Hoppa till huvudinnehåll

Att vara elitidrottare – eller vara sig själv?

”Jag kunde vara död utan bobollen” – men idrotten ställde också Alexander Saloranta inför ett svårt val

Vill jag vara elitidrottare eller vill jag vara mig själv? En könskorrigering och proffsidrott går inte ihop. Den femfaldiga bobollsmästaren Alexander Saloranta gick genom helvetet – men han lyssnade till slut på sitt hjärta.

Paula Saloranta finns inte längre.

Mannen som står framför mig i ett vindpinat Uleåborg heter Leo Alexander. Ettriga, blöta flingor seglar i sidled. De fastnar i Salorantas hår och färgar det vitt. Han huttrar till i vinterkylan. Öronsnibbarna är röda.

Glömde jag att säga att det är en fredag i maj? Det här försommarvädret är som taget från fel sida av muren i Game of Thrones. Trots det spelar ett litet leende på Alexander Salorantas läppar.

– Jag har aldrig spelat boboll i snö förut!

Han gillar utmaningar – och är van att göra precis som han känner att är bäst. Och just nu låter boboll i snö som en kul grej.

Det är på bobollsplanen som Saloranta känner sig som hemma. Det är här som Saloranta tjänat sitt levebröd under största delen av sitt yrkesliv.

Saija-Maria Saari och Paula Saloranta.
Paula Saloranta (t.h.) skördade stora framgångar som proffsspelare. Saija-Maria Saari och Paula Saloranta. Bild: Yle / Tomi Hänninen Virkiä (Boboll),Saija-Maria Saari

Sporten har varit en trygghet, en famn att falla tillbaka i då livet känns meningslöst. Utan bobollen hade Saloranta kunnat vara död.

Men bobollen har också varit ett hinder.

Det är redan svårt att vara kvinna och bobollsproffs. Men att genomgå en könskorrigering och samtidigt fortsätta vara proffsidrottare är totalt omöjligt.

Vad är en könskorrigering?

  • En könskorrigering innebär medicinska och juridiska procedurer som möjliggör att en person kan leva som det kön hen identifierar sig som.
  • Målet är att den fysiska könsidentiteten ska motsvara den mentala könsidentiteten.
  • Om en man vill leva som en kvinna kan man till exempel behandla ansiktet för att undvika hårväxt. För en kvinna som vill leva som en man kan man operera bort brösten.
  • Könskorrigering kan också innefatta kirurgiska ingrepp på könsorganen – men det är inte ett måste. För många räcker hormonell behandling.
  • Personer som genomgår könskorrigering är transsexuella och i vissa fall intersexuella.

Källa: Trasek (föreningen för transpersoner och interkönade individer och deras närstående).

I slutändan ledde dilemmat till en konkret fråga: Vill Saloranta göra det han älskar – eller vill han känna sig hemma i sin egen kropp?

Se Sportlivs minidokumentär om Alexander Salorantas svåra kamp med sig själv, könsidentiteten och idrotten i klippet nedan.

Alexander Saloranta har tillbringat ett halvt liv på olika bobollsstadion. Planen i Uleåborg var hens hemmastadion åren 2003–2006.

Simlektionerna var bland det värsta i Paula Salorantas uppväxt. Och det fanns många jobbiga saker att välja mellan.

Barnen i Uleåborg sorterades tidigt in i fack. Flicka och pojke, hon och han. Om man heter Paula i förnamn leker man med flickorna och simmar inte med pojkar.

Om man känner sig obekväm i sitt eget skinn känns det hemskt att visa upp sig i simdräkt. Därför hittade Saloranta ofta på svepskäl för att undvika simhallen.

Vem är Alexander Saloranta?

  • Föddes den 22 mars 1987 som Paula Saloranta.
  • Spelade boboll fram till 2017. Hösten 2017 meddelade dåvarande Paula på Instagam att hen identifierar sig som en man och i framtiden bär namnet Leo Alexander Saloranta.
  • Vann fem raka FM-guld som damspelare med Virkiä från Lappo 2011–2015. Valdes till slutspelets bästa spelare 2011 och 2012.
  • Saloranta är utbildad byggarbetare och jobbar för tillfället på Posten i Uleåborg.

Men ännu värre kändes det då Saloranta utvecklades från en flicka till en kvinna och mensen började.

