Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Folk är redo att betala för idrottstjänster – vad kan föreningarna lära sig av den privata sektorn?

Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu.
Wilhelm Stenbacka. Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu. Bild: Lukas Rusk Natur,Solvalla,Noux,Esbo,friluftsliv,vandring,stenbacka

Den privata sektorn lockar motionärer och idrottare som är beredda att betala för att röra på sig, förutsatt att tjänsterna som erbjuds håller hög kvalitet. Även föreningslivet har tagit fram attraktiva produkter. Orienteringsföreningar erbjuder Jukolakurser, skidföreningar teknikkurser och friidrottsföreningar maratonkurser. Wilhelm Stenbacka understryker att idrottsrörelsen behöver hänga med i kulturens utveckling och förnya sig.

Den offentliga idrottspolitiken berör idrottsfrämjande som idkas av stat, kommun, idrottsorganisation och förening. Enligt grövsta möjliga förenkling har staten traditionellt ansvarat för att leda den nationella idrottspolitiken, kommunerna för att arrangera möjligheter och faciliteter för utövande av idrott och motion, medan medborgarrörelser (föreningar och organisationer) ansvarat för att organisera själva motionen och idrotten.

En intressant fråga angående idrottspolitik blir dock rätt så sällan ställd: når den offentliga idrottspolitiken egentligen hela den nationella idrottssektorn?

Hur idrotten och motionen i själva verket förverkligas i Finland på 2010-talet är en av de mest centrala frågorna inom idrottskulturen idag. Förutom idrottsföreningar och -organisationer fungerar ett stort antal lokala, regionala och nationella medborgarorganisationer från övriga samhällssektorer, samt den under flera årtionden vuxna privata sektorn, inom idrotten.

Dessutom bör man även beakta att en majoritet av finländarna förverkligar sin egen motion utanför organisationella konstruktioner, alltså självmant på egen hand, ensam eller i grupp, även om motionerande på egen hand relativt sett minskat under det senaste årtiondet.

Över 80 procent rör på sig

Enligt Forskningscentralen för tävlings- och toppidrott, Kihus rapport utövar fler än fyra av fem finländare idrott eller motion. Totalt 63 procent utövar idrott eller motion minst en gång i veckan. Tidigare konstaterade socioekonomiska variationer i fysisk aktivitet existerar fortfarande.

Samhällsgrupper med lägre utbildningsnivå och lägre inkomstnivå rör på sig mindre än högutbildade, välavlönade samhällsgrupper. Intressant att notera är även mångfalden av utövade idrottsformer, nästan hälften av de motionerande finländare utövar fyra eller fler motionsformer.

Idrottande och motion på privata sektorn är mer allmänt än inom idrottsföreningar.

Kihus rapport belyser en för idrottsföreningar och -organisationer ytterst intressant aspekt, nämligen i vilken organisationell kontext idrottsutövandet sker. Idrottande och motion på privata sektorn (14,9 procent) är mer allmänt än inom idrottsföreningar (13,3 procent), men förhållandet mellan dessa har inte ändrats avsevärt under det senaste årtiondet. Övriga tredje sektorns organisationer (8,5 procent) och kommunala sektorn (6,5 procent) har däremot ökat sina relativa utövarantal, medan arbetsplatsmotion minskat markant.

Kvinnor väljer privata alternativ

Kan det vara så att friluftsorganisationer, hälsofrämjande organisationer, kulturorganisationer och övriga lokala aktörer noterat motionens potential och nått motionsutövare från nya samhällsgrupper som tidigare rört på sig självständigt?

Har den egentliga idrottsrörelsen misslyckats att nå nya utövargrupper eller har den huvudsakligen fortsatt att rikta verksamheten åt en redan befintlig, aktiv målgrupp?

Förhållandet mellan idrottsutövande i idrottsföreningar och den privata sektorn belyser utvecklingen av förhållande mellan utövare och arrangerande aktör. Motionsutövande i privat anslutning kan kännetecknas som privat konsumtion och det är speciellt populärt bland 35-54-åringar.

Motionsutövande i privat anslutning är speciellt populärt bland 35-54-åringar.

Däremot är utövande i idrottsföreningskontext, vilket tidigare haft en i viss mån ideell koppling, populärare bland under 24-åriga utövare. Helt naturligt med tanke på idrottsföreningarnas traditionellt starka koppling till barn- och ungdomsidrott.

En märkvärdig skillnad uppstår dock mellan män och kvinnor. Motionsutövande på den privata sektorn är relativt sett nästan trefaldigt vanligare bland kvinnor (21,6 %) än män (8,3 %). Detta kan vara en följd av att män traditionellt har deltagit i tävlingsidrott under vuxen ålder betydligt aktivare än kvinnor. Tävlingsidrotten är än idag långt förankrad i idrottsföreningarna medan motionsverksamhet som betonar välbefinnande i stor utsträckning erbjuds av privata företag.

Många är redo att öppna plånboken

Med tanke på verksamhetens likartade karaktär inom idrott och motion på både privat och tredje sektor kan det tolkas märkligt att den privata sektorn inte beaktas i offentlig idrottspolitik. Dels är det fråga om privat företagsamhet som är mer eller mindre oberoende av styrning från kommun eller stat, dels har den offentliga sektorn inte mandat att styra den privata idrottssektorn helt enkelt.

Då det inte existerar ett finansieringsförhållande behöver privata sektorn inte binda sig till offentliga sektorns idrottspolitiska målsättningar. Visserligen ställer samhället krav på verksamheten genom lagstiftning och rådande moraluppfattning, men detta sker inte genom idrottsförvaltningen.

Vad kan idrottsrörelsen då lära sig av den privata sektorn inom idrott? Den privata sektorns framgång visar att motionerande och idrottande medborgare har en beredskap att betala för idrotts- och motionstjänster, speciellt ifall dessa kännetecknas av kvalitet, tillgänglighet och en möjlighet att skräddarsy förhållandet mellan distributör och användare i användarens intressen.

Inom tredje sektorns idrottsrörelse talar man om medlemskap, medan man inom den privata sektorn erbjuder ett tjänsteleverantör-kund-förhållande. Idrottsrörelsen och föreningar kunde i större grad erbjuda och marknadsföra idrottstjänster inom eget expertisområde för intresserade potentiella utövare (kunder) utöver traditionella medlemskapsgränser.

En höjd beredskap att betala för motionstjänster möjliggör en inkomstkälla för föreningen.

En höjd beredskap att betala för erbjudna kvalitativa motionstjänster möjliggör även en inkomstkälla för föreningen, något som kunde öppna upp för professionella instruktörer eller tränare inom föreningen.

Hänger förenignarna med i utvecklingen?

Och detta är ett steg många föreningar i själva verket tagit. Orienteringsföreningar erbjuder Jukolakurser, skidföreningar teknikkurser inför långlopp och friidrottsföreningar maraton- och löpningskurser. Föreningarnas utmaning gällande nya verksamhetsformer är parallell med övriga nationella och regionala idrottsorganisationers utmaningar – hur ska man kunna marknadsföra tjänster och nå nya potentiella kunder utanför den egna grenen och traditionella medlemskretsen?

Hur ska en idrottsförening göra för att dess verksamhet ska kännas lockande för en individ totalt utanför organiserad idrott och motion? Detta är ingen lätt uppgift, men idrottsrörelsen bör kunna hänga med i idrottskulturens utveckling och förnya sig, eftersom det omgivande samhället och dess idrottskultur genomgår en kontinuerlig förändring.

Wilhelm Stenbacka
Grenchef, Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.
Ombudsman, Finlands Svenska Skidförbund r.f.

Mäkinen, J. (red.) 2019. Aikuisväestön liikunnan harrastaminen, vapaaehtoistyö ja osallistuminen 2018. KIHUn julkaisusarja, nro 67 ISSN 2489-8317 ISBN 978-952-7290-05-7

Läs också

Nyligen publicerat - Sport