis som under ett åskväder. Det doftade annorlunda, det doftade ozon. Men jag fattade inte varför.

Levde i ovisshet i flera dagar

I flera dygn fortsatte ovissheten om vad som egentligen hade skett under natten. Till slut evakuerades invånarna i Pripjat. De blev ombedda att bara ta med sig pass samt lite mat och dricka till färden.

– Själva evakueringen var ingenting jämfört med tiden då vi väntade på att evakueras. Väntetiden var det värsta. Under evakueringen körde bussar till dörren av varje hus, vi gick på bussen och åkte därifrån.

– De lovade att vi skulle vara tillbaka efter tre dagar. Vi var ju lärda att tro på myndigheterna. Men när jag fick veta om olyckan förstod jag att vi inte kunde åka tillbaka.

I augusti återvände ändå Natalia med sin man till sitt hem för att hämta några ägodelar, främst gamla fotografier.

– Vi hade på oss gasmasker och skyddskläder. Allt var dammigt… Det var ingen idé att ta saker därifrån.

– Det värsta var att folk hade varit där och plockat saker. Då fanns det ännu inga begränsningar. Strax innan olyckan hade vi köpt fina dyra möbler - men allt var borta från lägenheten.

Tog länge innan omvärlden fick veta

Susanna Sjöstedt var 15 år gammal dagen då reaktor 4 i Tjernobyls kärnkraftverk exploderade. Det skulle ta tre dagar innan nyheten nådde henne och resten av Finland.

– Folk var skärrade och chockade och det var mycket tal om vad man inte fick äta. Man blev rädd för regnen.

Fyra år senare åker Susanna till Kiev för att studera. Det är en hoppfull stämning i landet, det är brytningstiden precis innan Sovjet ska falla. Samtidigt finns Tjernobyl som ett ständigt närvarande monster som man inte slipper.

– Så fort någon av mina vänner blev sjuka var man rädd att det hade med strålningen att göra.

Du som varit både i Sovjet och senare i Pripjat, hur upplevde du serien?

– Jag som varit där och kände till historien tänkte att jag inte behöver se den, att jag kan ju det här. Men jag började titta på första avsnittet och kunde inte sluta. Den är väldigt gripande och välgjord. Tidsskildringen känns autentisk, det var precis så där. KGB agenter i olika hörn, alla rökte konstant och det var propagandabudskap på var och varannan husvägg.

– Mest fascinerad blev jag över hur lite fiktion det behövs för att skapa spänning i en serie. Det här är ju till stora delar en sann, dokumentär historia.

Scen från miniserien "Chernobyl".
Miniserien "Chernobyl" är nu världens högst rankade teveserie någonsin. Serien skildrar orsakerna och efterdyningarna av Tjernobylolyckan år 1986. Scen från miniserien "Chernobyl". Chernobyl (miniserie)

Fick stå åtta minuter utanför reaktorn

När Susanna för tre år sedan besökte Pripjat stod hon några tiotal meter från den havererade reaktorn nummer 4, som då täcktes av den gamla sarkofagen som var full av sprickor. Intill byggdes den sarkofagen som idag täcker reaktorn.

Där gjorde hon och fotografen en så kallad stand up för TV-nytt. Guiden blev lite nervös då den måste göras på nytt, för man fick inte vistas där mer än åtta minuter. Runt sarkofagen jobbade människor i skyddsdräkter.

– Det var en märklig upplevelse att vara i en övergiven spökstad där ingen bor. En vacker och nybyggd stad som man hade stora planer för. Man skulle plantera en rosenbuske för varje invånare och ett nytt nöjesfält skulle invigas 1 maj, fyra dagar efter olyckan. Det blev aldrig någon invigning.

Tillbaka i Tjernobyl år 2016

Det var 30 år sedan olyckan när Susanna var där. Många uppmärksammade årsdagen med att återvända för en dag. Hon träffade många likvidatorer, män som kallades till arbete för att röja efter olyckan. En samling av soldater, brandmän, gruvarbetare och frivilliga.

– De fällde skog, tog livet av djur och begravde byar. Likvidatorerna kom tillbaka på minnesresa. Många av dem jag pratade med var hemskt emotionella. En äldre militär skrek åt mig att jag inte fick stå på en grästuva utan genast måste komma upp på asfalten. Det var av omsorg, för gräs och jord innehåller mer radionukleider än asfalt som kan tvättas.

Seriens och verklighetens ovetande hjältar

Det är väldigt drabbande att följa med alla de människor som offrade så mycket för att olyckan inte skulle bli ännu värre än den var.

De som släckte branden, byggde skyddssarkofagen, tömde vattenbassängen under reaktorn som hindrade hela kraftverket från att eventuellt explodera och gruvarbetarna som stoppade strålningen från att sprida sig till grundvattnet.

Bild från miniserien "Chernobyl".
Fares Fares och Barry Keoghan spelar i "Chernobyl" soldater som har i uppgift att döda och begrava husdjur i den kontaminerade zonen. Bild från miniserien "Chernobyl". Bild: HBO Chernobyl

Man kan inte annat än känna tacksamhet när man inser vad deras insatser betytt.

Bild från miniserien "Chernobyl".
I serien visas hur gruvarbetare byggde en tunnel under reaktorn för att hindra att olyckan skulle sprida sig till grundvattnet. Bild från miniserien "Chernobyl". Bild: HBO Chernobyl

– Det är tragiskt att se hur gruvarbetarna i serien jobbar otroligt utsatta utan någon som helst skyddsutrustning. Men hur människor användes visar också på Sovjetunionens och andra totalitära staters okänslighet för individen. Den enskilda människan är inte så mycket värd, man är del av en massa. Man får order, blir kommenderad och flyttad på och det är ingen som förklarar vad som händer, säger Susanna Sjöstedt.

Kroppen bär på mycket sorg

Sedan 25 år tillbaka bor och arbetar Natalia som lifecoach och sysselsättningsledare i Österbotten. Ännu har hon inte hunnit se den omtalade serien eftersom det är bråda tider på jobbet.

– Vi har haft fullt upp så jag har inte hunnit med teve. Men jag vill gärna se den. Jag ska försöka se den under de närmaste dagarna. Igår när jag började hann jag bara se de första tio minuterna.

Natalia håller nu på att skriva en bok om sina minnen från Tjernobyl som hon hoppas kunna färdigställa i år.

– Jag började skriva för många år sedan. Men det fanns en djup sorg inom mig så jag hade svårt att skriva och tog paus i flera år. Jag kunde sitta och gråta för varje sida. Jag grät så jag inte kunde se eller skriva. Det är så mycket sorg. Kanske Legasov gjorde rätt som bara dikterade. När man först skriver och sedan läser igenom vad man skrivit är det jobbigt.

– Tårarna bara rinner. Kroppen reagerar. Medvetet förstår jag att det är förbi, men i kroppen finns det massa sorg.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje