Hoppa till huvudinnehåll

”Kärlek är meningen med livet” - Nu gräver teatergruppen Blaue Frau i kiosklitteraturens romantiska mönster

Blaue Frau i Hangö.
Blaue Frau-delen ur den stora Harlequin-ensemblen; Joanna Wingren, Sonja Ahlfors och Nina Matthis. Blaue Frau i Hangö. Bild: YLE / Vanessa Forstén Blaue Frau,Joanna Wingren,Sonja Ahlfors

Varför söker alla efter kärlek? Varför är en monogam relation det eftersträvansvärda? Vad ÄR romantisk kärlek, och vem får definiera den? Och kommer man närmare några svar genom att plöja igenom kiosklitteraturklassikern, Harlequin-serien?

Blaue Frau fortsätter utforska sätt att göra teater på. Harlequin är ett samarbete med en svensk och en isländsk grupp, alla tre hämtar egna fristående helheter till Hangö där allt sedan pusslas ihop till en föreställning.

Men startpunkten är bekant – en rad frågor man vill diskutera. Som varför man längtar efter kärlek och monogama relationer.

- Generellt förlorar ju kvinnan på monogama heterosexuella relationer, konstaterar Sonja Ahlfors. Så varför är det ändå den som är det eftersträvansvärda?

Om man har några svar att erbjuda under fredagens Hangö Teaterträff-premiär, ska vi återkomma till.

Ovanligt mycket färdig text

Vi träffas första gången i en Helsingforskällare med en dryg vecka till premiären. Blaue Fraus Joanna Wingren och Sonja Ahlfors förbereder tillsammans med svenska performern Nina Matthis en genomgång av ett längre textparti, och mycket tyder på att man nu jobbar på en mer textdriven föreställning än på länge.

Joanna Wingren och Nina Matthis från Blaue Frau-produktionen Harlequin.
Joanna Wingren och Nina Matthis. Joanna Wingren och Nina Matthis från Blaue Frau-produktionen Harlequin. Bild: YLE / Vanessa Forstén Joanna Wingren

Mycket kan ändras ännu, så är det ofta när Blaue Frau arbetar med nya produktioner, men under den lilla bit jag hinner se smakar det lite Twin Peaks möter romanslitteratur möter performancekonst. Man spelar med de textpartier som är färdigt inbandade, leker med det som verkar ske i stunden.

Tidigt hör jag fraser som ”kärlek är meningen med livet” och ”att välja kärlek är den femte vågens feminism”. Så för man in Harlequin-romanernas världsbild i den uttalat feministiska teatergruppen Blaue Fraus värld.

Men varför Harlequin? Denna romanslitteraturens konceptidé som internationellt fyller 70 år i år, 40 år i Norden, och som sålt i hundratals miljoner böcker fyllda av låsta, klichéfyllda könsroller och happy ends.

- Startpunkten var att vi ville göra något om kärlek och breakups, berättar Joanna Wingren. Så kom tanken att göra det utgående från Harlequin-romanerna, och via dem ställa frågor som vi är intresserade av.

- Fast då jag började läsa dem så var det nog som att, nej, det här går inte, fortsätter Sonja Ahlfors.

Blaue Fraus Sonja Ahlfors.
Sonja Ahlfors. Blaue Fraus Sonja Ahlfors. Bild: YLE / Vanessa Forstén. Sonja Ahlfors

- Jamen så var det ju. Jag blev så sjukt provocerad av många av böckerna att jag hade svårt att läsa dem, vissa är så kvinnoförnedrande och sexistiska och våldsamma.

Men vad är det då i dem som lockar, eftersom de säljs i så ofantliga mängder?

- Men det finns ju en längtan efter kärlek och passion och romantik. Kärlek är en fantastisk känsla, och den där drömmen om att bli ”swept away”, att kunna låta sig falla utan skyddsnät och veta att någon tar emot. Så är det ju lyckliga slut, man vet att de alltid får varandra.

Harlequin möter filosofi möter inövade snubblingar

Så har man fortsatt. Läst och läst, inte bara Harlequin utan också filosofi, man har haft hjälp av en snubblingsinstruktör och satt sig in i TRE-metoden (trauma release exercise) som skapar skakningar i kroppen.

- För det är ju mycket sånt i romanerna. Tjejerna skakar hela tiden när de blir berörda, och snubblar i armarna på männen. Och ständigt är det den där konflikten att huvudet säger nej och kroppen säger ja.

Scen ur föreställningen Harlequin, 2019.
Harlequin-universumets drömvärld. Scen ur föreställningen. Scen ur föreställningen Harlequin, 2019. Bild: Liina Aalto-Setälä Blaue Frau

Det låter som om det skulle vara lätt att göra sig lustig över det hela.

- Jo, men vår ingång har varit att vi absolut inte vill kasta skit på genren, svarar Joanna. Det här måste göras utan ironi, vi måste hitta något som på riktigt känns intressant. Och bara frågan vad kärlek betyder är mycket intressant. Det är ju ett ord som kan betyda så väldigt olika saker för olika människor.

Mötet i Hangö

Några dagar senare, när det är tre dygn kvar till premiär, ringer jag upp Joanna i Hangö där hela teamet nu har samlats.