– Det var ett enda helvete, för att säga det rakt ut. Jag har aldrig njutit av mina kvinnliga drag, aldrig någonsin.

Saloranta dunkade huvudet mot väggen – men stretade på. I 1990-talets Uleåborg fanns transsexualitet inte i invånarnas vokabulär. Paula visste helt enkelt bara att någonting kändes fel. Väldigt fel.

Alexander Saloranta slår på en säck.
Alexander Saloranta slår på en säck. Bild: Yle/Sebastian Backman Alexander Saloranta

Rösten var ett annat irritationsmoment.

– Jag tycke inte om att tala. Rösten kändes främmande.

Tankarna var ibland becksvarta, men självskadebeteende gav tillfällig lindring. Det var först över ett decennium senare som Saloranta skulle inse varför hen mått så illa.

Men det fanns ett ställe där Paula Saloranta kände sig fri, accepterad – hemma. Och kärleken, den var ömsesidig.

På bobollsplanen utvecklades Saloranta från ett löfte till en stabil Superpesislirare till en dekorerad nyckelspelare. Till en stjärna i Finland, en matchvinnare som kunde livnära sig på idrotten – om hen levde sparsamt.

Paula Saloranta med Virkiä från Lappo.
Paula Saloranta med Virkiä från Lappo. Bild: ©Tomi Hänninen. All rights reserved. Alexander Saloranta

– Bobollen har format mig som människa. Jag har fått vara den jag är och aldrig pekats ut. Den har varit en bärande kraft under de mörkaste stunderna. Jag kunde vara död utan bobollen.

– Jag är väldigt stolt över mina fem FM-guld, över det jag åstadkommit i mitt liv.

Men utanför planen kändes livet fortfarande meningslöst.

Tack vare testosteronet i kroppen har Alexander Saloranta nått helt nya höjder i gymmet. Men för ett par år sedan vägde han mindre än vikterna han nu lyfter på gymmet.

Vägde under 50 kilo

Då Saloranta lade av 2017 hade hen åtta FM-medaljer, varav fem guld, och förstås en drös personliga utmärkelser.

Inte illa för en spelare som mådde pyton och stundvis vägde under 50 kilo.

För då Saloranta snörde av sig spelskorna hopade de mörka molnen sig igen. De verkade inte vara på väg någonstans. Under sina absoluta glansdagar mådde Saloranta uselt – hen hade insjuknat i bulimi.

Sjukdomen blev en sorts livsstil under två år.

Det var hemskt. Jag funderade flera gånger om en ådra i huvudet skulle gå av på grund av att jag spydde hela tiden

– Jag har tänkt på döden ganska ofta under mitt liv. Men det har alltid funnits någonting som hållit mig kvar, några ljusglimtar här och där. Så jag lever fortfarande.

Saloranta tystnar för ett par sekunder och ögonen blir glansiga då diskussionen förs in på de outhärdliga åren.

Han drar efter andan och säger:

– Det var hemskt. Jag funderade flera gånger om en ådra i huvudet skulle gå av på grund av att jag spydde hela tiden. Det är underligt hur bra kroppen klarar sig.

Saloranta såg mer vältränad ut än tidigare, trådsmal, men muskulös. Fettprocenten nästan på minussidan. Vågen visade rekordlåga siffror – men på bobollsplanen fortsatte segrarna hopa sig.

– Jag var ett levande skelett, det var tur att det inte gick värre.

Skip Instagram post

View this post on Instagram

Fat Season.

A post shared by Alexander Saloranta (@beckhamm1987) on

Saloranta var inte den enda som led. Mamma Päivi fick vänja sig vid att samtalen ofta blev obesvarade. Hon visste att någonting var fel – men kände sig maktlös.

– Man talar ju inte om sådana här saker med sin mamma. Det är ett som är säkert. Jag försökte luska ut hur landet låg, men nej. Ingenting. Jag försökte göra mitt bästa och se till att mitt barn hade det bra, men … jag kunde inte göra någonting., säger Päivi Saloranta med bruten stämma och tårar i ögonen.

Men då livet var som allra värst tog Paula Saloranta det första steget mot sitt nya liv. Hen valde att söka hjälp.

Det förändrade allting.

I samband med ett sjukhusbesök som hade att göra med bulimin frågade läkaren om Saloranta hade andra bekymmer i livet – vad som var roten till problemen. Det ledde till en remiss till en psykiater.

Efter det började bollen rulla snabbt och i rätt riktning.

Jag hade mina bästa år framför mig, så jag fortsatte spela. Som kvinna, även om jag aldrig klassat mig som det

– 2017 blev det klart för mig. Det här har varit mitt liv hittills, men i framtiden kommer allting att se annorlunda ut. Det kommer att vara någonting annat än boboll med damer.

Men innerst inne hade Saloranta vetat det en längre tid. Redan 2011 sökte hen efter information om könskorrigeringar. Skulle hen ta steget? Det fanns bara ett problem.

Bobollen var Salorantas hela liv. Hens trygghet, både finansiellt och mentalt.

– Jag hade mina bästa år framför mig, så jag fortsatte spela. Som kvinna, även om jag aldrig klassat mig som det. Men alla klassas.

Alexander Saloranta (här fortfarande Paula Saloranta) på sin motorcykel.
Saloranta hade lärt sig att dölja sitt tillstånd för lagkamraterna. Alexander Saloranta (här fortfarande Paula Saloranta) på sin motorcykel. Bild: Timo Aalto Alexander Saloranta

Sex år senare såg situationen annorlunda ut. Saloranta hade kunnat fortsätta några säsonger till, men tankarna på att lägga av kändes inte längre lika motbjudande. Så hen slöt ögonen och fattade beslutet som förändrade livet för alltid.

Efter säsongens sista match och en vunnen bronsmedalj meddelade Saloranta att han i framtiden kommer att identifiera sig som man och bära namnet Leo Alexander.

– Efter min sista match kändes det vemodigt. Jag grät – men visste att livet skulle vinna.

Familjen hade stått bakom Paula Saloranta i vått och torrt. Men hur skulle de reagera när Alexander Saloranta trädde fram?

Lördag.

Solstrålarna känns som manna från Uleåborgshimmeln. Snöovädret har dragit söderut och luften känns igen mycket lättare att andas.

Klockan är bara sju på morgonen, men Saloranta – som jobbade fram till midnatt – är redo för ett gympass. Vanligtvis brukar han pumpa upp bicepsen mellan 3 och 4 på natten, men till Sportlivs stora lättnad går han med på att skjuta på passet med några timmar.

– Min kropp behöver inte så mycket sömn. Jag känner mig piggare än i går!

Salorantas kropp har varit med om mycket de senaste åren. Den har fått ta emot regelbundna testosteronsprutor som fått rösten att bli flera snäpp mörkare och ansiktshåret att växa.

Könskorrigering i Finland – så här går det till

En person som vill bekräfta sitt kön juridiskt måste genomgå en så kallad transprocess. Man måste också fylla vissa krav, som att vara steril. Kravet om avsaknad fortplantningsförmåga har varit föremål för tuff kritik de senaste åren – och ser ut att förändras i det nya regeringsprogrammet.

Vården erbjuds på två universitetssjukhus, i Helsingfors och i Tammerfors och ingår i den offentliga sjukvården.

Proceduren för könskorrigering ser i stora drag ut så här:

  • Personen som vill bli behandlad måste få en läkarremiss till poliklinikerna i Helsingfors eller Tammerfors som undersöker könsidentitet. I allmänhet får personer i Nyland remis till HUCS (Helsingfors) och personer i övriga landet till TAYS (Tammerfors). Remissen är en formalitet och läkaren måste skriva ut den om patienten så önskar.
  • Efter remissen inleds diagnosprocessen i Helsingfors eller Tammerfors. Personalen fastställer patientens transsexualitet samt ork och vilja att genomgå könskorrigeringen.
  • Det är upp till patienten att övertyga personalen om sin könsidentitet och bevisa att hen har en stark övertygelse om identiteten. I praktiken går det ut på att patienten berättar om sitt liv.
  • För en transsexualitetsdiagnos måste tre kriterier uppfyllas: 1. Patienten måste vilja leva som en person av motsatt kön. 2. Patienten måste ha haft en transsexuell identitet i minst två år. 3. Transsexualiteten får inte vara resultatet av mental ohälsa eller avvikelser som har att göra med intersexualitet, genetik eller kromosomer.
  • Diagnosskedet tar minst sex månader och ofta över ett år. Om patienten verkar vara osäker över sin läggning kan diagnostiseringen dra ut på tiden.

Efter att diagnosen fastslagits kan patienten behandlas på olika sätt, som:

  • Få rätt att byta namn på magistraten.
  • Hormonbehandling
  • Röstterapi
  • Operera bort brösten

För ingrepp på könsorganen och juridiskt könsbyte krävs ytterligare ett utlåtande. Patienten måste i allmänhet leva i sin nya könsroll i ett år innan det andra utlåtandet.

Källa: Translagen, Trasek (föreningen för transpersoner och interkönade individer och deras närstående).

Processen är plågsamt långsam, tycker Saloranta. Men då han berättar om hur kroppen förändrats tindrar ögonen.

– Jag gillar min röst, vilket är bra för jag ska ju lyssna på den hela livet. Mitt ansiktshår är rätt babybetonat fortfarande, säger han med ett skratt.

Skip Instagram post

Och i gymmet har resultatnivån nått nya höjder. Finns det någon bättre träningsmotivation än det? frågar sig Saloranta.

Men processen har inte varit helt smärtfri. Det har också uppstått problem, som gången då ett gäng killar försökte stjäla Salorantas motorcykel.

Då polisen knackade på dörren öppnade Saloranta.

– De frågade om Paula är hemma och jag svarade att det är jag som är Paula. Då möttes jag av en lång blick.

Efter episoden skrev Saloranta till magistraten och vips godkändes namnförändringen. Paula blev officiellt Leo Alexander.

Skip Instagram post

Det fanns en tanke som snurrade i skallen då Saloranta var i startgroparna med könskorrigeringen. Hur skulle familjen reagera på att en dotter blir en son? På att en syster blir en bror?

Saloranta berättade separat åt sina familjemedlemmar – och det visade sig att oron var obefogad.

Mamma Päivi minns dagen då hon fick veta. Hon var på väg i bastun med Alexander då han berättade om sitt val.

– Vi grät och kramades. Jag blev inte så överraskad och sa att han ska göra det som känns bäst. Jag sa att du är mitt barn och samma person oavsett vad som händer.

Skip Instagram post

Också systern Hannele och brodern Mika var uppmuntrande.

– Det är vanligt med könskorrigeringar nuförtiden. Det hela kändes logiskt och överraskade inte mig, säger Mika Saloranta.

Hannele Alenius fyller på:

– Det var helt naturligt för mig. Jag var lycklig över att det blev som det var meningen.

Saloranta kunde inte vara lyckligare över familjens reaktioner.

– Det är fantastiskt att familjen står bakom mig. Jag har en fantastisk familj som inte dömer mig.

För Alexander Salorantas del har lugnet infunnit sig.

I dag stressar han inte upp sig för saker som tidigare var stora orosmoment. I dag är ångesten ett avlägset minne. I dag är han lycklig.

– Jag är väldigt avslappnad och mår bra. En kul och snäll person som fortfarande är tystlåten och skygg, det har inte förändrats efter korrigeringen.

Päivi Saloranta har märkt en klar skillnad.

– Han ler mer än tidigare, och svarar i telefonen då jag ringer. Man ser förändringen, den lyser i hans ansikte. Han mår bättre och är mer utåtriktad.

Men vad hände med bobollen?

Skip Instagram post

Svaret är att idrotten har en betydligt mindre del i Alexander Salorantas nya liv. I dagsläget tränar han boboll då och då – om jobbet tillåter och han hittar en vän som vill öva på slag.

I fjol spelade Saloranta ett par bolagsmatcher tillsammans med ett herrlag i Uleåborgstrakten. Det gick bättre än förväntat. Saloranta utsågs till områdets bästa spelare efter den sista matchen.

Men i dagsläget har bobollen bara en avlägsen plats i en avlägsen vrå av den ena hjärnhalvan. Livsprioriteringarna har förändrats totalt.

– Min hälsa är det viktigaste för mig, att jag hålls frisk.

Just nu väntar Saloranta ivrigt på en operationstid för att bli av med brösten. Ett av de sista leden i transformeringen från kvinna till man.

Men det är ingen ångestfylld väntan. Saloranta har redan hittat hem.

– Jag är lycklig. Mitt liv är bra nu.