Förutom Blaue Frau handlar det om Nadja Hjorton och Lisen Rosell och Amanda Apetrea från det svenska ÖFA-kollektivet, det isländska visuell-design-teamet Hallveig Kristín Eiríksdóttir, Gígja Sara Björnsson och Selma Reynisdóttir, samt svenska ljusdesignern Mira Svanberg.

Harlequin-ensemblen i Hangömiljö.
Hela Harlequin-ensemblen i Hangömiljö. Från vänster (uppe) Gígja Sara Björnsson, Tanja Huld Levý, Sonja Ahlfors, Nina Matthis, Joanna Wingren, Lisen Rosell och Amanda Apetrea. På nedre raden finns Nadja Hjorton, Hallveig Eiríksdóttir och Mira Svanberg. Selma Reynisdóttir fattas på bilden. Harlequin-ensemblen i Hangömiljö. Bild: YLE / Vanessa Forstén Blaue Frau,Hangö teaterträff

Den ursprungliga tanken var att Blaue Frau och ÖFA-gänget skulle hämta varsin färdiga helhet till Hangö, islänningarna skulle ha med sig hela den visuella idén, så skulle man pussla ihop det, och utöver det ännu skapa en helt ny, separat pusselbit till föreställningen.

Jag kan föreställa mig att stunden när de skulle spela upp sina egna bitar för varandra måste ha varit ett rätt speciellt ögonblick.

- Ja, väldigt. Men samtidigt har Blaue Frau så länge jobbat med ickehierarkiska metoder så vi är vana vid att ge bort makten. Det gör det lättare. Men det som var så speciellt intressant för mig när jag såg ÖFA-gängets del, var hur jag inte kunde låta bli att fundera på hur den biten påverkar hur man kommer att se på vår bit. Vi hade ju jobbat med vår del som en egen helhet, och plötsligt kommer en helt ny bit in i den världen.

I Hangö har de ursprungliga planerna också förändrats en smula.

Istället för en helt separat, gemensam tredje pusselbit skapar man nu ett slags ramberättelse som Blaue Fraus och ÖFA-gängets bitar sedan ska pusslas in i, plus att man på något sätt också ska få roller i varandras bitar. På något sätt ska Blaue Frau bli en del av ÖFA-gängets värld, och vice versa.

Allt det ska göras på några få dagar, samtidigt som man också ska anpassa allt till den isländska gruppens visuella uttryck.

- Jo, vi tycker tydligen om att sätta upp lite omöjliga ramar, skrattar Joanna som svar på frågan om man faktiskt längtar efter att lämna mycket till sista stund.

- Men det kändes som det vettigaste. Att i stället för tre separata bitar bygga upp en helhet, inte så att ”det där är Blaue Frau och det där är ÖFA-gänget” utan att allt blir vi tillsammans.

Sista kvällen inför premiären

Klockan närmar sig 23, torsdag kväll. Tjugoen timmar till premiär.

Gruppen har haft ett sista genomdrag inför provpublik, och snacket efteråt har dragit ut på tiden. Nu är de alla på väg till sitt övernattningsställe. Om tolv timmar ska de alla träffas igen för att fortsätta repetera.

Scen ur föreställningen Harlequin.
Scen ur föreställningen. Scen ur föreställningen Harlequin. Bild: Liina Aalto-Setälä. Blaue Frau

- Vi märkte att det fanns saker som inte fungerade, berättar Joanna, så vi kommer ännu att göra om en del, vi tänker också skriva en helt ny textbit. Så, ja, det finns mycket att göra ännu.

Många skulle väl få panik av att vara tvungna att göra om saker bara några timmar inför premiären?

- Ja, garanterat. Men i Blaue Frau är vi rätt vana vid att göra så här, och det är de andra också. Så ingen fick panik. Tvärtom, vi var alla överens om att det här måste göras. Och det var förstås skönt.

Men om du nu försöker minnas när ni för första gången alla tillsammans diskuterade det här projektet. Hur du då tänkte att det färdiga resultatet skulle se ut, och jämför med hur det ser ut nu?

- För Blaue Fraus del tänkte jag kanske att vi skulle ha gått mer konkret in i Harlequin-romanerna. Nu är det mera idén om romanerna som vi arbetar med, idén om tvåsamheten och romanserna.

Och då är vi tillbaka vid den där första frågan, vad man har kommit fram till efter att ha plöjt igenom en så enorm hög med Harlequin-böcker.

- Ja, den stora frågan, vad vi kommer att berätta med den här föreställningen, och hur den kommer att läsas. Det känns svårt att säga ännu. Vi jobbar så mycket på intuition, speciellt nu då vi inte har haft någon utomstående regissör. Då är det lite som att intellektet kommer med senare. Ibland har det hänt att vi hinner spela färdigt innan vi själva så där intellektuellt börjar förstå vad vi säger.

- Men det är ju så, också med den här föreställningen, att det är viktigare och intressantare att ställa frågorna än att komma med svaren.

Blaue Fraus Harlequin får sin premiär under Hangö Teaterträff på fredagen, föreställningen spelas sedan också på lördagen. Planen är att i framtiden åka på Nordenturné med föreställningen, men det lär ske först år 2020.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje